Andrea: Jag var den eviga singeln – vid 60 blev jag äntligen kär
I många år försökte familj och vänner fixa ihop mig med en man. Då jag var mellan 25 och 35 år hade jag dåligt samvete – alla ansträngde sig ju så.
Jag hade två förhållanden under den här tiden, men det kändes inte rätt med någon av dem.
Vid en fest fick jag Daniel till bordet. Vi förstod båda vad det handlade om och började skratta.
Han var trevlig och vi blev goda vänner, men det var inga kärlekspilar den här gången heller. Vi började umgås, för att värdparet skulle tro att de lyckats med sin kärleksplan.
Det var nästan synd om dem, men vi var överens om att det kunde vara lika värdefullt att ha en riktigt bra vän, som att bli kär.
Jag erkänner att jag ibland längtade efter kärlek, men jag njöt av att bo själv. Jag trivdes med mitt jobb i blomsterhandeln och hade många fritidsintressen. Ärligt talat hade jag inte tid med ett förhållande.
Jag fortsatte att leva ensam, men jag hade barn i mitt liv, mina systerdöttrar som står mig mycket nära.
Så småningom slutade folk att tjata. När jag fyllde 60 gav jag mig själv en resa till Nordkap. Och jag träffade Tor!
För första gången i mitt liv blev jag förälskad. Jag hade aldrig trott att det skulle kännas skamfullt, men det gjorde det.
Jag blev förälskad
De flesta på resan var äldre, men jag kunde se att det roade dem när Tor och jag smet iväg på promenad, eller när vi sökte upp varandra vid middagsbordet.
Jag kunde se mig själv med deras ögon: En tant som blivit upp över öronen förälskad, så patetiskt!
Men mina känslor var besvarade. Tor var frånskild sedan tio år, hade tre barn och fem barnbarn. Jag blev mer och mer förälskad och Tor lovade att höra av sig när vi kommit hem.
Det dröjde två veckor innan han ringde och vi beslöt då att träffas hemma hos mig. Jag var nervös, tänk om allt kändes helt annorlunda på hemmaplan? Det gjorde det inte. Tor viskade att han hade saknat mig. Vi blev ihop.
Tors barn och barnbarn tog emot mig med öppna armar. Min syster och hennes döttrar och mina vänner var överraskade, men glada för min skull.
Två år senare gick Tor i pension och undrade om vi inte skulle flytta ihop. Det gjorde vi och för ett par år sedan gifte vi oss i hemlighet. Jag känner mig inte löjlig längre. Jag bor ju bara tillsammans med mannen jag älskar!