Annas son överlevde mot alla odds: Dante är min superhjälte!
Dante kommer cyklande i full fart. Att cykla är något som han älskar att göra. Hans pigga ögon lyser av nyfikenhet, livsglädje och bus och han är inte blyg utan ställer gärna många frågor.
– Min mormor kallar mig för professorn, säger Dante, 5 år, och kliver av cykeln. Han vill gå in och visa sitt rum.
På väggen i rummet som han delar med sin bror Gunnar, 4 år, hänger två födelsetavlor. Dante berättar att tavlan med den stora bebisen är Gunnars och tavlan med den pyttelilla bebisen är hans.
Mamma Anna Rankvist, 35, lyfter upp Dante, ger honom en bamsekram och säger med mild röst:
– Min superhjälte, så snäll och godhjärtad. Och jag är så tacksam att han finns i mitt liv, han är en riktig fighter.
Ont i magen
Det var i början av januari 2015 när Anna var gravid i 24:e veckan med Dante. Hon och hennes dåvarande man bodde i Södertälje, och hon var på jobbet när hon började känna en kraftig smärta i ryggen, fick frossa och kände sig illamående.
– Jag gick hem och vilade, men fick ont i magen på kvällen. Jag la mig tidigt och när jag vaknade vid femtiden dagen efter, hade jag en kraftig smärta i magen.
Hon ringde till förlossningen och den barnmorska som svarade ville att Anna skulle komma in för en kontroll. Det första Anna fick veta var:
”Din kropp har förberett sig för att föda barn. Du kommer att få åka direkt med ambulans in till Karolinska i Solna, de har specialistvård för barn som föds för tidigt.” Samtidigt stack barnmorskan in en kortisonspruta i Annas lår, för att skynda på Dantes lungmognad och för att hindra att förlossningen satte igång direkt.
– Där stannade världen för mig och allt förändrades. Jag var i chocktillstånd. Det första jag gjorde var att ringa min chef och meddela att jag inte kommer till jobbet för jag ska föda barn.
Dante föddes 20 timmar senare, förlossningen startade av sig själv. I efterhand fick Anna veta att det var det bästa som kunde hända, för annars hade inte Dante klarat det, han hade dött i magen.
– Jag hade en inflammation i livmodern och moderkakan vilket gjorde att all blodtillförsel stryptes från navelsträngen in till barnet.
Se också: Lilla Alice föddes med cancer–var täckt av blåmärken.
Sorg och ångest
När Dante fötts lades han direkt i en respirator. För Anna kom sorgen och ångesten på en gång efter förlossningen. Hon beskriver känslan av tomhet som gjorde henne handlingsförlamad. Hon minns hur hon bröt ihop i duschen, benen bar inte. Hon sjönk ihop, satt mot väggen och grät. Tankarna vällde över henne, hur ska hon klara av att titta på sitt barn. Tänk om han dör?
– Men på något sätt kom styrkan över mig, urkraften man får som mamma, och jag bestämde mig för att ta mig samman och finnas där för Dante. Jag fick inte ge upp tron på hans liv.
Personalen på avdelningen förberedde Anna och hennes exman på att det inte fanns några garantier, utan att man tog en timme i taget. Dante vägde 567 gram och var 31 cm lång. Han var dessutom tillväxthämmad, vilket innebar att han var 16 procent mindre än han borde ha varit.
– Han var bara skinn och ben. Hans hand var lika stor som min tumnagel.
Världen rasade igen
Två dagar efter Dantes födsel drabbades han av en hjärnblödning och hela Annas värld rasade samman ännu en gång. Det enda familjen kunde göra var att vänta och se. Antingen skulle blödningen stanna av, eller så skulle han behöva opereras. Läkarna visste inte om han skulle få en CP-skada, det fick tiden utvisa.
Blödningen gick tillbaka, men efter 17 dagar fick Dante operera hjärtat. Blodkärlet ductus som ligger vid hjärtat var inte stängt. Vanligtvis stängs kärlet när barnen föds, men inte alltid hos för tidigt födda barn. Då måste man ibland stänga kärlet manuellt genom en operation.
Konsekvensen av en öppen ductus är att syrefattigt blod cirkulerar i kroppen, vilket gjorde att Dante hade svårt att syresätta sig ordentligt.
En timme i taget
Eftersom det var en stor operation och man inte visste om Dante skulle klara sig fick Anna hålla honom för första gången.
– Det var ett stort projekt där två sköterskor stabiliserade honom och lyfte över Dante till mig. De klistrade fast respiratorslangen på min axel och jag satt helt stilla, säger Anna och torkar en tår.
– De ville att jag skulle få hålla i honom en gång, ifall han inte klarade sig, men han återhämtade sig mirakulöst. Dante har även opererat en lunga som kollapsade och har genomgått en ögonoperation.
Dante hade övervakning dygnet runt under fyra veckor och Anna beskriver de veckorna som en mardröm fylld med oro.
Det gick inte att tänka framåt mer än en timme i taget. Många minnen har etsat sig fast på hennes näthinna, som den gången när sköterskan kom och hämtade henne för att Dante grät. Han saknade sin mamma.
