Novell: Mannen hon aldrig kunde glömma dök oväntat upp till jul

Hon hade svårt att hitta julstämningen i år – och det var inte bara för att regnet öste ner ute.

Kvällen före julafton var mörk och kulen, och utanför den upplysta hotellfoajén vräkte regnet ner. Någon vit julsnö var det inte tal om, men för Johannas del spelade det ingen roll. Hon var nöjd med att arbeta över julen, för hon hade ändå ingen att fira med.

Hemma i lägenheten hade hon inte ens satt upp några adventsljusstakar. Ensamhet- en blev mindre kännbar om hon helt enkelt låtsades som att julen inte fanns.

På hotellet var det dock pyntat inför den stora helgen. Julgran, julblommor, ljus och ett dignande julbord väntade på gästerna. Hotellet var ovanligt fullbelagt för att vara över julen, konstaterade hon, och hennes kollega som just var på väg hem för att fira jul med familjen nickade.

– Det verkar vara många som vill fira jul utanför hemmet i år. Och jag klandrar dem inte. Det är ett himla ståhej med allt som ska göras. Jag tycker inte jag har gjort annat än bakat och lagat mat och pyntat sen i början av december, sa hon med en liten suck.

Johanna suckade också. Själv skulle hon mer än gärna ha bakat och lagat mat och ­pyntat – om hon haft något att fira ­julen tillsammans med. Men ensamheten var ingen bra ­grogrund för julfirandet.

Med ett stick av saknad tänkte hon på förra julen. Då hade hon och Göran samlat släkt och vänner i villan, ätit och druckit gott, delat ut klappar, dansat kring granen … Men allt hade varit en falsk illusion. ­Redan då hade han vetat.

Efteråt hade han förklarat att han väntat till efter jul för att inte förstöra julhelgen för henne. Johanna visste inte om hon var tacksam eller arg på honom för det. Allt hon ­mindes i dag var att hennes glädje varit falsk, och att ­kärleken varit en illusion.

I mellandagarna hade han släppt bomben, tagit sitt pick och pack och flyttat hem till henne – den andra. Villan skulle de sälja så snart som möjligt, förklarade han känslolöst, så kunde Johanna börja se sig om efter en lägenhet redan nu?

Det var ingen överdrift att säga att hennes tillvaro raserats. Men med tiden hade hon återhämtat sig, åtminstone så pass att hon fungerade. Kärleken till Göran hade snabbt bytts ut, först mot hat och sedan mot likgiltighet. Mest sörjde hon de tio åren hon slösat på en man som under de sista två haft ett förhållande vid sidan av.

Samtidigt låg det inte för henne att vara bitter. Hon ­ville leva och hon ville glädjas åt ­livet. Men gränsen gick vid att fira jul, åtminstone så här nära inpå sveket. Och därför hade hon anmält att hon tänkte ­jobba hela julhelgen.

Hennes kollega svepte om sig kappan och gjorde sig klar att gå.

– Åh, allt detta regnande … Tänk om det åtminstone ­kunde snöa lite! Nåja, jul blir det ju till slut ändå! God jul på dig, ­Johanna!

– Detsamma. Hälsa familjen!

Sedan var hon ensam bakom disken. De flesta av julens ­gäster hade redan kommit och installerat sig på sina rum, så kvällen skulle bli lugn. Hon lämnade disken ett ögonblick och gick in till pentryt bakom, där kökspersonalen omtänksamt nog lämnat en kaffetermos, ett par smörgåsar och ett fat med pepparkakor. Där fanns till och med en kanna med alkoholfri glögg, och ­Johanna kunde inte motstå att hälla upp en liten kopp. Det smakade ljuvligt med ett par pepparkakor till. Ljuvligt – och juligt. Trots allt.

Det plingade i klockan på disken och hon svalde snabbt det sista av glöggen och gick ut. Vid disken stod en man i hennes egen ålder, välklädd och stilig, men genomvåt av regnet. Och som den vana ­yrkeskvinna hon var fick hon snabbt fram en av de rena handdukar som förvarades under disken just för situationer som den här.

– Var så god! log hon.

Han besvarade leendet och torkade snabbt ansikte och hår.

– Tack, det behövde jag. Det är ett väldigt regnande. Jag borde förstås vara van. Jag har bott i London i många år. Det är kanske just därför jag längtar efter snö, skrattade han.

Han var attraktiv när han log, tänkte Johanna. Det var dessutom något bekant med honom. Något i hans blick, eller var det kanske i leendet?

Som om han läste hennes tankar sa han plötsligt:

– Jag tycker jag känner igen dig. Heter du inte Johanna? Johanna Andersson?

– Nästan rätt, sa hon förvånat. Jag hette Andersson ­innan jag gifte mig. Nu heter jag Thulin.

Såg hon fel, eller for en skugga av besvikelse över hans ansikte? Skuggan försvann lika snabbt som den kommit och hon insåg att hon inbillat sig. Så sträckte han fram handen:

– Peter, sa han. Peter Berggren. Minns du inte mig?

