Novell: Hon ställde in nyårsfirandet på grund av vännens beteende

Sedan maken försvann var julen inte sig lik

novellerNovell: Hon bestämde sig för att fira jul utan sin familj

Lisa hade tänkt på nyår sedan två månader tillbaka. Hur skulle hon säga till Petra att hon inte ville fira nyår med henne längre? I början på december hade Petra och Lisa träffats på stan och fikat. De skulle båda in i mataffären för att handla innan de gick var och en hem till sig. Där på trottoaren kom plötsligt frågan från Petra, utan att Lisa alls var beredd:

– Vad ska vi göra på nyår?

Det gick som en stöt genom kroppen. Lisa hann inte tänka ut något smart att säga. Allt det som hon hade funderat på tidigare var som bortblåst. I stället flög det ur henne:

– Jag vill inte ha något knas det här nyåret.

– Åh nej! Säg inte så, utbrast Petra.

Hon såg chockad och skamsen ut på samma gång. Petra kurade ihop sig och tittade bort mot husfasaderna medan de gick de vidare mot affären.

Lisa förklarade att hon helst ville skippa nyår i år och bara vara hemma. De kunde vara tillsammans, bara de inte drack alkohol. Petra svarade att de fick se hur det skulle bli, eventuellt kunde de fira med Petras makes familj, hemma hos hans moster en bit utanför stan. Då skulle det ju bli lugnt.

I matbutiken gjorde de sina inköp och sa sedan hejdå innan de skildes åt. Lisa hade lyckats säga nej till nyårsfest, men tyckte själv att hon inte hade varit tillräckligt tydlig när hon förklarat varför. ”Vill inte ha något knas”, sa väl inte allt som Lisa kände när Petra drack alkohol. Hon hade visserligen berättat en del om de jobbiga känslorna och om vad Petra hade sagt och gjort, men oftast direkt efter en fest då det hade spårat ur.

Petra verkade ha förstått varför Lisa inte ville festa tillsammans mer. Men ändå funderade Lisa på om hon borde ha tagit upp alla de gånger som Petra hade lovat att, ”den här gången kommer det inte att hända något”, eller, ”jag kommer att ha ätit ordentligt innan”, men hur snabbt det ändå vände från att ha varit en rolig fest till att allt fokus handlade om att ta hand om och hantera Petra.

När de båda var yngre hade de festat mycket båda två. Ja, alla deras vänner också. Lisa mindes hur flera i kompisgänget hade sagt att de inte skulle kunna vara vän med någon som inte drack.

Det hade Lisa reagerat på. Hon hade inte känt så. Ändå umgicks hon mest med folk som gillade att gå på krogen och gärna tog mer än ett glas. Alla vänner visste att när man sa ”ska vi ta en öl” så skulle det bli många fler.

Någon gång hade Lisa frågat en jobbarkompis om att ta ett glas efter jobbet. Kollegan tog otroligt nog bara ett glas och sa sedan att hon skulle gå hem och fixa middag och se på tv. Lisa hade blivit förvånad. Hon insåg att hennes kompisgäng inte umgicks som alla andra.

Petra, som hade alltid varit väldigt söt och sett så där oskyldigt gullig ut, kom ofta undan med att vara den charmiga och tokiga tjejen när de festade som unga. Egentligen hade hennes beteende nog inte ändrats så mycket. Det som var annorlunda nu var att Petra hade två barn, en flicka på åtta och en pojke på sex. Det som förr hade varit tokroligt hade nu blivit tragiskt.

Det hände inte varje gång Petra drack, men alla som var nära henne var alltid på helspänn när det var alkohol med i bilden, för man visste aldrig när det skulle slå till på fel sätt. Petra visste inte själv när det kunde spåra ur, hon trodde varje gång att det skulle gå bra.

För två år sedan hade Lisa börjat se sin egen roll i det hela. Rollen som medberoende, även om hon inte hade ­formulerat just det ordet än. Medberoende var väl bara ­något man var till en partner eller en familjemedlem, och inte till en kompis?

Hon hade ställt upp som trygghet för Petras barn så fort det behövdes. Men nyligen hade hon börjat förstå att hon gjorde Petra en björntjänst. Hon fortsatte festa, och många gånger löste det sig någorlunda för barnen eftersom Lisa var där och såg till att inte bli full.

