Läsarberättelse: Grannflickan blev vår räddning – och vi hennes
Jag tror att det var jag som först blev medveten om problemet. Jens hade haft dålig rygg i flera år och det blev allt slitigare för honom att mocka ute hos getterna och utfodra alla djur. Det gjorde mig ledsen att se hur han kom haltande tillbaka från stallet.
Vi bor på en avstyckad gård och genom åren har vi haft en massa olika djur. Jag själv lider av artros, och kan inte hjälpa till så mycket. Det var heller ingen lösning att be våra vuxna barn om hjälp, då de hade fullt upp med sina liv.
Efter hand som tiden gick blev det värre och värre. Det var trist att inse att vi inte längre kunde leva det liv vi ville. Flera gånger försökte jag prata med Jens om saken. Kanske var det på tiden att erkänna att vi måste sälja djuren och nöja oss med en katt? Min man sa dock tvärt nej, han kunde inte föreställa sig ett liv utan djur omkring sig.
Hon tycktes tro att hon gjorde något fel
En dag när jag gick ut till getternas inhägnad fick jag syn på en tanig tjej som stod och matade dem med gräs över staketet. Först såg hon ut som om hon trodde att hon skulle få skäll, men jag kände igen flickan som vår nya grannes dotter och log mot henne. Jag hade sett hennes cykla till och från skolan.
Vi småpratade lite om getterna, som hon verkade mycket intresserad av. Det slutade med att hon fick följa med in och se dem bli utfodrade.
Några dagar senare stod hon där igen. Vi pratade vidare och Sandy, som hon visade sig heta, verkade vara en rar tjej, om än lite blyg och försagd.
Den 13-åriga Sandy berättade nu att hon älskade djur, men att hennes pappa inte ville ha några. Jag svarade att hon var välkommen att klappa getterna så mycket hon ville.
Hon hade det tufft hemma – ingen såg henne
Hädanefter såg jag henne titt som tätt. Efter hand kom jag underfund med att hon inte hade det helt lätt på hemmaplan. Hennes pappa drack lite för mycket och hon hade tre yngre bröder som var rätt så krävande. Det lät inte som att det fanns så mycket utrymme för Sandy, eller hennes behov och drömmar.
Hon hade något urskuldande över sig, nästan som om hon inte var van vid att det fanns någon plats för henne här i världen. Jag tänkte på våra egna barn, som varit livliga och sorglösa, tryggt förvissade om att de var älskade. Det gjorde mig ont om henne och jag hade lust att göra något som gjorde henne glad.
Lösningen fanns faktiskt mitt framför näsan på mig och jag hade tänkt på det redan efter vårt andra möte. Sandy behövde något som var hennes, och vi behövde hjälp och delade gärna med oss av det vi hade.
Se också: Syskonkärleken mellan lammungen Måns och hunden Tage
En dag frågade jag henne försiktigt om hon kunde tänka sig att komma över och hjälpa oss med djuren varje dag. Hon skulle få en liten slant för besväret, men tyvärr hade vi inte råd att betala så mycket, men hon fick i gengäld gärna ha sina egna djur hos oss.
Lösningen var ett lyckokast för oss alla
Sandys ansikte lyste upp och hon sa ja meddetsamma. Jag bad henne dock fråga sina föräldrar först, men de hade lyckligtvis inget emot upplägget.
Redan nästa dag gick Jens igenom alla rutiner och hon sög åt sig som en svamp och var snart jätteduktig på allt.
Nu har Sandy varit hos oss i ett år och vi är så glada för henne. Hon har fått sin egen killing och två kaniner som hon själv valt ut. Jens rygg har blivit mycket bättre nu när han har fått hjälp. Det här är en lösning som blivit så bra för oss alla tre. Och för våra djur, förstås.
/Marianne