Läsarberättelse: Mina barnbarn behöver mitt stöd
När jag blev änka gick det upp för mig hur utlämnad jag var utan Tobbe. Tobbe hade haft hand om vår ekonomi. Det var inte så att jag inte hade någon aning om vad våra pengar gick till, men Tobbe hade varit den som hade bäst överblick. Det var också Tobbe som varit den mest sociala och utåtriktade.
Det första året som änka var hemskt. Året efter gick det lite bättre, men även efter tre år tänkte jag ofta på vad jag egentligen måste leva för. Ja, visst hade jag mina barn och barnbarn, men de hade sina egna liv. Jag visste att de skulle sakna mig om jag plötsligt inte fanns längre, men de skulle komma över det. Deras liv skulle fortsätta.
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Tobbe hade haft ett väldigt ljust sinne, och jag saknade hans energi och förmåga att få mig att se positivt. Förutom Emelie hade mina barnbarn blivit tonåringar. Det var helt naturligt att jag därför inte träffade dem lika mycket.
Jag fick oväntat besök
På en av mina mörkaste dagar kom mitt barnbarn Theo på oväntat besök. Jag kunde se att något tyngde honom, men jag frågade inte efter det och jag kommenterade inte heller att han inte var i skolan. Om han ville skulle han nog berätta för mig vad som var fel.
Jag hade precis ställt en mugg te framför honom när han begravde ansiktet i händerna. Försiktigt la jag en arm runt hans axlar och han lutade sig lätt mot mig. Först trodde jag att det var något med en kompis, men det visade sig att det var familjens katt som blivit överkörd. När min son hade sett hur hårt det tog på Theo, han hade sagt att det var livets gång.
– Men jag har alltid haft Pelle, snyftade Theo.
– Och det är som om pappa och mamma inte bryr sig. Jag kunde inte gå till skolan, för jag kan inte sitta där och gråta.
– Jag förstår, jag förstår precis, sa jag tyst.
– Du förstår allt, mormor, sa Theo darrande. Det har du alltid gjort.
Vi delar en hemlighet
Hans ord skickade en varm ström genom mig. Jag hade aldrig haft någon aning om att Theo såg på mig på det sättet. Pojken, som snart var en ung man, berättade också att hans föräldrar under inga omständigheter ville skaffa en ny katt.
Utan att tveka föreslog jag för Theo att han kunde få ha en katt boende hos mig. Theo sken upp. Jag fick lova att inte berätta för hans föräldrar om hans skolk från skolan och att han hade gråtit. Självklart skulle jag inte säga något. En mormor kan mycket väl ha hemligheter med sitt barnbarn.
Veckan efter tog jag hand om Emelie, som låg i sängen och hade ont i halsen. Hon bad mig läsa en bok och lutade sig mot mig under tiden. Hon älskar att sitta helt stilla och bara lyssna på äventyret.
– Vad skulle jag göra utan dig, mormor? sa hon.
Jag log och strök hennes hår.
– Och vad skulle jag göra utan dig? sa jag mjukt.
Är nöjd med mitt liv
När jag senare satt hemma bestämde jag mig för att jag skulle bli mer nöjd och lycklig med mitt liv. Jag behövde nog en kärleksfull knuff, först av Theo och sedan av Emelie, men nu har jag inte alls tid att sjunka ner i mörka tankar. Kanske blir jag snart ägare till en katt och jag vill alltid finnas till hands för mina barnbarn.
Och så har jag bestämt mig för att jag vill gå på seniorgymnastik, där jag kanske träffar någon som vill gå på bio. Det finns mycket jag kan göra i livet, och tanken på att jag fortfarande behövs är väldigt, väldigt trevlig.
/ Maud