Novell: Grannen störde alla i huset – hittades plötsligt död
Nu skulle det äntligen bli lugn och ro.
När hyresgästerna i Villa Trevnaden vaknade en morgon strax före påsk lovade vädergudarna en strålande dag. I husets lägenheter kluckade kaffebryggarna, äggen fräste i stekpannorna och melodiradion sände i dur. Allt förebådade en trivsam helg.
Men något var annorlunda. Nina märkte det samtidigt som hon slog upp morgontidningen på köksbordet. Tvättmaskinen på våningen ovanför hade slutat gå. Ingen vinande centrifug eller rullande tvättrumma hördes.
Medan Nina ögnade igenom sidorna njöt hon av tystnaden. Tänk vad ett obetydligt ljud kan störa sinnesfriden, funderade hon.
Hon brukade hälsa på honom, nykomlingen, artigt och vänligt, men något mer än en kort nick fick hon sällan. Han påstod sig vara uppvuxen på orten och velat återvända. Någon dialekt gick inte att skönja trots att de flesta talade med markant sådan i området.
Men han störde ingen, ja det skulle väl vara hans tvättmaskin i så fall, men det var försumbart. Morgon som kväll malde tvättmaskinen ovanför henne och det var mer regel än undantag att hon somnade till centrifugens visslande ljud. Man vänjer sig vid allt, tänkte hon.
Det som bekymrade Nina var hyran. Ja, de hade ju elen inräknad i månadskostnaden, men om någon började missbruka användningen så att den sköt i höjden visste man ju aldrig så noga hur utfallet kunde bli i kronor framöver. Det skulle drabba dem alla.
Hon hade yppat det för den pensionerade lärarinnan som bodde i gavellägenheten. Tora var en riktig stålgumma. Hennes klarblå ögon under det kritvita håret lade märke till det mesta. Hörseln var det sämre ställt med och någon tvättmaskin hade hon inte hört. Förutom sin egen, som var nästintill ljudlös, enligt henne själv.
Oväsendet från grannen störde dem alla
Samma eftermiddag skedde det som blev upptakten till oredan i huset. Det började med ett lågt gnisslande läte i väggarna, som om något sakta gnagde sig in i stenen. Efter några sekunder bröt det ut i ett högljutt malande. I tystnaden trängde det in till var och en av hyresgästerna och det var hiskeligt att höra.
Alla hade sitt sätt att hantera oljudet på. Fingrar sattes i öronen, somliga rusade ut, andra skar tänder. Nina försökte finna sina blå öronproppar från senaste flygresan. Nu fick det sannerligen vara nog! Hon hade länge stått ut med tvättmaskinen, men om den skulle ersättas av en borrmaskin var handsken kastad för hennes del!
Han kallade sig Nisse. Hette förmodligen Nils och var världens snällaste. Det hade gått illa för Nisse under vårens första cykeltur. En rejäl sladd på vinterns grus förpassade honom ner i diket bland de första tussilagorna och med en gipsad fot satt han i sin lägenhet oförmögen att röra sig.
Hela den vindlande spiraltrappan skilde honom från yttervärlden. Någon hade i all välmening placerat en urna med påskfjädrar i trapphuset, men den hade han redan slagit omkull två gånger. Nisse kände sig inte upplagd för något påskfirande.
Han hade precis lagt sig på sängen, dragit efter andan och slutit ögonen när oljudet startade. Om tankar kunde bli till verklighet hade grannen med borrmaskinen satt sin sista potatis och trots sin milda natur låg Nisse hela eftermiddagen och ruvade på hämnd.
På nedre botten hängde persiennerna alltid på trekvart. Här låg Ivan mest i halvdvala om dagarna. Förr, i sin krafts dagar, kunde han svepa både ett och två glas påskbrygd utan att blinka. Nu tålde han inget, ja förutom té och ingefärsdricka när han ville ha något starkt.
Fick han bara vara ifred var han nöjd med tillvaron. I somras kunde grannarna se honom i kortkalsonger på uteplatsen. De vita vaderna lyste som elfenben i solen och var nog lika chockade av ljuset som den förbipasserande damen med den gula mopsen när hon mötte honom i arla morgonstund. ”Bull!” hade hon ropat förfärat och skyndat därifrån med hunden i famnen.
Nisse låg och ruvade på hämnd
När det störande ljudet nådde Ivan befann han sig i en dröm som bryskt ändrade innehåll till något om tandläkare och pinoredskap. Skakad vaknade han, kände med tungan över tandstumparna och grymtade missnöjt innan han somnade om.
För herr och fru Eggnander var påsken årets främsta högtid. Om det var ett firande av det kristna budskapet eller gick i häxeriets tecken var lite svårt att avgöra.
