Anki: Skulderna höll på att knäcka mig – min make visste ingenting
Det låg en stor klump i magen. Vad skulle jag ta mig till? Jag vågade inte säga sanningen till Kjell. Han skulle bli tokig.
Jag fick väl försöka minska lite på maten, det var tur att Kjell åt i stan och barnen i skolan. Det var ingen som märkte om jag var utan.
Tänk om det fanns någon jag kunde gå till och bara säga: Du, var hygglig och låna mig lite pengar i ett år. Men vem skulle det vara? Alla jag pratade med hade själva penningbekymmer.
Ändå for de till Rhodos och andra ställen varje år. Jag hade inte ens råd att åka till mamma och hälsa på.
Sökte jobb hela tiden
Förresten, jag hade räkningar som väntade så det var nog bäst att stanna hemma och vakta brevbäraren. Varför kunde jag inte fått ha kvar mitt jobb? Varför var jag den sist anställda? Varför måste det vara så svårt att få tag i ett jobb några timmar om dagen när barnen var i skolan?
Snart skulle jag bli ett nervvrak. Kjell hade märkt att det var något. Han ville att jag skulle gå till doktorn.
– Du är nog lite blodfattig och behöver något stärkande. Förresten kan du väl gå med i någon förening eller gå en kurs så att du kommer ut bland folk. Du går nog för mycket ensam hemma, sa han.
Ja, det var lätt att säga, men har man dragit på sig skulder så ger varken föreningar eller kurser någon lösning. Jag måste skaffa pengar, men var?
Det började med kappan. Jag hade tänkt köpa en varm och praktisk kappa och vi hade avsatt pengar för det. Men så kom biträdet fram med en kappa som kostade mycket mer, en underbar, modern kappa.
Det gick så bra att ta den på avbetalning sa hon. Jag behövde bara betala en tiondel i månaden. Jag föll för frestelsen.Jag hade kvar min plats då och tjänade så pass bra att jag skulle klara det.
Bara jag hade sagt sanningen hemma, men jag visste hur illa Kjell tyckte om avbetalning. Så jag sa att jag kommit över kappan på rea. Efter ett tag hade jag köpt väska, skor och annat.
Allt på avbetalning, men hemma sa jag att det var på rea och drog av minst hälften när Kjell frågade efter priset. När jag blev permitterad hade min skuld växt till flera tusenlappar. Vad skulle jag göra för att få ihop så mycket pengar?
Jag studerade platsannonserna varje dag, men det var ont om jobb i vår lilla stad. Inte ens halvtidsjobb fanns det. Jag höll på att gripas av panik. Jag hade försökt snåla på allt och åt knappt något längre. Men de stackars småpengarna jag kunnat betala av var inte nog.
Betala sina räkningar
Kravbreven hade blivit allt otrevligare i tonen. Det senaste var så hotfullt att jag började storgråta, med huvudvärk som följd.
Jag tog några tabletter och la mig för att sova några timmar till de andra kom hem. Jag ställde klockan för att inte sova över. Det kanske inte var så bra att ta så många tabletter som jag gjorde, men de hade stått där så länge så jag tänkte att de inte kunde ha någon större verkan.
Det kan nog inte vara så farligt, tänkte jag. Jag gick in i sovrummet, drog ner persiennerna och kröp ner i sängen. Så skönt att ligga stilla. Jag kände hur jag domnade bort och allt blev svart. När jag vaknade undrade jag var jag var.
– Anki, sa någon.
Det var Kjell. Sakta slog jag upp ögonen och såg Kjell och barnen. Vad hade jag ställt till med?
– Nu ska du inte oroa dig mer, Anki lilla, fortsatte Kjell. Allt ordnar sig. De ringde från varuhuset i går så jag känner till dina bekymmer. I morgon betalar jag räkningarna. Jag är inte arg på dig. Men varför har du inte berättat?
Litar du inte på mig? Jag orkade knappt svara utan log bara svagt. Men jag kände mig lyckligare än jag gjort på mycket, mycket länge. Varför berättade jag ingenting för Kjell? Att prata med varandra innan det går för långt är viktigt.
Annars blir det mycket svårare. Spara först innan du handlar och betala alltid kontant – det har jag lärt mig. Det som hände ska aldrig upprepas.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]