Mannen på tåget fick henne att tro på kärlek igen efter skilsmässan

Helena tittade på klockan och insåg att hon var tvungen att skynda på om hon inte skulle missa tåget. Det brukade i och för sig nästan alltid vara ett par minuter försenat och det kanske var hennes räddning i dag. Hon som alltid brukade vara i så god tid hade försovit sig.

I går hade hon och Maja suttit uppe alldeles för länge när de hamnat i en intressant diskussion om jämlikhet som dottern var så engagerad i. Hon mindes hur hon själv var som 18-åring och saknade det där självklara och trotsiga. Det livade verkligen upp hennes eget sinne att ha djupa samtal om livet med Maja.

Helena hann precis kasta sig in och sjönk ner på det sista lediga sätet i vagnen och försökte hämta andan. Det var måndagsmorgon och tåget fylldes av trötta pendlare som hon själv.

Det var alldeles tyst och Helena studerade sina medresenärer som precis som vanligt antingen sov eller satt med näsan i en skärm av något slag.

Plötsligt gnisslade det i bromsarna och tåget stannade med ett ryck. Folk runt omkring henne tittade yrvaket upp men somnade strax om igen. Helena suckade och tittade på klockan. Hon ville verkligen inte bli sen i dag när hon hade jouren och många akutbesök som behövde klaras av på barnavdelningen på sjukhuset.

Inget hände. Tåget rörde sig inte en centimeter.

– Vi har ett signalfel och kommer att bli stående här några minuter, hördes det plötsligt från högtalarna.

Alla vana pendlare visste att ordet signalfel kunde betyda i princip vad som helst och kunde också ta allt ifrån några minuter till halva dagen. Det började mumlas och suckas i vagnen.

– Jaha, undrar hur lång tid det tar den här gången. Sist blev jag sittande i fyra timmar, sa mannen intill Helena.

– Ja, då ja. Det var inte roligt. Hoppas det går snabbare i dag, svarade hon och log mot främlingen.

– Jag har ett möte klockan nio, undrar om det är läge att ringa redan nu och meddela att jag blir sen? sa mannen och ­Helena visste inte riktigt om han pratade med sig själv eller med henne.

– Förhoppningsvis släpper det snart och vi får åka, sa hon tröstande men började själv bli orolig för kaoset som skulle uppstå på avdelningen om hon uteblev.

Tio minuter senare fick de veta att de skulle bli stående i minst fyrtio minuter till innan felet var avhjälpt. Det rasslade till i stolarna, folk vaknade till och började ringa och avboka sina möten och meddela chefer att de var sena. ­Helena likaså, och hon hoppades att de kunde möblera om i schemat så att någon annan kunde ta akutpatienterna, så att de sjuka barnen slapp vänta mer än nödvändigt.

– Jaha, men då kan vi inte göra annat än att sitta här då, sa mannen intill. Lika bra att göra det bästa av situationen. Krister heter jag och jag jobbar i försäkringsbranschen, sa han och sträckte över en hand mot henne.

Hon tog den och log. Han såg riktigt trevlig ut, tänkte hon. Det mörka håret lockade sig lite i nacken och de bruna ögonen glittrade.

– Trevligt. Helena. Barnläkare, sa hon.

– Vilket intressant och framför allt viktigt jobb, utbrast han. Jag har själv tre döttrar och ibland har man ju tackat någon högre makt för att vi har så bra sjukvård som vi har i Sverige, sa han.

De hamnade i en mycket intressant diskussion om barn och insåg att de båda brann för barns hälsa och välmående.

Krister berättade att han var nyskild och försökte få ihop en ny vardag för sig och flickorna de veckor han hade dem. Det visade sig att de hade gått på vid samma station och bodde ganska nära varandra.

Tiden gick snabbt och ­Helena önskade nästan att signalfelet skulle ha tagit fyra timmar som förra gången, men efter knappt en timme rullade de vidare och snart var det dags för henne att gå av. Krister skulle åka vidare en station till och de sa hej då, vi ses. Hon kände direkt att det inte bara var en fras, utan hon ville verkligen träffa honom igen.

Helena fick barn tidigt, hade varit singel i nästan tio år och trivts ganska bra med en vardag med bara Maja. Hon hade inte velat dra in någon ny man i deras liv efter den uppslitande skilsmässan från Majas pappa, som de inte hade hört av sedan dess. Maja hade vant sig vid att ha bara en förälder, även om hon nog hade behövt en trygg manlig förebild speciellt nu under tonåren.

Nu när Maja var 18 år och mer och mer hade sitt eget liv började Helena sakna att ha en partner, någon att dela livet med. Men det var så länge ­sedan att hon inte visste var hon skulle börja. Krogen var uteslutet och på jobbet var alla ­antingen ointressanta eller ­upptagna. I yogagruppen var det bara kvinnor.

