Alma: Vi skilde oss två gånger
Under en lång tid hade jag och min man arbetat med ett renoveringsprojekt som drog ut på tiden, och vi var dödströtta. Sparkontot var nästan tomt, och vi behövde fortfarande få ordning på första våningen, där vi behövde plats för våra tre barn, Amalie, 5, och tvillingarna William och Carl, 3. Godset, som vi trodde var ett bra köp, var snarare ett riktigt vrak.
Det kändes som att jag inte hade sovit på flera år. Det var damm överallt och varje kväll föll jag ihop i soffan efter att ha lagt barnen, medan Christian satte igång att riva väggar. Med heltidsjobb på dagarna och byggarbete på kvällarna fanns det aldrig längre tid för honom att roa sig med annat.
Sex var inte heller att tänka på efter att tvillingarna hade kommit. Ingen av oss orkade. Samtidigt var vi inte helt bekväma i våra nya kvarter. Grannarna var trevliga, men väldigt annorlunda. Männen tog en öl över häcken då och då, men vi kunde inte röra oss mer än några meter innan nyfikna ögon följde oss från köksfönstren.
Han blev kär i kollegan
När Christian under påsken berättade för mig att han hade blivit blixtförälskad i en kvinna på sitt jobb och ville skiljas, så kom det egentligen inte som någon stor överraskning. Jag blev väldigt arg, men i efterhand kunde jag ändå se vad det var han flydde ifrån: en tråkig fru som snarkade i soffan varje kväll, barnkaos, en renoveringsmardröm och en förutsägbar vardag alldeles för tidigt i livet.
Christians nya flirt var själv gift och hade två barn. De hade bestämt sig för att flytta ihop så fort skilsmässorna var klara, och det gick snabbt på grund av otroheten.
De första sex månaderna var hemska. Vi borde ha sålt huset även om det skulle inneburit att vi hade förlorat en hel del pengar. Christian flyttade ihop med sin nya partner, och jag hade mer än fullt upp som ensam med tre små barn. Bara varje torsdag och varannan helg fick jag andrum när de var hos sin pappa. I takt med att jag kom på fötter igen och flyttade in i ett litet radhus började jag få tid för annat. Jag anmälde mig till kurser på kvällsskolan och kunde konstatera att jag också hade saknat lite spänning i vardagen. På mina lediga helger gick jag på konserter och på café med kompisar, och efter ett tag när jag tittade mig i spegeln såg jag en spännande och extrovert kvinna som varit undangömd alldeles för länge.
Fick kalla fötter
Självklart kunde Christian också se vad han förlorat, för plötsligt blev det en helt annan stämning när han kom för att hämta eller lämna barnen. Efter bara några månader hade det gått åt skogen med kollegan. Hon fick kalla fötter och gick tillbaka till sin man. Jag hade börjat dejta en trevlig kille, men jag kunde ändå se att jag inte var klar med Christian och ett år efter att han lämnade mig så flyttade han in i mitt lilla radhus. Jag tvekade först, men vi kom överens om att prova.
Nu var vi klara med svåra renoveringsprojekt, och vårt nästa hus skulle vara så underhållsfritt som möjligt. Vi gjorde också en överenskommelse om att vi inte skulle låta dagarna sluta med tråkiga kvällar, halvsovande framför tv:n. Vi fick jobba på att både vara älskare och ha egentid.
Barnen var överlyckliga. De två yngsta var så små när Christian flyttade att de inte kom ihåg hur det var tidigare, men Amalie njöt särskilt av att ha sin pappa på heltid igen. En kort tid senare hittade vi ett lite större radhus, och de följande åren hade vi hade ett härligt liv, tänkte jag.
