Anna Lindman: Utsatt för psykiskt våld i kärleksrelation

Efter reklamen: Se också: Mäns våld mot kvinnor – så ser verkligheten ut

Nu har Anna Lindman skrivit boken Det jag trodde var kärlek med sin egen och andras berättelser. Där står:

” »Gå vid första slaget«, säger vi, men om det första slaget aldrig kommer, hur vet man då när man ska gå? Det som ska fångas har vaga konturer, vad var det egentligen som hände, vems var felet, var det verkligen så farligt? För den som varit i denna gråzon är behovet att försöka förstå vad som hänt stort.”

För Anna blev mekaniskerna extra tydliga när hon intervjuade före detta medlemmar i församlingen Knutby Filadelfia, och skrev om vad som gör att människor förlorar förmågan att lämna en sekt, trots att de far illa.

Hon jämförde med hur svårt det kan vara att lämna en destruktiv kärleksrelation.

– Det börjar med himlastormande och stor, stor kärlek – som det alltid gör. Sedan smyger sig det psykiska våldet på, gaslightningen, vredesutbrotten och känslokontrollen. Jag ville ta reda på vad det är som händer oss när vi inte säger ”det här är galet, du är elak. Nu går jag”, säger Anna Lindman.

De var i tjänst hos Kristi brud: Vår kärlek håller trots celibatet

livsödenDe tjänade Kristi brud: Vår kärlek håller trots celibatet

Anna Lindman förstod att hon upplevde psykiskt våld

Hon berättar om sin egen upplevelse av psykiskt våld i en kärleksrelation som varade i tre års tid. Det var en relation där hon kastades mellan enorm kärlek och stark närhet och iskyla och våldsamma skrämmande bråk. De tvära kasten blev vardag i hennes liv, till slut gick hon sönder, kanske hade han rätt i allt han sa när han var arg?

Ändå tänkte Anna aldrig i termerna av psykiskt våld, förrän hon gjorde intervjuerna till boken om Knutbysekten.

– Jag intervjuade också psykologen Anna Bennich och berättade samtidigt min egen historia för henne. Det var hon som först satte mig på spåret att det jag varit med om var psykiskt våld.

Parallellerna till de hjärntvättade och nedtryckta sektmedlemmarna blev tydliga för Anna som säger att det känns som att alla sektledare och alla förövare gått en och samma kurs i att knäcka människor psykiskt.

– Det slutar alltid med fysiskt våld, sex och pengar. För min del handlade det aldrig om fysiskt våld, ändå sprang jag med hjärtat hårt bultande när jag lämnade min förövare, säger Anna och berättar att början till slutet var när hon till slut mådde så dåligt att hon började berätta sanningen för sina vänner. Allt bubblade ur henne under en tjejmiddag.

– Ingen hade förstått eller sett något, utåt sett var vi det perfekta paret och vi spelade våra roller väl. När jag hade berättat sanningen för mina vänner blev det tydligt för mig att jag måste lämna relationen.

Exmannen hotade att ta sitt liv

Anna fick också stöd via Kvinnojouren sedan exmannen hotat att ta sitt liv.

– Vilket ansvar hade jag i det läget? Vågade jag gå ändå? Jag fick jättebra vägledning som stärkte mig i att våga lämna.

Det var inte bara Anna som kände igen sig i de nedbrytande processerna som sektmedlemmarna vittnade om. De hade hjärntvättats till att gå med på saker som de nu skämdes för. Hon fick jag mejl och brev från läsare som vittnade om att de varit med om samma sak – men inte i en sekt utan i en kärleksrelation.

Anna började skriva ner alla berättelser.

– Det är samma mekanismer som får oss som drabbas av psykiskt våld i nära relationer att stanna, trots att vi borde gå. Man kan tänka att sektmedlemmarna skulle vara lättledda, svaga, förvirrade och sökande människor, men de är smarta, starka, vanliga personer som du och jag. De jobbar, skjutsar barnen till fotbollsträningen och har ett samhällsengagemang. De är roliga, smarta och har humor. Hur kunde de köpa allt som sekten tutade i dem? Och varför stannar vi som levt i destruktiva relationer kvar allt för länge?

Ju fler Anna pratade med desto tydligare blev det att det psykiska våldet följer ett mönster. Anna väljer att kalla det en nedåtgående trappa.

– Relationen börjar alltid med en otroligt stark kärleksbombning. Den är nästan gränslös och svår att tacka nej till. Du känner dig utvald, efterlängtad, unik och fantastisk, säger Anna och förklarar att sedan följer trappstegen nedåt mot botten.

