Novell: Hon bestämde sig för att fira jul utan sin familj
Det här stället var ännu vackrare än hon hade kunnat föreställa sig. Snön låg som ett mjukt, vitt täcke över landskapet och reflekterade ljuset. Men hon kände sig underlig, så tom. Som om all den kärlek som hållit ihop henne plötsligt var försvunnen.
– Det kommer att finnas snö, hade han sagt och kramat henne. Snöbollskrig – du och jag, precis som kvällen för vår första kyss. Minns du?
Ja, hon mindes den där kyssen. Så oväntad, men så rätt. Det hade snöat intensivt, marken blev snabbt en sagomatta där de gick längs stigen.
Första kyssen var början på ett liv tillsammans
Han hade tramsat hela vägen från bion tillsammans med resten av gänget – och fått henne att skratta, som alltid. Men när de andra svängt av för att ta bussen och det bara var de två kvar hade han plötsligt blivit allvarlig. De hade fortsatt att gå, han och hon, vänner sedan länge och nästan grannar. De hade lekt varje dag som barn, klättrat i träd och byggt fördämningar tillsammans. Nu sprang han i förväg, böjde sig ner och kramade en stor snöboll.
– Veronika! ropade han. Säg att du vill gå ut med mig!
– Det gör jag ju redan, skrattade hon när den första snöbollen kom farande emot henne.
Hon duckade och samlade snabbt snö till en egen boll.
– Gå ut med mig på riktig, som min flickvän, sa han när Veronika siktade på honom, halkade och föll.
Han sprang fram till henne och hjälpte henne upp och hon såg för första gången den unge man han blivit – inte längre den pojke han varit. Det hade varit så enkelt, perfekt. Han höll om henne och hon slöt ögonen. Snöflingor landade på hennes ögonfransar. Första kyssen var början på ett liv tillsammans.
Det var Svens idé, han som velat fira jul här
Denna jul skulle bli den tredje utan honom. Tomtedräkten som han älskade att bära när han tog emot dem alla på julafton, låg hopvikt på sängen. Veronika höll i tomteskägget och minnet av hans leende tröstade henne. Hon höll det mot ansiktet och tittade på fotografiet av Sven som hon satt på nattygsbordet.
– Jag hoppas att de kan förstå. Jag vill ju inte göra dem besvikna men det är dags för mig att gå vidare och att ge dem utrymme i sina egna liv.
Veronika tog upp fotot och kysste det.
– Det är vackert här, precis som du sa att det skulle vara.
Hon tänkte på löftena de gett varandra. Det var Svens idé, han som velat fira jul här. Han hade varit så orolig för att alla julförberedelser skulle bli för mycket för henne. Hur skulle Sven ha kunnat veta att det var han som borde ha tagit det lugnt?
Som hon saknade honom! De saknade honom alla.
De hade blivit upprörda när hon berättade
Hon hade uppmuntrat dem att göra något annorlunda denna jul. Själv skulle hon vara trygg här på hotellet. Men de hade blivit upprörda när hon berättade.
– Mamma, sa Sandra, äldsta dottern. Så kan du inte göra. Du blir ju alldeles ensam och vi – vad ska vi göra?
De andra hade sagt samma sak, men hon ville befria dem från jultraditionerna så de kunde skapa nya med sina egna familjer.
– Fira med era svärföräldrar eller res någonstans där det är varmt.
– Men vi har alltid firat jul med dig, protesterade de.
”Och pappa”, ville hon säga. ”Men nu är jag bara en börda för er.” Men hon sa det inte.
– Jag behöver detta, hade hon sagt, trots att hela hon protesterade mot tanken på det hon skulle göra. Det som hon vänligt försökte få dem, och sig själv, att acceptera.
Hon hade bokat in sig på fjällhotellet över julen. Hon var långt hemifrån och hon var livrädd. Veronika hade aldrig varit borta på egen hand.
Hennes och Svens sista jul höll på att bli rena katastrofen
Barnen hade gjort sitt bästa. De hade stått för julen de två föregående åren – stora familjesammankomster – och de hade jobbat hårt för att få fram rätta känslan. Men barnbarnen var stora nu och ville kanske fira jul på annat sätt, med vänner.
Hon hade noga valt sina ord, sagt att de var fantastiska, snälla och omtänksamma, men att hon behövde något nytt.