Barnen blev äldre och mer självständiga. Vi anställde en trevlig barnpassare så att vi kunde göra allvar av våra planer om att dejta, och överlag var jag bara glad över att ha Christian tillbaka. Vi gick ofta på bio, tog en promenad eller satt och pratade över en flaska rött vin. Christian hade fortfarande sina små byggprojekt, och brände av energi med grabbarna på rockkonserter emellanåt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Gifte om oss
Så gick 10 år. På vägen gifte vi oss igen, den här gången i stadshuset, men det var ganska romantiskt. Vi hade också köpt ett sommarhus på en ö och åkte dit så fort vi hade ledig helg. En helg i oktober hade barnen, nu 16 och 14, fått stanna hemma så det var bara vi två som åkte ut. De föregående månaderna hade Christian varit stressad på jobbet. Det var mycket som inte fungerade och jag hade ägnat många kvällar åt att lyssna på hans frustrationer. Jag hade tyckt att det var utmattande, men förstod att han behövde ventilera och var glad att kunna hjälpa till.
Nu såg jag fram emot en helg i sommarstugan, där vi kanske skulle kunna få igång lite romantik igen. Det hade varit lite stelt den senaste tiden, men det var tydligt att han var stressad. På bilresan dit var Christian ovanligt tyst, och när vi ätit middag och druckit några glas vin under tystnad fick jag till slut fråga vad som var fel.
Christian ville skiljas – igen. Han älskade mig inte längre utan hade bitit ihop för barnens skull. Nu var de stora och han orkade inte längre.
För bara några veckor sedan hade vi varit på bio, hållit hand och kyssts som två tonåringar. Jag trodde honom inte, vi hade haft tio bra år och jag hade sett till att hålla kärleken vid liv och låtit honom ha roligt så ofta som han velat. Han hade ju redan fått uppleva att gräset inte var grönare på andra sidan, men han var orubblig.
Jag föreslog parterapi eller ett avbrott, men oavsett vad jag sa var hans svar att han hade bestämt sig. Det var över. Resten av natten var jag i chock. Jag ringde min syster som kom och hämtade mig.
Galen av ilska
Dagen efter kom Christian hem. Jag hade krävt att han skulle berätta för barnen och göra klart för dem att det var emot min önskan att vi skulle separera. Jag älskade fortfarande deras pappa, sa jag, men tyvärr älskade han mig inte längre.
De blev väldigt upprörda och arga på Christian, som barn blir. Just för att vi hade en historia tillsammans var det extra svårt för dem att förstå. Han hade trots allt tagit beslutet att komma tillbaka till oss. De kände att han valde bort även dem för andra gången.
När chocken släppte blev jag så arg att jag knappt kunde behärska mig. Jag kunde varken äta eller sova, och vissa nätter kände jag att jag höll på att bli galen av ilskan som nästan åt upp mig inifrån. Christian ville att vi skulle vara vänner och samarbeta för barnens skull. Jag hade svårt för det, för jag orkade knappt titta på honom...
Först bodde han hos vänner och familj, men kort senare flyttade han ihop med en annan kvinna, och det blev snabbt tydligt för mig att det inte var någon ny bekantskap. Det hade funnits fler kvinnor under de här tio åren. Han hade lyckats hålla det dolt för mig och jag kände mig lurad. Här hade jag trott att allt var bra, och så var allt en lögn. Särskilt Amalie fortsatte länge att vara arg på sin pappa, kanske för att hon fortfarande kunde minnas perioden efter vår första skilsmässa, medan William och Carl bättre kunde acceptera hur saker och ting var.
Jag hade ett stort behov av att prata om vad som hade hänt och jag kunde inte använda barnen. Som tur var hade jag ett bra nätverk som lyssnade och stöttade. Två år efter min andra skilsmässa träffade jag Jan, helt annorlunda jämfört med Christian – tystlåten och lugn, och inte alls lika utåtriktad och med helt andra intressen.
Först ville jag inte låta honom komma nära, men som tur var är Jan en tålmodig kille och sakta vann han mitt förtroende, så nu vågar jag älska igen.
Det vore en lögn om jag sa att allt är glömt nu. Jag pratar med Christian om barnen för att jag måste, och jag beter mig som en förnuftig person. Men jag har fortfarande inte kommit över att han lämnade mig två gånger.
/Alma