Alice: Självmordsbenägen och inlagd på psykiatrisk avdelning träffade jag den stora kärleken
Jag föddes i mitten på 1950- talet och var lilltösen i en barnaskara på tre. Vi var ”bonnabarn”, då far var månskensbonde vid sidan av jobbet på Vägverket. Mor drev diversehandeln i byn.
Min äldre syster hade en oro inom sig som ledde till problem med alkohol, stölder och prostitution. När jag växte upp trodde alla killar att jag var likadan och det gjorde ont i mitt flickhjärta när alla trodde att det var fritt fram. Redan när jag var 15 år träffade jag mannen som blev far till mina sex barn.
Vi blev föräldrar tidigt, samma dag som jag fick mitt körkort visste jag att första barnet snart skulle vara här.
Mina ungar var det finaste i livet, men arbetet inom äldreomsorgen var mitt andningshål. När jag fick chansen att studera till undersköterska gjorde jag det. Det blev ett fantastiskt år då jag helt plötsligt var någon, inte bara mamma, fru, dotter eller någons bihang. Jag var Alice.
Gjorde abort och försökte ta mitt liv
Det var en ny känsla. Mina djur – hönorna, hästarna och grisarna – betydde också mycket för mig. Men allt var inte bra. Äktenskapet var inte bra då min man var otrogen, men jag stannade kvar för att hålla fasaden uppe och ge barnen en bra uppväxt. Dessutom trivdes vi så bra med det sociala livet i villakvarteret.
När vår yngsta dotter var ett och ett halvt år blev jag gravid och gjorde en abort av medicinska skäl. Det kändes som om jag hade mördat och jag kom aldrig över det.
Jag var ju tvungen att tänka på mina andra barn men jag mådde inte bra psykiskt och det blev en svår tid i mitt liv. Jag gjorde flera självmordsförsök och var nära att lyckas flera gånger.
Det innebar att jag gjorde mina barn illa. Det är svårt att förstå hur man tänker när man väljer att ta farväl, men depression är en sjukdom som gör en väldigt självisk och det är något ingen skulle behöva uppleva.
Mitt sista självmordsförsök gjorde jag när jag var 50 år och hade levt ensam i sju år. Jag hamnade på en psykiatrisk avdelning och det blev en vändpunkt i mitt liv. På avdelningen fanns en annan patient som var där av samma anledning som jag. Vi började prata och hittade många gemensamma intressen.
Träffade mannen i mitt liv
Efter några veckor började jag få känslor för den här mannen, men det var känslor jag var rädd för och jag var inte beredd att släppa in någon i mitt liv.
Men efter några månader fanns ingen återvändo – jag var kär, gamla människan! Min vän hade en svår tid bakom sig, men kärleken gjorde underverk. Vi var två trasiga människor som hittat varandra, och kärleken gjorde oss hela.
Vi ville varken gifta oss eller förlova oss, det räckte med ett gummiband. Nu vet jag inte vem som friade till vem, men för fem år sedan gifte vi oss. Det har varit mycket glädje, men vi har hela tiden fått kämpa för vår kärlek.
Mina vuxna döttrar valde att avsluta kontakten med oss och då förlorade jag också mina fem barnbarn, något jag sörjer djupt. Jag fick inte längre vara mormor till de älskade små knottarna.
Men så inträffade en underbar överraskning för tre år sedan. På mors dag berättade min son att jag skulle bli farmor. Lyckan var fullständig! Tänk att få lära känna en ny liten människa och få finnas där för henne.
Det mest fantastiska med barnbarn är att få låna dem ett tag och göra det där lilla extra som föräldrarna inte hinner med. Läsa den där extra sagan, lite bus, laga älsklingsmaten, äta en glass som ingen behöver veta om.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Till det svåra hör också att min man har haft en stroke och det gör att vi måste kämpa tillsammans varje dag. Vi har lärt oss att inte ta något för givet. Tänk så snabbt livet kan ändras.
Både jag och min man har redan mist var sin förälder, och då min mans far och min mor är födda under tidigt 1930-tal är det bara att acceptera faktum att vi snart måste ta farväl av dem också.
Nu brister snart den sista länken. Därför är det viktigt att vårda relationen till dem som kommer efter.
När vi tar vår morgonpromenad, vår hund och jag, och jag ser ett rådjur med två alldeles nyfödda kid blir jag ödmjuk över dessa två små nya liv, två underverk.
Jag önskar att fler kunde få se detta lilla och bli glada över det, bli glada över den första ärlan eller den första jordgubbsblomman.
När kvällen kommer och min älskade katt Semester, han heter så, lägger sig på kudden bredvid och jag kryper intill min man, då kan vi klara det mesta. Livet är inte så besvärligt om man bryr sig om varandra.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]