Anna: Mina elefanter ger tröst åt föräldrar som mist sina barn
Familjen Dalmo bor i ett villaområde strax utanför Västerås. På andra sidan åkern vilar lille Vilgot.
– För mig betyder namnet ”vila gott”, säger Anna, som ofta tar en promenad till sin lille son i minneslunden.
Hon har alltid drömt om tre barn och för fem år sedan skulle familjen bli komplett. Freja och Vera, som då var 6 och 4 år gamla, skulle bli storasystrar.
Det var under en fjällresa i Norge med släkten som Anna reagerade på att det var lugnare i magen än vanligt.
– Vi hade ett jätteskönt sportlov, min man Tommy och barnen åkte skidor tillsammans med hans föräldrar och syskon. Jag var mest i barnbacken med Vera och tog det lugnt, minns Anna Dalmo, 39.
Barnet i magen rörde sig inte
Hon var gravid i vecka 32 och van att känna hur barnet rörde på sig. Därför reagerade hon när det blev lugnt.
– Jag glömmer aldrig den dagen. Det var den tredje mars och jag la mig ner i soffan och försökte klämma på magen för att få igång bebisen. Jag drack kallt vatten och gjorde allt jag kunde komma på för att känna fosterrörelser. Till slut intalade jag mig att barnet inte rörde på sig för att jag tänkte för mycket på det.
Efter middagen i fjällstugan gick Anna och la sig före de andra. Ännu en gång låg hon och kände efter fosterrörelser. När hon inte kände något kom tårarna.
– Till slut stängde hjärnan av, jag kunde nog inte ta in vad som hände. Kanske behövde jag bara sova så skulle allt vara bra nästa dag, då det var dags att packa ihop och bila hemåt.
Men oron gnagde i Anna. Det fortsatte att vara märkligt lugnt i magen och tankarna snurrade, men Anna satt bak i bilen med barnen och kunde inte lufta sin oro med Tommy. Det blev sex plågsamma timmars bilresa, och när familjen kom fram till Västerås var det kväll.
Åkte till förlossningen
Anna och Tommy bestämde sig för att åka till förlossningen, och döttrarna fick sova hos sin faster.
Innerst inne visste jag svaret, men jag vågade inte tänka tanken fullt ut
– Jag stängde av känslorna och tänkte att antingen fick jag veta att jag bara varit jättenojig, eller så var något fel. Innerst inne visste jag svaret, men jag vågade inte tänka tanken fullt ut.
Barnmorskan letade efter hjärtljud, men kunde inte hitta några och Anna och Tommy fick flytta över till ett ultraljudsrum.
– Vi såg det direkt. Hjärtat slog inte. En doktor kom också in i rummet och bekräftade det vi såg. Känslorna rusade i min kropp och jag ville bara dö.
Spädbarnsfonden stöttar föräldrar som mist spädbarn
Spädbarnsfonden är en ideell organisation för familjer som mist spädbarn. Fonden verkar genom forskning och informationsspridning för att minska antalet barn som dör. Visionen är att inget spädbarn ska dö av förhållanden som kan upptäckas och där medicinsk kunskap för åtgärd finns tillgänglig.
Stödgrupper i distrikten ordnar olika aktiviteter, samtalsgrupper och träffar. Spädbarnsfonden delar också ut minnespåsar, där elefanterna ingår, till förlossningsavdelningar och sjukhus runt om i Sverige. Läs mer på Spädbarnsfondens webbplats.
Tårarna stiger i Annas ögon när hon berättar om den smärtsamma stunden när drömmen om en bebis krossades. Det är känslosamt att prata om.
– Jag fick svåra skuldkänslor. Det var mitt fel! Varför reagerade jag inte direkt, när jag inte kände fosterrörelser?
Måste föda fram sitt döda barn
Anna ville bara bli nedsövd, att de skulle plocka ut bebisen och tyckte att doktorn var grymmast i världen som sa att hon måste föda fram sitt barn. Anna och Tommy var helt förstörda, de fick med sig sömntabletter för att kunna sova.
– I efterhand vet jag att det var bra, nu hann jag bearbeta allt som hände. Det här var fredag kväll och vi fick åka hem. På måndagen skulle jag sättas igång med värkstimulerande dropp. På så vis fick jag tid att ta farväl av bebisen. Under helgen hann vi prata med våra nära och även förbereda flickorna.
De hann också förbereda sig själva och tillsammans bestämde de att det skulle bli en fin förlossning.
– Det enda jag kunde ge mitt lilla barn var en fin förlossning och det blev jätteviktigt för mig. Att tillsammans gå igenom en förlossning där barnet är dött är det värsta vi gjort. Samtidigt har det stärkt mig och Tommy ännu mer som ett par. Det värsta var trots allt inte själva förlossningen, det var att lämna sjukhuset utan en bebis i mina armar. Jag hade ju så starka moderskänslor.
Anna erbjöds all tänkbar smärtlindring och personalen sa ”nu behöver vi bara tänka på dig.”
– Det kändes sorgligt och hemskt att höra. De hade rätt men jag ville ju inte bara tänka på mig. Jag är glad att jag trots allt kände smärta. Den fysiska smärtan var lättare att bära än den psykiska.
Vaggade sin nyfödde son
7 mars klockan 20.01 föddes Annas och Tommys barn. Han vägde 1804 gram och var 44 centimeter lång. Tommy var den som först såg att den nyfödde var en pojke. Lille Vilgot sveptes in i en filt och Anna fick hålla i sin son.
– Jag vaggade honom och sjöng vaggvisor för honom. Vi tog bilder, men i efterhand önskar jag att vi tagit ännu fler foton.
