Novell: Mannen hon älskade försvann ur hennes liv – olyckan förändrade allt
Freja slog upp ögonen och blinkade. En sköterska mätte hennes blodtryck och det gjorde ont i hela kroppen. Hon försökte komma ihåg vad som hänt, men medvetslösheten slök henne igen.
Nästa gång hon vaknade tyckte hon sig se Peter vid sängen. Han såg inte ut att vara från denna värld. Hans gyllene hår gnistrade i solljuset när han böjde sig ner mot henne och tryckte sina läppar mot hennes kind.
Hon mindes att hon var på sjukhus, att hon hade gått ut i gatan och blivit påkörd av en bil. Hon hade känt en blixtrande smärta i benet och, senare, hört mumlande röster som sagt att hon hade haft tur som överlevt.
Hon hade opererats. Narkosen måste ha spelat hennes hjärna ett spratt. Peter, hennes stora kärlek i livet, kunde omöjligt vara här. Hon hade inte sett honom på fem långa år.
Freja kunde inte låta bli att le åt minnet av när hon la märke till honom ordentligt för första gången. Det var på broderns bröllop och Björn hade bett Peter vara best man. Björn och Peter hade varit klasskamrater och vänner sedan högstadiet. Freja hade varit tärna. Hon tänkte på hur stilig Peter varit, med sitt rågblonda hår och sjögröna ögon som alltid såg ut att le.
Jag vill inte lura dig
Hon hade vetat att Peter inte var typen som slår sig till ro. Han hade varit tydlig med det.
– Jag vill inte lura dig, hade han sagt efter första kyssen som tog andan ur henne.
Men hon hade inte slutat försöka få honom att ändra sig.
– Han gillar dig verkligen, hade hennes bror sagt när Freja anförtrodde sig åt honom.
Hon ville mer än att ha en tillfällig relation med Peter. Ja, hon visste omedelbart att det var just honom hon ville åldras med och hade svårigheter med att han inte kände likadant.
– Men han är inte typen som slår sig till ro.
Björn lät nästan urskuldande.
– Du vet att hans mamma lämnade honom när han var elva?
Hon nickade otåligt. Han hade redan berättat det.
– Det har påverkat honom enormt, Freja. Du måste jobba riktigt hårt om du ska få hans fulla förtroende.
Så det gjorde hon. Hon bokstavligen jobbade hårt – som revisor – för att visa honom att hon var en hängiven och ansvarsfull person, och inom ett år hade hon nått ledningsgruppen. Men när hon ändå inte lyckats få honom att överväga att flytta in till henne, eller förklara sin kärlek, gav hon utlopp för sin frustration inför Björn.
– Han tycker att du jobbar för mycket, att du inte är lika rolig längre, erkände brodern utan att våga möta hennes blick.
Hon konfronterade Peter, krävde att få veta vad han ville, men hans ansikte hade slutit sig på ett sätt som hon kommit att avsky.
– Okej, sa hon kallt. Jag ska lämna dig ifred.
Han backade med gnistrande ögon:
Du försökte bara rädda ansiktet
– Jag visste att du skulle lämna mig till slut.
Han lät nästan lättad, som om han var glad över att Freja bekräftat hans värsta farhåga.
– Du försöker bara rädda ansiktet, gav hon tillbaka.
Han klampade ut och slängde igen dörren och hon hade inte följt efter honom. Peter lämnade landet inte långt därefter, fick ett jobberbjudande i London, enligt Björn, och hon hade inte sett eller hört ifrån honom sedan dess.
– Jag har hans mejladress, sa Björn en gång, men Freja hade inte brytt sig om det.
Hon fokuserade på sitt arbete i stället, gjorde karriär. Hon inledde en rad förhållanden som alla var värdelösa och upphörde nästan innan de börjat.
Hon slutade med män och accepterade sitt liv som singel, köpte en påkostad lägenhet, bjöd ofta hem vänner på middag och reste så fort hon hade tillfälle. Slutligen lyckades hon med att inte tänka på Peter, men hon tog inte hand om sig själv.
Hon var utmattad när hon klev ut framför bilen. Det hade varit många sena kvällar på kontoret och hon hade inte ätit ordentligt. Livet var tomt, insåg hon där hon låg med smärtor på gatan. Hon lovade sig själv att om hon överlevde skulle hon ändra sitt liv. Hon skulle jobba mindre och umgås mer med sin familj.
Hon hade inte tänkt på Peter då och undrade varför hon tänkte på honom nu, på sjukhuset, med sjuksköterskor som svärmade runt henne.
– Du har varit medvetslös i tre dagar, sa en av dem med mjuk röst och vänlig blick i sina bruna ögon. Du har brutit ett ben och revbenen har fått sig en ordentlig smäll, men du kommer att bli helt återställd.
Freja slappande av och blev allt sömnigare. Hon funderade på vad hon skulle säga till Peter om hon träffade honom igen. Jag är ledsen för att jag inte räckte till för dig. Jag hoppas att du är lycklig …
En sval hand strök bort håret i hennes panna.
– Peter!
Chocken skärpte blicken. Peter var knivskarp – han var där, med ögon glänsande av tårar och med munnen två centimeter från hennes.
– Björn berättade vad som hänt, sa han med en röst rå av känslor. Jag kom så fort jag kunde.
Jag har aldrig slutat att tänka på dig
Hon kunde inte fatta det. Peter! Den ende man hon någonsin älskat, äntligen fanns han vid hennes sida.
– Varför? lyckades hon få fram.
Peter såg mer allvarlig ut än han brukade med nya linjer i ansiktet och grått vid tinningarna. Ögonen, de sjögröna, var inte längre på sin vakt.
– Därför att jag aldrig har slutat att tänka på dig, sa han enkelt. Och när jag insåg hur nära det var att jag förlorade dig …
Hans blick fångade hennes och höll den fast. Och Freja visste att hon väntat på just detta i fem långa år.
– Om du fortfarande vill ha mig, sa han tyst. Så är jag här.
Svensk bearb: Lotta Gustavsson
