Novell: Mannen hon träffade var gift – förändrade hennes syn på kärlek
Och kanske är det precis vad hon behöver …
Det var en skön kväll, tänkte hon när hon kom ut på konserthusets stora trappa. Visserligen var det kyligt i luften, men det var en frisk kyla och det regnade inte längre som när hon några timmar tidigare begett sig iväg till konserten.
– En underbar känsla av liv…
Anna vände undrande på huvudet. Hon kände igen den mörkhårige mannen som plötsligt stod där bredvid henne och andades in den friska kvällsluften. Han hade suttit i raden framför henne.
– Förlåt?
Han log mot henne.
– Som att födas på nytt, eller hur? Jag får samma känsla varje gång jag går på en konsert. Musiken, den liksom lyfter mig.
Anna nickade. Precis samma känsla hade hon själv ofta.
– Tyvärr kan jag inte dela den med någon, smålog han. Min fru är inte särskilt intresserad av musik. Hon föredrar att stanna hemma med barnen, trots att jag säger att vi kan skaffa barnvakt.
Nu måste hon le.
– Jag har samma problem. Fast när det gäller min sambo är det hans jobb som är min värsta konkurrent. Han är läkare.
Mannen vid hennes sida nickade.
– De vet inte vad de går miste om, eller hur?
De log i samförstånd. En besläktad själ, tänkte Anna inom sig, och utan att hon egentligen visste hur det gick till hade de börjat promenera nerför gatan tillsammans.
Han verkade vara en besläktad själ
Han hette Alex, var arkitekt och bodde strax utanför stan åt samma håll som hon och Per. De hade sällskap på bussen och hon tyckte att de tio minuterna hem aldrig gått så fort.
– Nästa fredag är det Chopin-afton, sa han medan han reste sig för att stiga av en hållplats före hennes stopp. Kanske ses vi då?
Hon log.
– Det gör vi säkert.
Senare på kvällen kände hon sig ännu gladare och nöjdare än hon brukade göra efter sina musikaftnar. Det gjorde henne inget att hon kom hem till en tyst och tom lägenhet.
Snarare kände hon sig lättad. Det kändes nästan som om hon och Per inte hade någon riktig gemenskap längre. Att få vara ensam kändes bara skönt.
Men det var svårt att somna. Som alltid grubblade hon på sitt och Pers förhållande. Det kändes så fel. Eller var det hon som förväntat sig för mycket? Hon som trott att kärleken skulle finnas där av sig själv?
Man kunde ju inte dela allt med en annan person. Hade hon varit på tok för romantisk? Var det därför hon tyckte att hon alltid kände den där tomheten och ensamheten långt in i själen, vare sig Per fanns i hennes närhet eller ej?
Eller hade hon flyttat ihop med Per på grund av förväntningar? För att det var så man gjorde. Förväntningar som både hon själv och alla runt omkring henne hade.
Hade hon valt Per efter andras förväntningar?
Var det inte det hon mindes mest av sin barndom förresten, de outtalade kraven? Förutom de underbara barndomssomrarna med Karin hos Annas morföräldrar var det nog det som framstod klarast i hennes minne av barndomen.
Ja, hon hade varit en snäll flicka och gjort det som förväntades av henne. Hon vande sig tidigt vid att göra det som hennes föräldrar ännu inte ens hunnit uttala. Hon lärde sig att läsa deras önskningar i en blick, en gest. Hon ville så förtvivlat gärna ha deras gillande, deras kärlek.
Fick hon det någonsin? Visst älskade de henne, de hade bara så svårt för att visa det. Ett arv de i sin tur fått efter sina föräldrar.
Efter skolan hade Anna utbildat sig till lågstadielärare. För att hon själv ville det, men mest för att hon upplevde att hennes föräldrar ville det. Och när hon träffade Per hade hennes mamma sagt:
– En bättre man kommer du inte att hitta.
Hon visste vad de menade. Per var utbildad läkare, kom från en förmögen familj och hade allt det som de själva upplevde som beundransvärt. Och när han kysste henne och sa att han älskade henne, älskade hon honom tillbaka. Eller trodde att hon gjorde det.
En gång hade hon frågat sin mamma om råd. Var det verkligen kärlek hon kände för Per?
– Kärlek, log hennes mamma. Man måste leva i verkligheten också.
Som om kärlek tillhörde en fantasivärld. Kanske var det så för hennes mamma? Men inom Anna fanns vissheten att kärleken ändå var det allra viktigaste.
Verklig kärlek fanns – det hoppades hon
Verklig kärlek, en sådan som hon aldrig tvivlat på, hade hon kanske bara mött hos Karin som brukade vara sommarbarn på Annas morföräldrars gård. Hon var i Annas ålder och de blev bästa vänner och återsågs varje sommar på landet.
När Anna blickade tillbaka på sin barndom var det somrarna med Karin som hon tänkte på. De var så fulla av värme och skratt, av förtroenden och glädje.
Hon saknade fortfarande Karin och önskade att hon hade kunnat komma i kontakt med henne. Men hennes morföräldrar var borta sedan länge och ingen visste Karins adress. Hennes älskade barndomskamrat skulle förbli ett minne.
Fredagen därpå träffade hon Alex igen. Då bussen körde ifrån dem gick de vidare till ett intilliggande kafé där de satt och pratade i flera timmar. När de senare skildes på nattbussen kände hon en stark glädje inom sig, något som nästan liknade lycka.