Men nu när hon packat upp hade hon ingen lust att gå ner till de övriga gästerna. Hon ville vara ensam med sina minnen.
Hennes och Svens sista jul höll på att bli rena katastrofen. Hon var utmattad av alla förberedelser och Sven hade köpt den största gran hon sett. Den gick inte in i huset och hon hade varit vansinnig på honom.
All kraft i benen var borta och hon kände sig gammal
Sven hade försökt med allt, till och med tagit ner ytterdörren innan han slutligen sågat ner granen till hanterbar storlek. Han hade städat upp barr och grenar och sjungit julsånger under tiden för att blidka henne. Han lyckades förstås och de hade skrattat sig fördärvade när de tillsammans klädde granen och försökte kamouflera de avklippta och misshandlade grenarna.
Hon hade lovat barnen att stå för julen i år. Och hon hade uppriktigt velat det, men i samma stund hon började, tappade hon fotfästet. Varje liten julpryl bar på minnen och hela tiden fladdrade de förbi, bilderna av Sven och henne, av dem tillsammans. Varje julkula, varje girland, ljusstake och bonad – allt hon plockade fram påminde henne om att hon nu var ensam. Till slut skakade hon i hela kroppen och kollapsade i soffan. All kraft i benen var borta och hon kände sig gammal.
Det var mörkt innan hon samlat kraft nog att resa sig igen. Hon försökte fundera ut en utväg, övervägde att betala julmiddag för dem alla på restaurang, innan hon plötsligt var igång igen och rotade i jullådorna.
Det var när hon råkade knuffa till den stora lådan och allt for ut på golvet, som hon såg broschyren om fjällhotellet. Kanske var det en hälsning från Sven. Kanske ville han påminna henne om löftet de gett varandra.
Hon log vid tanken på hur Sven lutade sig ner från himlen
Rummet här var fint. Hon kunde se sjön och de snöklädda fjällen från fönstret. En brasa brann i foajén och i matsalen. Blomsteruppsättningarna var fantastiska och maten förmodligen utsökt. Men hon var inte hungrig. Kanske skulle hon vila en stund.
Hon vaknade förvirrad, försökte orientera sig, förvånad över att hon somnat. Hon tittade på klockan. Det var dags att ringa de tre vuxna barnen, hon kunde inte skjuta upp det längre. De hade insisterat på att hon hade telefonen i fickan så hon kunde höra av sig om något skulle hända.
– Sluta oroa er, hade hon sagt.
Men hon hade ingen täckning på rummet och skulle bli tvungen att gå ner till receptionen. Hon tittade på bilden av Sven och sa:
– Jaha, jag förmodar att det är ditt sätt att få mig att gå ner och få valuta för pengarna.
Hon log vid tanken på hur Sven lutade sig ner från himlen och hindrade signalerna från att gå fram.
Kanske var det steget hon behövde ta, inse att kärleken och värmen fanns just här
Hon bytte om, satte upp håret, målade läpparna och la en sjal över axlarna innan hon tog mod till sig och gick ner. Kanske hade hon gjort ett misstag. Tänk om familjen …
– Där är ni ju, sa hovmästaren. De väntar alla på er, där borta vid fönsterbordet.
Hon förstod ingenting, han måste ha tagit fel, men sedan såg hon dem. De skyndade sig emot henne, alla barnen, deras respektive och barnbarnen.
– Vi vet att du hade bestämt dig, mamma sa Sandra och kramade henne. Men det blir ingen jul utan dig och du sa ju att vi skulle göra något nytt. Det har vi gjort. Vi är här.
Hon kände värmen och föreställde sig Sven stå bredvid. Hur stolt och lycklig hade han inte varit? Kanske behövde barnen henne lika mycket som hon behövde dem? Kanske var det steget hon behövde ta, inse att kärleken och värmen fanns just här och att hennes plats var i centrum av familjen.
– Så mycket snö här är! Kan vi inte ha snöbollskrig? ville ett av barnbarnen och såg långt ifrån vuxen ut.
Veronika skrattade.
– Så klart vi ska, sa hon och satte sig vid bordet tillsammans med sin familj, värmd av deras kärlek.
Självklart skulle de ha snöbollskrig.
Sven tyckte säkert också att det var ett bra förslag.
Svensk bearb: Lotta Gustafsson