Helena kände sig lite uppgiven, men försökte ha tillit till att det skulle ordna sig.

De kommande dagarna spanade hon efter Krister redan på perrongen. Många pendlare valde samma ände av tåget varje dag, men morgonen då de hade setts hade Helena varit sen och fått kasta sig in i sista vagnen. I vanliga fall satt hon mycket längre fram. Men kanske var sista vagnen Kristers vanliga? Hon satte sig där resten av veckan, men såg inte till honom.

Hon började nästan undra om hon drömt alltihop och ­bestämde sig för att glömma bort det. Det tog bara en massa energi att hoppas på något som verkade helt lönlöst. För honom var det kanske bara ett möte i mängden som han glömt lika snabbt.

Måndagen därpå stod hon djupt försjunken i sin bok på perrongen och väntade på ett försenat tåg när hon plötsligt kände igen rösten som sa ”Hej där”, precis intill henne. Hon tittade upp och insåg förvånat att det var till henne.

– Hej, sa hon försiktigt och kände hur det pirrade till i magen.

– Äntligen kan jag åka till jobbet igen. Alla tre barnen fick kräksjuka förra veckan. Hade jag bara haft ditt nummer hade jag kanske ringt för expertråd, sa han och skrattade.

Helena som verkligen inte lämnade ut sitt nummer i första taget kände att hon faktiskt skulle kunna göra det till den här mannen. Det var något med lugnet över honom som hon gillade. Och att han verkade så himla mån om sina döttrar.

Som den naturligaste saken i världen satte de sig bredvid varandra på tåget och samtalet rullade på i samma takt som tåget och alldeles för snart var Helena tvungen att resa sig och gå av. Det gick så hastigt att de inte hann med mer än ett ”vi ses”, även denna gång.

Skulle hon behöva gå i ovisshet nu igen? Var han intresserad av henne, eller var han bara trevlig och tyckte att det var praktiskt att ha kontakt med en barnläkare nu när han hade ensamt ansvar för barnen? Hon hade ingen aning och det kändes lite tröstlöst. Hon skulle dessutom på konferens ­några dagar i Köpenhamn och skulle då inte få chansen att möta honom på tåget heller.

Varför bytte de inte bara telefonnummer? Han hade ju till och med nämnt det, men sen hände det inget mer. Hon var alltför osäker för att våga fråga.

Efter konferensen var det helg igen och tiden sniglade sig fram. Helena brukade inte ha några som helst problem att få tiden att gå, men nu kröp det i henne av längtan tills måndag morgon. På söndagen åkte hon ut till stormarknaden som vanligt för att veckohandla. Det var mycket folk och hon ville bara bli färdig.

När hon passerade mjölkdisken såg hon en bekant jacka en bit fram. Var det? Ja, det måste vara han. Men, intill honom gick en kvinna i ungefär samma ålder. Och tre flickor i olika storlekar. Han hade nämnt att de var 4, 6 och 8 år och det såg de här ut att vara också. Men någon kvinna hade han minsann inte nämnt. Sin exfru verkade han ha dålig kontakt med så det var nog inte hon.

Helena vek av in i en gång så att Krister inte skulle se henne. Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det var alltså för bra för att vara sant. När hon äntligen hade träffat någon som hon kände att hon ville lära känna mer så fanns det redan någon i hans liv. ­Givetvis. Bra män var alltid upptagna.

De kommande veckorna såg Helena till att inte hamna i samma vagn som Krister i tåget. Hon använde en annan jacka än vanligt, ställde sig med ryggen åt hans håll på perrongen med huvan uppdragen. Allt för att slippa en pinsam situation.

Hon orkade inte le och se glad ut när hela hennes inre var i uppror. Det hade känts så naturligt och bra och hon hade kunnat vara sig själv i Kristers sällskap. Men det var bara att glömma alltihop, bita ihop och gå vidare.

Hon grävde ner sig i sitt ­arbete i stället, tog ett tidigare tåg de dagar hon kunde och försökte tänka på annat genom att yoga mer än vanligt, läsa och promenera. Och hänga med Maja när hon var hemma. Hon lyckades nästan lura sig själv att allt var som vanligt.

– Hej, det var länge sedan. Jag kände nästan inte igen dig, hörde hon en röst bakom sig en tidig morgon när hon stod på perrongen som vanligt och väntade på tåget.

Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, men det var bara att vända sig om.

– Ja, det är inte så många som har sådana där vackra handväskor, så jag förstod att det var du, sa Krister med ett leende och nickade mot hennes färgglada väska från Indien.

Det hade alltså inte räckt med att byta jacka.

– Hej, sa hon och visste att hon borde ha sagt något mer men fick inte ur sig ett ord till.