Anna och Tommy stannade på sjukhuset i ett dygn som var fyllt av kärlek och tårar.
Se också: Svårt sjuka Eleonora, 3, dog: ”Hennes minne måste leva vidare”
Nästa dag fick Annas och Tommys föräldrar och döttrarna Freja och Vera fick komma till sjukhuset och hälsa på och ta farväl.
Sjukhusprästen Ingemar blev ett viktigt stöd för paret, inte minst sedan det visat sig att han var Tommys gamla konfirmationspräst. Samma präst fick hålla i Vilgots begravning, och senare även lillebror Oskars dop. Hans stöd har betytt mycket för familjen.
– Efteråt var vi mycket hos Tommys föräldrar, de hjälpte och stöttade oss. Vi gick i samtalsstöd och vi tröstade varandra. Jag skrev också av mig känslorna i en blogg, som släkt och vänner fick läsa. Både jag och Tommy kände direkt att vi ville försöka på nytt. Det fick inte sluta såhär! Det finns olyckliga partier i filmer, men filmen ska alltid sluta lyckligt.
Positivt graviditetstest
Det var dagen efter Vilgots årsdag som Anna fick ett plus på stickan. Anna såg det positiva graviditetstestet som ett tecken från Vilgot. Han gav dem en lillebror!
Anna och Tommy bar på mycket oro under graviditeten, och fick gå på extra många kontroller och ultraljudsundersökningar. De har inte fått någon förklaring till varför Vilgot dog och dödsfallet har registrerats som plötslig spädbarnsdöd i magen.
Anna är tacksam för det fina stöd och bemötande hon och Tommy fått från vården.
Jag är så otroligt tacksam för alla våra barn, och Vilgot finns ständigt med, jag bär honom nära mitt hjärta.
– Oskar föddes 2017 och vi åkte hem från BB under allhelgonahelgen. Vi tog med Oskar till minneslunden där Vilgot ligger. På något sätt har det varit målbilden ända sedan vi miste Vilgot. En dag skulle vi hälsa på där med ett småsyskon. Jag är så otroligt tacksam för alla våra barn, och Vilgot finns ständigt med, jag bär honom nära mitt hjärta.
Anna säger att hon ofta tänker på sin son. Hur skulle han ha varit nu, som femåring? Vad hade han gillat att leka med? Vad hade han varit intresserad av?
– Samtidigt är han ju för alltid en liten bebis i mitt huvud.
Minneslåda med saker
I sovrummet har Anna och Tommy en minneslåda, där de samlat foton, leksaker, en snuttefilt som systrarna lagt i, en stjärna från mormor och papper från sjukhuset. I många liknande minneslådor runtom i landet ligger nu en virkad elefant som tillverkats till minne av lille Vilgot.
– Min barndomsvän Jeanette var hela tiden ett stort stöd för mig och hon ville gärna göra något för barnen som inte får leva, och för deras föräldrar. Jeanette är duktig på att sy och hon sydde upp ett antal söta elefanter. Elefanter har starka familjeband och de glömmer aldrig sin familj, säger Anna och berättar att de tog kontakt med Spädbarnsfonden, som delar ut minnespåsar till föräldrar som mist ett barn.
Anna och Jeanette bjöd in kompisar till Facebookgruppen Elefanter för änglabarn och de tillverkade elefanter på löpande band. Med tiden växte gruppen och har nu 684 medlemmar som bidrar med virkade eller sydda elefanter. Elefanterna skickas till Anna eller Jeanette, som i sin tur vidarebefordrar dem till Spädbarnsfonden.
Det följer med en stor och en liten elefant i påsen som alla föräldrar till änglabarn får på sjukhuset.
Vill du veta mer om minnespåsarna?
Här kan du läsa mer om minnespåsarna
En lapp med denna text kommer med elefanterna i påsen:
“Denna lilla elefant är ett bevis på att ni inte är ensamma. För det finns många andra föräldrar därute som saknar sina små lika mycket som ni gör just nu. Ett barn som de längtat så otroligt mycket efter och älskat från första stund. Håll elefanten nära, ge den till ditt barn och behåll den som minne.”
Är du intresserad av att själv vara med och skapa elefanter hittar du mer information i Facebook-gruppen Elefanter för Änglabarn.
– Många vill skicka med en elefant i kistan och själv behålla den andra som ett minne, säger Anna och berättar att det efter ett tag togs fram ett virkmönster och nu virkas minneselefanterna av människor runtom i landet, som skickar sina bidrag till Anna, som i sin tur vidarebefordrar dem till Spädbarnsfonden.
– Det kan vara mormödrar, farmödrar, mostrar till de som förlorat barn, eller andra som vill göra en fin sak. Flera som fått elefanter har hört av sig till mig och berättat hur mycket de betytt för dem i sorgen, när de befinner sig i sin värsta mardröm.
I Facebookgruppen Elefanter för Änglabarn får man information om insamlingsdatum. Här lägger medlemmarna upp bilder på elefanter som de virkat till insamlingen, och här delar man med sig av tips om hur elefanterna tillverkas.
Hittills har gruppen skickat iväg 4500 elefanter till Spädbarnsfonden.
– Det värmer mitt hjärta att så många bidrar och för mig känns det oerhört värdefullt att kunna skänka tröst till någon när livet rasar. Jag vet hur fruktansvärt ont det gör att mista ett barn och hur ensam man känner sig. Det känns också som att Vilgot lever vidare på det här sättet. Han hjälper andra i samma situation och det skänker mig tröst.