På nyåret för två år sedan hade hon bestämt sig för att inte ta den stöttande rollen. När Petra började bli för vinglig och tjatig vid midnatt, hade Lisa gått hem ihop med en annan nära vän som aldrig hade några problem med att blunda för det tragiska och bara gjorde det hon själv kände för. Det hade slutat med att ­Petras äldsta barn, som då var sex år, hade promenerat hem med sin mamma från festen för att stötta henne.

På nyåret därpå var det bestämt att barnen skulle sova kvar hos familjen de firade hos. Men vid midnatt upptäckte Lisa att Petra stod och försökte övertala sin dotter att följa med henne hem igen – allt för att dämpa sin egen ångest över att vara ensam.

Dottern vägrade. Då kom i stället hennes lillebror och sa att han kunde följa mamma hem. Lisa kunde inte med att samma sak skulle hända igen, så hon följde också med. Petras son sa hela tiden hur pinsamt det var att se sin mamma vingla runt i snön. De båda skällde ut Petra dagen därpå, hon hade sagt förlåt och att det inte skulle hända igen. Men ändå upprepade det sig.

Hon tänkte inte vara med och bidra till illusionen

Hon tänkte inte vara med och bidra till illusionen

Redan vid midsommar samma år hände det igen när ­barnen var med. Den gången fanns det även andra på festen, vänner som inte kom från deras gamla vänskapskrets. De reagerade mycket starkare än det vanliga gänget.

Alla sov över, och vid frukosten var det flera som pratade om vad Petra hade gjort, hur elak hon hade varit mot Lisa och hur hon hade försökt hångla upp en upptagen man som hade haft problem med att komma undan Petra.

Vännernas reaktioner väckte något i Lisa. Nu såg hon tydligare hur extremt det här beteendet var. Och egoistiskt. Det förstörde för alla runt omkring och det spelade ju ingen roll hur mycket Lisa försökte hjälpa, resonera och dämpa. När Petra väl spårade ur så hjälpte ingenting. Hon blev som en helt annan person.

Lisa tänkte tillbaka på alla dessa gånger som det hade spårat ur, även när de var unga. Hon insåg att det hade hållit på mycket längre än hon mindes. Lisa hade själv slutat dricka mer än något glas de senaste åren. Alkohol hade gått från en rolig känsla till en risk att få ångest. Vid det här laget kände hon att hon var tvungen att hoppa av tåget helt. Hon tänkte inte vara med och bidra till illusionen av en lyckad nyårsmiddag där alla var uppklädda, åt god mat och kramades vid tolvslaget, för att sedan kunna säga på jobbet att hon hade firat nyår med vänner.

När hon väl hade bestämt sig, och hade sagt det där till Petra om att hon inte ville ha något knas, så kändes det bra i magen. Hon struntade helt i om folk skulle tycka att hon var konstig för att hon stannade hemma på nyårsafton.

Hon köpte hem sin favoritplockmat till kvällen – avokado, ost och nachos. Och så hade hon köpt ett pussel i trä på 1 000 bitar. Hon hade älskat att lägga pussel som liten. Nu var det som att hon letade efter den där tryggheten och grunden. Hon hade ­anpassat sig så mycket efter andra sedan tonåren och framåt, nu var det dags att hitta tillbaka till vad hon själv egentligen gillade.

En kort stund under nyårsaftonen, när hon hörde de ­första fyrverkerierna, kände hon att hon kanske borde ha varit på någon middag eller fest. Men känslan gick över. I ­stället satte hon på lite skön soulmusik, tände ljus och njöt av att se pusselbitarna passa ihop. Hon bestämde sig för att ­prata ordentligt med Petra, tipsa om en psykolog och fortsätta träffa henne och barnen ­utanför festsammanhang. Det var det enda hon kunde göra. Resten måste Petra själv ta ­ansvar för. För hon behövde professionell hjälp.

På nyårsdagen gick Lisa upp tidigt och tog en promenad. Det var kallt och krispigt i luften. Hon såg ett par hundägare och någon barnfamilj. Då surrade det till i mobilen. Det var ett sms från Petra. Hon sa att det hade varit lugnt på nyårskvällen med hennes mans familj. Lisa blev glad. Men hon påminde sig själv om att det inte var över. Hon behövde hålla sin ­riktning och göra saker som hon mådde bra av. Om det passade ihop med någon ­annan var det bra, om inte – så gick det också.

Lisa såg upp mot ett stort träd med frost på grenarna. Solen skymtade svagt på den stålblå himlen. En stark känsla spreds i hennes kropp. ­Naturen var så vacker.

– Det här är året som jag ska anmäla mig till en fotokurs, sa hon tyst för sig själv.