Nina hade tidigare i veckan tillsammans med Tora knackat dörr för att sälja påskris till välgörande ändamål. När det tunga draperiet dragits undan och fru Eggnander uppenbarat sig strömmade svag musik ut, som Tora, påläst lärarinna som hon var, påstod sig känna igen som En natt på Blåkulla.
När fru Eggnander valde den moderna bunten med svarta fjädrar utväxlade Nina och Tora blickar i samförstånd. Häxeri eller inte, även paret Eggnander ville fira sin påsk i fred och slippa bli störda av någon galning med hantverksdrömmar.
Så förvandlades Villa Trevnaden på kort tid till huset Otrevnaden. De färggranna fjädrarna och vårsolen till trots började grannarna blänga snett på den ovetande grannen som de ansåg bära skulden och någon annalkande helgkänsla ville inte riktigt infinna sig.
– Vi hoppas på en lugn påsk, Paret Eggnander såg oroligt på Nina när de möttes vid grinden.
– Ja, något oväsen vill vi inte ha, sa Tora som kom kånkande på två stora matkassar. Hon var som vanligt klädd i en fladdrande utstyrsel vilket gav intrycket att hon var på väg någonstans under brådska.
– Vem sa något om väsen? Ivan syntes i fönstret. Det ljusgrå håret stod åt alla håll och han var iklädd vit nattröja trots att det var mitt på dagen. Han föste undan påskbjäfset han plockade fram år efter år för att kunna sticka ut huvudet.
– Något oljud vill vi inte veta av! ropade Nisse som hört samtalet in till sig. Nisse gnisslade fortfarande tänder och såg ingen utväg att ta sig från huset.
Villa Trevnaden var plötsligt Otrevnaden
Den enda som lyste med sin frånvaro var grannen alla talade om. Nina var säker. Hon hörde ju själv hur han lade ner borren och tappade skruvar som rullade på golvet, på hennes tak! Det hade börjat med ett anslag i trappuppgången, vem är det som... och fortsatte med att papperet blev alldeles fullklottrat, alla hade något att tillägga, det ena grövre än det andra, ända tills fastighetsskötaren tog bort det.
Men borrandet slutade inte och när någon mötte grannen låtsades han som om det regnade. Med outgrundlig min styrde han sin kosa dit näsan pekade till synes oberörd.
Toras dåliga hörsel var ett minne från från klassrummen hon vistats i under hela sin yrkesbana. Men den kunde vara en välsignelse ibland, tänkte hon, medan hon med små penseldrag fyllde målarduken framför sig i glada kulörer. När hon målade ville hon vara ensam med sina tankar. Hon brukade gå igenom stort som smått under dessa timmar och just nu funderade hon på den misstämning som rådde i huset.
Man måste hålla ihop! Det gick inte an att vara ovänner. För Tora handlade det om att vara solidarisk med grannarna.
Det var Tora som först tog till orda.
– Vi går i samlad tropp och knackar på! Om vi är flera har vi större myndighet.
De nickade och hummade.
– Tora har rätt.
– Bra!
– Precis min mening.
Alla var överens. Till och med Ivan bröstade sig, om än med några ängsliga blickar mot grannens fönster. Ingen ville gå först. Det råkade bli Tora som fick ta täten, som kommit med förslaget.
Ingen yttrade något när de kom in i trappuppgången. De passerade urnan med påskriset och stannade framför dörren. På en spik hängde en påskkärring av piprensare. Den hade sett sina bästa dagar. Var den gjord av ett barn en gång i tiden? Hade han barn? Ingen visste.
Det var obehagligt att ställa honom mot väggen
En knackning, två, tre … Lite obehagligt var det att ställa honom mot väggen, hade ljudet varit så farligt förresten? Kanske hade de överreagerat. När dörren förblev stängd kände alla sig lättade utan att låtsas om det.
De gjorde sig beredda att vända om när det rasslade till i låset. Dörröppningen fylldes av en man i polisuniform.
– Ni kommer för sent, sa han med myndig röst. Gösta är död.
Gösta, var det så han hette? Ingen av dem kunde erinra sig att de nånsin hört hans namn tidigare. Polismannen spände blicken i den lilla klungan som stod tätt intill varandra med uppspärrade ögon.
– Ni kommer att bli förhörda, lade han till olycksbådande.
Förhör! Det hade ingen av dem utsatts för tidigare. De såg på varandra under oroligt mummel. Hur kunde det bli så här? Allt de ville ha var en lugn påsk, men nu verkade den väldigt avlägsen.
Om han ändå kunde röra sig obehindrat! Då skulle han förpassa både borr och granne till en plats där de hörde hemma. Han visste inte riktigt var den låg, bara att det var långt därifrån.