Hon stirrade på honom, sedan brast hon ut i ett leende.

– Peter! Nu känner jag igen dig. Åh, så längesen! Vi har väl inte setts på …

– På tio år, fyllde han i. Faktiskt på dagen tio år.

Och plötsligt mindes hon. Den där julfesten som blev så omtumlande. Hon skulle ha gått med Göran, men han hade blivit tvungen att jobba över, så till sist hade hon med viss tvekan gått ensam.

Trots Göran, och trots att hon redan då visste att hon älskade honom, hade hon redan tidigt under kvällen lagt märke till den där snygge, mörke mannen som suttit bredvid henne under middagen. Han hade något speciellt och när matsalsbordet plockats av och det var dags att dansa hade hon hoppats att han skulle bjuda upp.

Tanken på att krypa in i hans famn lockade henne mer än hon ville erkänna för sig själv. Men han hade hållit sig för sig själv. Till slut hade ­Johanna tagit saken i egna händer. Och som de dansat … Länge, länge, och allra helst när det spelades tryckare …

Efter festen hade han följt henne hem. De hade pratat om allt mellan himmel och jord, under den stjärnklara vinterhimlen, och hon hade sällan känt sig så attraherad av en man. När de kom fram till hennes port hade han kysst henne. Det var en kort, vänskaplig kyss men trots det hade den väckt de mest förbjudna tankar inom henne.

Länge försökte hon sen ­förtränga det som skett. Hon hade ju Göran, och de skulle gifta sig. Men Peter hade väckt något hos henne. En tvekan. Var Göran verkligen rätt man för henne?

Hon visste att det var fel att ens fundera på det men till slut kunde hon inte hålla sig längre, utan frågade ut festens värdinna om Peter.

– Han heter Peter. Han är en bekant till en bekant till mig, jag vet just ingenting om honom. Förutom att han ­tydligen ska flytta till London och gifta sig.

Johanna blev mer besviken än hon trott att hon skulle bli. Men vad hade hon för rätt att känna sig sviken? Hon befann sig ju i precis samma situation själv.

Hennes väninna såg forskande på henne.

– Du och Peter dansade hela kvällen. Sen försvann ni båda två. Samtidigt. Hör du, vad hände egentligen? Är du intresserad av honom? Jag trodde du och Göran hade bestämt att ni skulle gifta er.

– Det har vi. Det är ingenting mellan Peter och mig, han följde mig hem bara. Han tappade en handske utanför min port, det var därför jag frågade. Enbart därför, ljög hon.

Med tiden hade hon förträngt minnena av Peter. Om de mötts i en annan tid … Men det var helt enkelt meningslöst att grubbla över det. Men glömt honom hade hon aldrig gjort. Inte helt och fullt. Och nu stod han plötsligt framför henne igen, precis lika stilig och attraktiv som han varit den där kvällen för tio år sedan. Och hon kände samma svindlande pirr i maggropen som då.

Hon såg in i hans ögon och han höll kvar hennes blick ett ögonblick längre än han behövt. Till slut slet hon sig loss från hans förtrollande blick och såg ner på datorskärmen, fick fram hans bokning och aktiverade ett nyckelkort.

– Rum 222, varsågod, sa hon och räckte fram kortet.

– Tack, sa han.

Han vände sig om för att gå till hissen, men så tvekade han.

– Jobbar du hela helgen? frågade han till sist.

Hon nickade.

– Har du lust att ses någon av dagarna? Det skulle vara så roligt att prata lite mer med dig, jag har tänkt på dig då och då under alla de här åren.

– Har du?

– Ja. Den där kvällen … Den betydde mer för mig än jag kanske förstod just då. Men jag förstår om du inte vill, du är ju gift och …

– Jag var, avbröt hon. Jag är skild nu. Sedan ett år, närmare bestämt. Och du?

– Samma här. Sedan tre år.

Johanna tvekade. Sedan tog hon steget:

– Jag vill gärna prata mer med dig. Jag går av mitt skift klockan sju i morgon bitti, om du vill kan vi äta frukost tillsammans innan jag åker hem och sover.

Det ville han. Och resten av natten kände sig Johanna mer omtumlad än på länge. Timmarna segade sig fram och inte ens den nyinköpta deckaren kunde få henne att släppa tankarna på Peter. Tio år … Men det kändes som om det var alldeles nyss de dansat tätt intill varandra och kyssts under den klara vinterhimlen.

Han kom ner till receptionen en bra stund innan hon skulle gå av sitt skift och en stund senare hittade de en avskild plats i den julpyntade matsalen. Frukosten var fantastisk men Johanna kände varken doft eller smak. Allt hon kunde tänka på var att hon mött Peter igen.

Mannen hon dansat med en enda kväll, som hon kysst en enda gång, men som hon aldrig glömt. Och hon visste – såg det i hans blick, hörde det i hans röst – att han kände precis samma sak.

I en annan tid hade hon tänkt då, för tio år sedan. Nu var den tiden här. Och utanför fönstret övergick regnet i ett mjukt snöfall medan julaftonsmorgonen började ljusna.