– Det gjorde så ont inom mig. Jag såg hur hela hans ansikte visade att han skrek, men han fick inte fram ett ljud. När jag la min hand på hans kropp blev han lugn.
Vecka 28 flyttades Dante till barnintensiven på Karolinska i Huddinge och familjen bodde i ett föräldrarum intill.
– Vården där är familjebaserad, så vi fick sköta honom själva. Personalen visade hur vi skulle göra och fanns där som stöd, men vi fick ge mat och medicin på egen hand. Det var läskigt i början, men vi vande oss.
Slutade andas
När han var i vecka 32 fick hela familjen bo i ett familjeboende på sjukhuset för att personalen ville se att Dante skulle klara av att äta själv.
– Barn som föds för tidigt har svårt att andas och äta samtidigt och likadant om de ska bajsa, då slutar de att andas. Vi fick lära oss att blåsa på honom och stryka på bröstet, för att få igång andningen.
Men, efter två dagar på boendet blev det krisläge igen. Dante slutade att andas och hur mycket de än blåste på honom kom inte andningen igång. Anna larmade på den stora larmknappen som satt i rummet och inom några sekunder var ett arbetsteam på plats och försökte få Dante att andas, men det lyckades inte och man fick köra in honom till intensiven.
– Då stannade livet igen, jag var helt övertygad om att han skulle dö och jag tänkte "ska det sluta så här?” Vi som var så nära att få komma hem. Jag började planera hans begravning...
Ännu en gång segrade ljuset. Senare på kvällen vaknade Dante och det var ett piggare barn som mötte sin mammas blick.
Att han blev så dålig berodde på att han hade fått blodförgiftning. I efterhand fick Anna vet att det var det tur att han slutade att andas, för annars hade de inte upptäckt blodförgiftningen i tid och då hade han inte klarat sig.
Gravid igen
Efter 135 dagar fick de äntligen komma hem och Dantes tillstånd stabiliserade sig, men då kom allt i kapp Anna. Hon sov dåligt och vågade inte lämna honom ensam på natten. Hon kände skuld och skam över att hon utsatt hans kropp för det han tvingats gå igenom.
– Jag sa förlåt, förlåt, jag var så knäckt över att det var min kropp som gav honom allt lidande.
Samtidigt i all smärta fick familjen något att glädjas över, Anna var gravid igen.
– Det var underbart, vi grät och skrattade om vartannat.
Graviditeten gick bra fram till vecka 26, då hade Annas kropp än en gång börjat förbereda sig för förlossning. Hon fick en kortisonspruta som skulle göra att livmodertappen drog ihop sig. För att klara av att genomföra graviditeten fick hon enbart ligga ner. Hon blev sjukskriven på heltid och det var sängläge som gällde.
– Det kändes så konstigt att inte kunna krama om Dante när han kom med gåstolen och ville upp, svårt att förklara att ’mamma får inte lyfta dig’. Hans pappa fick ta hand om allt hemma.
Graviditeten gick bra och Gunnar föddes den 4 februari, i vecka 40 plus tre dagar. Det skiljer drygt ett år mellan bröderna.
– Många tror att de är tvillingar, säger Anna och skrattar.
Ofta återkommer Anna till hur tacksam hon är för vården som finns i Sverige.
– De räddade livet på Dante. Jag är evigt tacksam. Fortfarande har vi kontakt med hans läkare och sjuksköterskor och för dem är det lika viktigt att se att Dante klarade sig. Det ger dem hopp. För alla barn som föds för tidigt klarar sig inte.
Föräldrarna gled isär
Anna tog hjälp av psykolog för att bearbeta det som hänt och under tiden startade hon även en blogg. Där skrev hon om allt som hände för att vänner och familj skulle kunna följa dem.
Bearbetningen av Dantes första tid i livet var tuff, och det blev tydligt att olika personer hanterar samma saker på väldigt skilda vis.
– Efter ett par år separerade jag från Dantes pappa. Men vi är goda vänner i dag. Vi hade olika sätt att hantera det vi gick igenom, det bidrog till att vi gled isär.
I dag lever hon med barnen och sambon Claudio, 30. Dante har inga symtom, men går på kontinuerliga kontroller.
Han går också ofta till sjukgymnast och arbetsterapeut eftersom hans motorik, både den grova och fina, har tagit skada. Blir han förkyld får han förkylningsastma, annars är han frisk.
– Rädslan finns att han ska bli retad i skolan för att hans motorik inte fungerar perfekt, men vi tror att den kommer att bli bra när han blir äldre, säger Anna.
Hon torkar tårarna medan hon berättar att Dante har lärt henne så mycket om att se det positiva och att njuta av livet. Hon skjuter inte upp saker längre. Livet går inte i repris.
Det är särskilt en dag som är helig för familjen. 10 april firar de livet med tårta.
– Det var det datumet då Dante kom tillbaka efter blodförgiftningen och jag kände att nu vänder det. Samtidigt insåg jag hur snabbt allt kan ta slut. Vi fick en chans att börja om tillsammans, och det ska firas med tårta så länge vi lever.
