Novell: Hon hörde mammans skrik – då väcktes de skräckfyllda minnena till liv
Skräcken som hördes i mammans röst när hon ropade namnet fick Susanne att rysa. Hon vände sig om och såg en förtvivlad kvinna som tappat bort sitt barn i julrusningen. Hon såg sig vilt omkring och ropade igen, nu ännu gällare.
Det var precis så hon själv hade gjort, tänkte Susanne. Trots att det var fullt med människor omkring henne var det ingen annan än Susanne som reagerade. Samma sak hade hänt henne för tio år sedan, när hon och hennes man åkt till stan för att julshoppa.
Det var dumt att åka in till city för att köpa julklappar och ta med sin fyraåriga dotter en sådan dag, det insåg hon efteråt. De hade parkerat på gatan eftersom det varit fullt i parkeringshuset och sedan gått mot det stora varuhuset.
Nu insåg hon att dottern var borta på riktigt och då kom tunnelseendet
Inne på varuhuset hade det varit så mycket folk att det var kö åt alla håll. Sakta rörde sig lämmeltåget i gångarna. Julmusik strömmade ur högtalarna och vid ingången stod en hårt sminkad kvinna på ett podium och visade upp den senaste parfymen. En jultomte gick omkring med en bjällra och önskade alla barn en god jul.
Susannes man hade åkt upp till plan fem för att köpa böcker att ge bort i julklapp. Själv skulle Susanne köpa ett par varma handskar till sin pappa och tog sikte på väsk- och handskavdelningen på bottenplanet.
Hon försökte sicksacka sig fram för att komma någon vart, men gav upp efter några meter. Hennes dotters hand, som hon höll hårt i, var varm och svettig. Susanne tog av henne mössan och la den i handväskan.
Till slut var de framme vid handskavdelningen. Susanne lyfte upp sin dotter på en monter där hon kunde sitta och vänta. Hon skulle ha uppsikt över dottern hela tiden samtidigt som hon valde handskar. Längst ner i en annan monter såg Susanne ett par svarta som intresserade henne. Hon böjde sig ner för att titta närmare på dem.
Handskarna fanns i rätt storlek och hon tog tag i ett par. Leende reste hon sig upp mot sin dotter. Men hon var inte där! Skräcken hon kände när flickan inte satt på sin plats var ofattbar. Snabbt tittade Susanne sig omkring. Dottern fanns inte någonstans.
Hjärtat slog lika hårt som om hon sprungit en mil
Hon ropade och tog ett steg mot den plats där flickan suttit. Nu insåg hon att dottern var borta på riktigt och då kom tunnelseendet. Det var som om hon blev blind. Susanne ropade hennes namn allt vad hon orkade.
En man gick förbi och vände sig om. Han tänkte stanna, men trycket bakifrån tvingade honom framåt. Handskarna hon valt föll ur hennes hand. Tankar på vad som kunde ha hänt for i ilfart genom hennes hjärna.
En hand tog tag i hennes arm och hon vände sig om. En kvinna som hade varuhusets tröja på sig frågade om Susanne letade efter en liten flicka.
– Ja, flämtade Susanne och såg förtvivlat in i hennes ögon.
– Kom, jag såg nog henne när hon gick här och frågade efter sin mamma, sa kvinnan.
Hon ledde Susanne genom massan av människor, och där stod hennes lilla flicka och såg sig förvirrat omkring. Susannes hjärta slog lika hårt som om hon sprungit en mil. För att inte skrämma flickan tvingade hon sig att vara lugn.
Hon lyfte upp flickan och kramade henne hårt.
– Varför gick du iväg? frågade Susanne.
– Du var borta och jag skulle bara leta efter dig, sa flickan oskyldigt.
Det var ju sant, för när Susanne hade böjt sig ner vid montern hade hon varit borta för henne. I stället för att titta bakom montern gick flickan iväg för att leta efter sin mamma.
Nu hörde Susanne mammans desperata rop efter sitt barn
I den stunden var det slut med julhandel för Susannes del. Hon gick i stället till ett lugnt kafé och stannade där med sin älskade dotter tills hennes man köpt alla julklappar. Aldrig mer skulle hon åka till city med en fyraåring utan vagn. De hade lämnat vagnen kvar i bilen eftersom de trodde att den skulle vara i vägen när det var mycket folk.
Nu hörde Susanne mammans desperata rop efter sitt barn. Med ens var hon tillbaka i nutid. Hon skyndade sig fram till kvinnan för att hjälpa till att leta.
Det fick ta hur lång tid som helst. Hon gjorde samma sak som den anställda på varuhuset hade gjort för henne för tio år sedan.