De pratade aldrig om sina familjer. Det var som om de haft en hemlig överenskommelse om det. Det var två vänner som träffades, han och hon, inga andra. Det enda hon fick veta om honom var att hans fru var sjuklig.
Om hon den där första kvällen vetat hur deras vänskap skulle utveckla sig hade hon säkert slutat att gå på sina älskade konserter. För efter bara en månad insåg hon att hon var kär, att hon för första gången älskade en man på allvar.
Det var en underbar och ljuvlig känsla. Och ändå en förtvivlan.
– Jag älskar min fru, sa Alex en kväll när de promenerade hemåt genom skogsdungen i stället för att ta bussen. Det gör jag verkligen. Hon betyder så oerhört mycket för mig. Ändå, det jag känner för dig … Jag har aldrig känt så förr.
Den kvällen kysste Alex henne innan de skildes åt. En lätt kyss på pannan. Men en kyss full av värme och ömhet.
– Du och jag, Anna… Om saker och ting varit annorlunda…
Hon skakade på huvudet.
– Nej, Alex. Du och jag var inte meningen. Du vill leva med din fru, jag med min sambo. Vi var två främlingar som möttes, upplevde någonting väldigt speciellt, och skildes åt.
Alex sa att han älskade sin fru
Hon menade verkligen vad hon sa. Hon kände en häftig sorg inom sig när de skildes åt den kvällen. De visste båda, utan att de uttalat det i ord, att det var sista gången de sågs.
Några gånger till, några timmar till i varandras närhet och allt hade blivit för svårt, för plågsamt. Det var här och nu de måste bryta.
Det tog lång tid för Anna att komma över saknaden efter Alex. Ändå kände hon mer tacksamhet än smärta. Det var som om Alex hade kommit i hennes väg för att visa henne att kärleken fanns, att den verkligen existerade.
Hon hade fått uppleva den en gång, den verkliga, sanna kärleken, men omständigheterna hade gjort att de måste skiljas åt.
Alex skulle aldrig ha skilt sig från sin fru, som han älskade. Och själv hade sagt att hon inte ville lämna Per. Men det var som om tiden med Alex hade fått henne att tänka efter. Alex hade visat henne att kärleken fanns. Kanske väntade den på henne någonstans?
Ett drygt halvår efter sitt sista möte med Alex träffade Anna av en händelse en kvinna som föreföll märkligt välbekant, i en skoaffär. Anna provade förstrött ett par promenadskor och såg hela tiden bort mot kvinnan. Till slut slog det henne.
– Karin!
Kvinnan vände sig om, upptäckte Anna och kände genast igen henne.
– Anna! Är det verkligen du? Om du visste hur mycket jag har tänkt på dig!
Anna var överlycklig, kramade om Karin och började genast förhöra sig hur hon hade det och var hon bodde.
Nu skulle hon och Karin inte tappa bort varandra
Karin skrattade glatt.
– Vi flyttade hit för åtta månader sedan. Jag hade inte en aning om att du bodde här! Nu får vi verkligen inte tappa kontakten. Du måste komma och hälsa på oss! Kan du på lördag kväll? Åh, Anna, vad glad jag är! Men berätta nu, är du gift och har familj?
Anna log.
– Jag var sambo till för ett halvår sedan. Och du? Gift?
Karin nickade leende.
– Titta, där kommer förresten någon du måste hälsa på! Vi stämde träff här i skoaffären.
Anna såg upp. Framför henne öppnades dörren och en man steg in, en reslig, mörkhårig man. Alex…
Han stirrade häpet på henne.
– Alex, sa Karin glatt, det här är Anna som jag har pratat så mycket om. Jag har bjudit hem henne på lördag kväll så att vi alla får lära känna varandra.
Alex mötte Annas blick, log och sträckte ut sin hand.
– Hej, Anna. Det var roligt att träffa dig.
Så tittade han på Karin.
– Men jag och Siri åker ju till Italien på fredag…
– Javisst ja, log Karin och vände sig mot Anna. Min syster Siri och hennes man här, Alex, ska resa på en kort semester. Men min man Henrik kommer du i alla fall att få umgås med på lördag.
Karins systers man. Lättnaden vällde upp inom Anna. Hon och Alex såg på varandra och visste. Det som hade hänt mellan dem var något som betytt mycket men som aldrig skulle höra till nuet, bara till det förflutna. De skulle förmodligen ses igen, men det skulle aldrig utvecklas till något mer.
En sak skulle hon dock säga honom någon gång. Hon skulle tacka honom för att han gett henne kraften att bryta upp ur sitt förhållande.
– Då kommer du på lördag? log Karin glatt och Anna nickade. Kommer du ensam, eller?
Anna log.
– Om ni inte har något emot det så finns det faktiskt någon som jag känt ett par månader. Han heter Tobias och har kommit att betyda mycket för mig. Jag tror faktiskt att vi är lite förälskade…
– Ta med honom, sa Karin. Välkomna båda två!
Anna såg efter dem när de begav sig tvärs över gatan till den parkerade bilen. Hon kände en värme inombords.
Ja, en dag skulle hon tacka Alex, tacka honom för det han gett henne, tacka honom för det budskap han kommit med. Att kärleken finns för alla.
