Amanda: Jag kallades snål för att jag inte gav dricks
Häromdagen skulle jag gå på kafé med ett par väninnor som jag inte träffat på över ett år. Vi pluggade på Stockholms universitet ihop för över tjugo år sedan, men håller fortfarande kontakten och brukar ses sporadiskt när vi alla råkar ha ärenden i huvudstaden.
Så skulle vi då äntligen ses för en enkel fika på ett finare fik i Stockholm. Jag beställde en latte och en kanelbulle. Det kostade över hundra kronor. Jag blev något chockad av summan, men tog snällt fram kortet.
Men när jag skulle blippa mitt kort dök det upp något på kortläsarens skärm som jag inte sett tidigare.
"Hur mycket vill du dricksa?"
Jag blev perplex och visste inte hur jag skulle röra mina fingrar. Jag fick olika alternativ – 10, 20 eller 30 procent. Jag kunde också välja valfri summa att dricksa.
– Nå? sa kassörskan.
Bakom mig stod flera i kö. Mitt hjärta bultade. Tankarna snurrade i huvudet. Under dricks-alternativen fanns även en liten knapp där det stod "ingen dricks" – skulle jag våga trycka på den?
Dricksa på restaurang
Men så kände jag kassörskans brännande blick och vågade inte.
Jag tryckte på tio procent och kassörskan log medan jag tog min lilla bricka och bar bort den till mina vänner.
– Så dyrt det har blivit, sa jag till mina väninnor när jag satte ner brickan på bordet.
– Och nu ska man dricksa också, la jag till.
– Jag dricksar aldrig! frustade min ena vän.
– Va! Gör du inte? sa en annan. Dricksar du inte ens på restauranger?
– Nä, inte ens när jag går ut på restaurang på kvällen och servicen har varit jättebra lägger jag ett öre i dricks!
Diskussionen gick hett till och ibland höjdes ljudvolymen rejält, och jag såg mig runt för att försäkra mig om att ingen annan på fiket stördes av vårt samtal.
När vi fikat färdigt insåg jag att vi vänner, som ju inte setts på över ett år, inte hade hunnit prata om något annat än dricks.
Hur det stod till med våra barn, våra äktenskap eller våra jobb hann vi inte avverka. Men nu vet jag i alla fall var mina vänner står i dricks-frågan!
