Affe: Vår kärlek hade en våldsam start

Efter reklamen: Se också: Här är framstegen som gjort Sverige mer jämställt

År 1966 flyttade jag till vår huvudstad för jobb. Jag kände mig väldigt anonym och isolerad i den lilla etta jag fått tag i.

Det var försommar och jag kunde bara inte sitta inne de fina kvällarna. De första veckorna gick jag bara omkring och tittade.

Det var mycket som var nytt för en kille från landet. När jag hade sett de flesta sevärdheterna och jobbet började bli rutin kom ensamheten smygande på kvällarna.

Jag hade ingen att anförtro mig åt. En kväll när det var skönt och ljumt i luften satt jag på en bänk och funderade.

Då kom det fram två söta flickor till mig.

– Du, lilla grabben!

– Sa du till mig? undrade jag.

– Ja. Det var en ful jacka du har. Var har du hittat den?

Jag blev som förstenad. Den söta flickans skratt ringde i öronen på mig och jag gick därifrån.

Blod ur näsan

Syns det att jag är från landet? undrade jag. Syns det att jag är ensam?Jag fortsatte att gå runt i stan i några timmar och först vid ett var jag på väg hemåt. Plötsligt hörde jag någon som skrek:

– Släpp mig! Jag vill inte. Låt mig vara.

Jag sprang mot skriket som kom från en plats en bit bort. När jag kom fram såg jag två män som försökte släpa in en ung kvinna i en bil. Hon spjärnade emot allt vad hon orkade och skrek hjärtskärande.

relationerEvelyn: Därför måste Gittan få jobbet som kontorist på företaget

– Låt bli henne! Ser ni inte att hon inte vill, skrek jag och rusade fram.Jag slet tag i den närmaste och knuffade undan honom. Kvinnan tog sig loss.

– Det här ska du få ångra. Du ska inte lägga dig i det du inte har att göra med, skrek killen argt.

Slagen haglade över mig utan att jag kunde försvara mig. En av dem låste mina armar medan den andre fortsatte att slå och efter några slag till sjönk jag ihop på gatan.

Jag hörde en rivstart och bilen försvann. Kvinnan som var kvar såg alldeles förtvivlad ut och grät.

– Vad har jag ställt till med?

– Det var inte ditt fel. Jag var ju tvungen att hjälpa dig.

– Tack snälla du. Tack!

Vi fick tag på en taxi och kvinnan följde med mig hem för att se till så att det inte blev värre. Hon hjälpte mig att tvätta bort blodet från näsan.

Sedan satte vi på kaffe och för första gången tittade jag ordentligt på henne. Hon var så söt, tyckte jag.

Hon hette Mona och vi pratade hela natten om allt möjligt. Mona berättade att hon hade lämnat sin kille, det var en av dem som slog mig.

Han ville att hon skulle flytta hem till honom igen. När hon hade vägrat hade han försökt tvinga henne.

– Du får gärna stanna här om du vill, sa jag.Det ville hon och jag var glad att jag äntligen hade någon i närheten som ville lyssna och som jag kunde prata med.

På måndagen kände jag mig trots ömheten i kroppen efter fredagsnattens slagsmål som en ny människa. Mona fick en nyckel och hon sa att hon skulle handla lite mat till kvällen.

relationerSara: Jag valde karriär framför vänskap

På jobbet var jag så glad att någon väntade på mig och när jag kom hem stormade jag in genom dörren. Lägenheten var tom och där fanns ingen lapp skriven.

Jag gick ut igen och kom tillbaka några timmar senare. Jag var mer ledsen än man kan föreställa mig när jag gick in i lägenheten.

– Affe! Var har du varit? Jag har varit så orolig, ropade Mona när jag kom in.

– Det är väl inte du som ska fråga var jag har varit. Tror du inte att jag har varit orolig då?

– Jag har varit hos mina föräldrar och berättat om vad som har hänt. Vi ska hälsa på dem nu i helgen. Om du vill förstås.

– Om jag vill. Jag är så glad att du vill stanna här hos mig.Så gick det till när jag träffade Mona som sedan blev min fru.