– Är det en pojke eller flicka? frågade Susanne med lugn röst och tog tag i hennes arm.
– Det är en pojke. Han är fyra år och har en beige nalle.
Mamman såg desperat ut.
– Jag ska hjälpa dig, sa Susanne och tittade henne i ögonen för få kontakt. När såg du honom senast?
– Han stod där nyss.
Hon pekade mot en vägg där det stod skyltdockor.
– Vad har han för kläder på sig? Och vilken hårfärg har han?
– Han har en svart täckjacka och är blond med halvlångt hår.
– Vad heter han?
– Pontus.
– Och vad heter du?
– Maria.
Det gällde att fånga in pojken så snart som möjligt
– Okej, jag letar på den där sidan och du på den andra.
Susanne pekade så att kvinnan skulle förstå vad hon menade. Kvinnan nickade och Susanne skyndade iväg. Nu var det bråttom. Det gällde att fånga in pojken så snart som möjligt.
Hon småsprang och ropade efter Pontus. Genom glasfönstren som delade av våningsplanet såg hon hans mamma gå åt samma håll på den andra sidan.
När Susanne passerade rulltrappan upptäckte hon en liten kille som var på väg upp till nästa våning. Han stod utan någon vuxen men höll en nalle i handen. Signalementet stämde och hon började springa uppåt i rulltrappan.
– Pontus! ropade hon högt.
Men orden nådde inte fram av allt sorl. Pojken gjorde ett hopp när han var uppe och rundade hörnet. Susanne ökade takten och bannade sig själv för att hon hade så dålig kondition.
När hon äntligen kom upp skymde en kör som sjöng julsånger hennes sikt. Folk som hade stannat för att lyssna stoppade upp i gångarna. Han måste vara här någonstans, tänkte Susanne, och tog sig genom folkmassan.
Hon letade överallt, men pojken fanns ingenstans. Hon frågade i en kassa om de hade sett en liten ensam pojke, men personalen bara skakade på huvudet. De meddelade att receptionen på bottenvåningen kunde efterlysa honom i högtalaren.
Susanne gick vidare och kom fram till rulltrappan som gick neråt. Hon började undra om hon hade sett fel. Det plingade till och hon såg på långt håll hissdörrar som öppnades. En familj kom ut och plötsligt såg hon pojken gå in i hissen.
– Vänta, jag vill med! ropade hon. Håll upp dörrarna!
Susanne bestämde sig för att gå tillbaka till mamman för att berätta vad hon sett
Hon skyndade över golvet och rundade en monter full av vaser som darrade till efter en knuff från hennes arm. Hissdörrarna hann slå igen innan hon var framme, men hon kunde se att hissen var på väg neråt.
Susanne bestämde sig för att gå tillbaka till mamman för att berätta vad hon sett. Sedan måste de skynda sig ner till receptionen, tänkte hon.
– Jag tror att vi behöver hjälp, sa hon till mamman.
Hon var förkrossad vid det här laget. Susanne ledde henne till bottenvåningen för att efterlysa sonen. En vänlig dam släppte allt för händerna och tog hand om dem på en gång.
– En liten pojke som heter Pontus har tappat bort sin mamma, sa hon i högtalaren. Han är fyra år, har blont halvlångt hår och en svart täckjacka på sig. Pontus, om du hör det här ska du gå till en kassa och säga ditt namn, så kommer din mamma och hämtar dig.
Utropet upprepades. Maria lämnade sitt mobilnummer till receptionisten och bytte nummer med Susanne. De bestämde sig för att leta på bottenvåningen tillsammans. Det var neråt som Susanne hade sett pojken åka. Men det var inte lätt att ta sig fram bland alla människor. Det var bara att följa strömmen och söka med blicken så gott det gick.
Vart kunde han ha gått? Susanne såg att de hade hängt upp ballonger runt ett podium där jultomten skulle sitta och fråga barnen om deras önskelistor. Ballonger lockar barn till sig, tänkte hon.
Hon vände sig om och försökte se om han kunde ha sett ballongerna när han kom ut ur hissarna. Ja, kanske. Hennes magkänsla sa att han måste ha gått dit. Hon ökade takten och när hon kom fram såg hon en liten kille som hade klättrat upp på podiet.
– Hej, heter du Pontus? frågade Susanne.
Han tittade på henne och nickade sakta. Susanne blev varm om hjärtat. Pojken var återfunnen. Hon tog hans lilla hand i sin.
– Kom, sa hon, så ska vi gå till din mamma. Hon längtar efter dig.