Plötsligt utsätts du för en svårhanterlig vrede. Det handlar inte om ett vanligt gräl, attackerna är hårdare och går på din person.

”Du är gapig och pratar för högt. Du klär dig slampigt och bjuder ut dig, du skrattade för mycket när du pratade med den där mannen.” Anna säger att de nattliga räfst- och rättartingen snabbt blir vardag i den utsattas liv.

– Du får uppleva en väldig kyla, i motsats till den värme du först fått ta del av. Du kastas mellan kall och varm kärlek och stegen ned mot botten fortsätter. Längst där nere är det väldigt mörkt.

Anna säger att stegen kan se lite olika ut och tidsramarna skiftar. I boken Det jag trodde var kärlek berättar en kvinna hur hon når botten när hon, efter 20 års äktenskap, utsätts för fysiskt våld av sin man.

– Trots att hon utsätts för hårt våld säger hon att det är tuffare att läka från såren efter alla år av psykiskt våld. Det som inte ger blåmärken men djupa sår inombords.

Även män drabbas av psykiskt våld

De flesta som Anna Lindman intervjuat till boken är kvinnor som lämnat en psykiskt våldsam man. Men bland de intervjuade finns också två män som berättar om psykiskt våld, en som levt med en kvinna och en som levt med en man.

– Det är troligen lika vanligt att män utsätts för psykiskt våld som att kvinnor gör det, men skammen är ännu större bland männen eftersom de förväntas vara stora och starka. För utsatta kvinnor är det alltid lite värre eftersom det alltid finns ett outtalat hot om fysiskt våld. När mannen slår sönder möblerna i bostaden är det lätt att skräckslaget tänka att det kanske är mig han slår sönder nästa gång.

Bland berättelserna i boken finns också en kvinna vars syster lever i en osund relation. Hon kan bara förtvivlat se på hur systern stannar kvar i en relation med en man som gör henne psykiskt illa.

– Det är en tuff situation, och mitt råd till släkt och vänner är att inte ställa krav och ultimatum. Stå kvar vid hennes sida och erbjud henne villkorslös kärlek. Låt henne förstå att du finns där när hon är redo att lämna förövaren. Om du ställer ultimatum kanske hon drar sig undan och blir ännu mer ensam och isolerad med mannen.

De intervjuades berättelser varvas med inspel från psykologer, och Annas egen berättelse. Hon säger att det var otroligt jobbigt och rev upp gamla sår, men kändes viktigt att visa att även hon har drabbats av psykiskt våld. Att alla kan hamna i en sådan relation.

– Vem som bör läsa boken? Egentligen alla, men särskilt den som varit utsatt och den som lever mitt i det. Det är ett stort stöd att veta att man inte är ensam, att höra en liten röst som viskar ”jag känner igen det här”.

De tre kvinnorna råkade ut för samma kontrollerande man

relationerRåkade ut för samma kontrollerande man: Fortfarande livrädd

Röst ur boken: Jag har aldrig varit så rädd

Så här berättar ”Emelie” i boken:

”De hade hamnat i köket igen, i bråket igen, i förvirringen, i ilskan, men hon hade lärt sig nu att stänga ner, att inte säga ifrån, inte brusa upp. Hon svarade knappt, lät honom veva. Men det var som om hennes lugn triggade honom att trigga henne. Nu höjde han ribban, gjorde vad han kunde för att få henne ur balans.

Helt plötsligt tog han en av köksknivarna, en av de dyra, välslipade som hörde ett kök som deras till, och riktade den mot sin egen mage. Han gick snabbt emot henne, bara kniven mellan dem nu, spetsen mot honom, tryck då, skrek han. Jag vet att du vill, tryck då!

– Jag backade, höll upp händerna i luften, har aldrig varit så rädd tror jag. Sen kom den isande insikten att han skulle skada sig själv och skylla på mig. Jag fick panik, han gjorde mig ond, till någon som skulle vilja döda honom. Han fortsatte mot mig, då föll jag, rasade ihop där på golvet, det var som att jag tog slut, min kropp lade ner.

Vad hände sen? Hon tittar på mig och jag ser att hon fortfarande faller. Jag minns inte, säger hon. Jag minns bara hur jag föll. Det var innan han slog henne, men det där var värre, säger hon. Nu efteråt kan hon bedöma, det där var det värsta.”