Gösta hade hittats död
Nisse hörde grannarna i trappuppgången och led av att inte kunna ansluta sig till dem. Han hörde också en främmande röst som lät djup och bestämd. Grubblerierna höll Nisse vaken ända till fram på småtimmarna och när det började ljusna var han alldeles förbi av trötthet.
Den morgonen sjöng småfåglarna sin morgonkonsert i takt med Nisses snarkningar medan himlen spände sitt blå valv över det lilla samhället.
– Vi vet väl ingenting, viskade Ivan som av stundens allvar aldrig varit mer nykter.
Alla skakade på huvudet och bedyrade, nää ingenting … hur skulle de veta något, ingen kände ju honom … Gösta. Annat än att han störde. Ögonbryn rynkades, man mörknade i blicken. Det var nästan som om allas tysta önskan hade gått i uppfyllelse. Inget skulle störa dem mer.
– Det är som häxeri, sa Nina men fick en varnande blick från Tora.
– Han hade byggt en låda, sa vaktmästaren, och krupit in i den. Stängt locket efter sig.
– Fastnade han?
– Locket var låst …
De stirrade på varandra, en del knep ihop munnen, andra kallgapade. Alla var bleka.
– Han hade … fått hjälp? viskade herr Eggnander. Frun klängde vid hans arm.
Vaktmästaren nickade barskt.
– Så sa polisen.
De trampade nervöst. Eggnanders såg ner i marken. Nina granskade vaktmästarens blå overall. Hon hade aldrig sett honom i annat. När det kom till Gösta ... han hade haft högt hårfäste trodde hon, ingen man lade märke till.
Ivan var blekare än vanligt och såg rent uppskärrad ut. Hur skulle han hantera detta, tänkte Nina. Endast Tora verkade ha situationen under kontroll. Hon ställde sig tätt intill vaktmästaren och såg ut att börja ett förhör. Nu var det hans tur att skruva på sig.
– Någon ledtråd att gå på måste väl finnas.
Tora hade definitivt ett polisämne i sig.
– Där var störande ljud enligt en granne …
– Vem då? Toras förhörstaktik var rakt på sak.
– Det var någon med gipsfot som ringde … han var väldigt uppbragt över någon som borrade … men vad skulle jag göra? Väggarna är hårda, han hade inte klarat jobbet själv! Att fästa lådan i betongen var ingen barnlek.
Vaktmästaren kliade sig i huvudet.
– Jag förstår inte varför han klev in i den och hur den kunde gå i lås. Ja, jag ville ju kontrollera att han var nöjd och när jag kom nästa dag så satt han där … i lådan. Det är nästan som om jag är den skyldige. Hans röst svek honom och han vände sig bort.
De blev alla kallade till församlingssalen, den enda lokal som tjänade polisens syften på platsen.
– Vi vet att han byggde en låda åt tvättmaskinen, sa polismannen i mitten.
Han satt med två kollegor vid den slitna katedern. Dammet yrde upp när han placerade uniformsärmarna på underlaget och han undertryckte en nysning. På väggen ovanför hängde ett krucifix.
– Er granne beklagade sig hos fastighetsägaren över att hans maskin förde oväsen. Lådan hade han tillverkat själv och fått hjälp med att fästa vid badrumsväggen.
– Tvättfobi, mumlade Nina lågt och nickade.
Polismannen såg frågande på var och en
Polismannen såg frågande på dem var och en och de såg i sin tur på varandra. Väntade på att någon tog initiativet. Ingen ville framstå som den mest uppretade grannen och kunna få skulden för händelsen.
– Jo då, nog hördes det in till oss alltid, sa herr Eggnander.
Alla instämde hummande.
– Hördes! Nisse slog med sin krycka i golvet. Vi har alla varit oerhört störda av Gösta!
De ryckte till. Gösta … ingen hade vågat nämna namnet.
– Såå …
De var på sin vakt alla tre i sina uniformer, lyssnade, iakttog. Såg på grannarna från vänster till höger och antecknade.
Nisses gipsade fot till trots så hade han lyckats ta sig hit. Tora borde inte ha störts så mycket på grund av sin dåliga hörsel. Paret Eggnander var mer svårbedömda, vem hade sagt att de sysslade med svartkonster? Ivan verkade ingen räkna med och Nina, ja hon hade väl inte utmärkt sig på något sätt.
Det lutade mest åt vaktmästarn. Ja, han erkände ju praktiskt taget själv. En tragisk olyckshändelse. Polismännen satt med huvudena tätt intill varandra. Tisslade och tasslade.
I sin lägenhet sköljde Tora målarpenslarna. Tavlan var avslutad, ett hus i en härlig sommaridyll. Idel klara färger. Inga skuggor över motivet.
Tora var en handlingskraftig kvinna, väl medveten om vad oljud kunde göra med hörseln. Hon var mån om sina grannar. Tänk så lite som behövts för att trevnaden skulle återvända till huset.