Hon bara stod där och vägrade kännas vid pirret i magen och frammanade i stället bilden från stormarknaden som hade etsat sig fast i hennes hjärna. På honom och den andra kvinnan.

Tåget kom och Krister satte sig bredvid henne och började småprata. Utan att hon egentligen ville det drogs hon in i samtalet. Det kändes ju så bra. Hon kopplade bort alla tankar på kvinnan, som han fortfarande inte hade nämnt med ett ord. Han berättade om hur svårt det var ibland att få ihop livet som ensamstående förälder och att han skulle behöva en barnvakt som han kunde lita på och som kunde rycka in lite då och då när det behövdes. Någon som barnen kände väl och funkade med.

– Mitt ex tänker inte hjälpa till över huvud taget. Hon tar bara sina veckor och inte en sekund längre. Helst drar hon ut på det och hämtar sent och lämnar tidigare, speciellt om hon vet att jag får problem att hinna då. Tyvärr är det ju bara barnen som blir lidande.

Helena bet sig i tungan för att inte fråga om den där nya kvinnan inte kunde hjälpa till. Hon ville inte förstöra stämningen utan var trots allt väldigt nyfiken på att veta mer om Kristers liv. Dessutom började en tanke gro i hennes inre. Men det vore galet att ens föreslå det. Det vore som att ge sig in i ett getingbo. Hon skulle bara bli skadad och sårad. Men ändå.

– Vet du, min dotter Maja har länge varit på jakt efter ett extrajobb och hon är jättebra med barn. Förut var hon ofta barnvakt åt grannens barn, men de har flyttat nu. Kanske skulle det kunna vara en lösning?

– Men det är ju en jättebra idé! utbrast Krister och hon såg lättnaden som spred sig över hans ansikte.

Han hade det nog ganska jobbigt att få ihop vardagen.

Den här gången hann de bestämma något innan ­Helena var tvungen att rusa av tåget. Hon blev alldeles kallsvettig när hon tänkte på det. Maja och hon skulle hem till dem på fika på ­lördag förmiddag.

I dag var det torsdag. Hur tänkte hon egentligen, varför kunde hon inte bara släppa taget om Krister och glömma honom? Han hade ju redan någon. Det här var vansinne.

Helena vaknade tidigt på lördagsmorgonen men kunde omöjligt slappna av och njuta av yogapasset. Skulle hon ringa och avboka alltihop? Nej, då skulle Maja undra vad som pågick. Dottern hade blivit jätteglad över att kanske ha ett nytt extrajobb på gång.

Det var bara att bita ihop och ta konsekvenserna av sitt idiotiska handlande. Men vad skulle hon ta på sig? Lika bra att ge upp yogan och börja rota i garderoben i stället. Maja tittade misstänksamt på henne när hon såg att mamma tog på sig mascara. Det hörde inte till vanligheterna.

Exakt på utsatt tid ringde Helena på dörren på den ­rödmålade villan. Fint litet hus, tänkte hon och kände hur fjärilarna flög i magen. Maja såg skeptisk ut. Hon fattade att något var på gång.

– Hej och välkomna. Kom in, sa Krister och svepte med handen inåt hallen.

Där stod tre små flickor och tittade nyfiket. Maja drog av sig sina Converse och gick in och började busa med barnen som om hon känt dem i evigheter.

– Det börjar ju bra det här, sa Krister och log.

Helena önskade att hon hade varit någon annanstans när hon såg en kvinna resa sig från ­soffan och komma fram mot dem. Det var hon.

– Karin, sa hon och sträckte fram handen mot Helena som kämpade för att kunna le tillbaka.

– Ja, det är min syster som är här och hjälper till lite, sa Krister.

– Va? Din syster? Jaha, sa Helena fåraktigt och fick inte ordning på en enda tanke i huvudet.

– Ja, jag skulle inte ha klarat av de senaste veckorna utan henne. Men nu hoppas jag att Maja kan börja avlasta lite när det kör ihop sig.

Det blev ett stojigt fika med tre små flickor som hellre ­klättrade på Maja än satt stilla och drack saft. Helena började förstå innebörden i att Karin var Kristers syster och log åt tanken att åtminstone Maja skulle börja tillbringa en del tid här hemma hos Krister. ­Kanske kunde hon följa med någon gång helt apropå.

Plötsligt reste sig Karin och ursäktade sig, hon var tvungen att åka hem till sin egen familj. Och när Maja och flickorna försvann iväg på äventyr i källaren var det bara Helena och Krister kvar vid bordet.

– Om Maja kan tänka sig att börja sin anställning här redan i dag skulle jag kanske kunna få bjuda ut dig på ­middag i kväll? frågade ­Krister mjukt och la en hand över hennes på bordet.

”Det är jag som är knäppskallen...”

novellerEn främmande man läkte hennes brustna hjärta