Novell: Hon blev lämnad vid altaret två gånger – när ska oturen vända?
Såvida inte oturen vänder …
Helen var fullt och fast övertygad om att hon hade fötts under ett otursdrabbat moln. Hur hon än kämpade och försökte lyckades hon aldrig med någonting. Oturen drabbade henne gång på gång utan några längre uppehåll.
Det var alltid hon som halkade på bananskal, spillde rödvin på dyra mattor och välte konservburkspyramider i mataffärerna. Och det var alltid hon som bröt benet i skidbacken trots att hon inte ens hunnit få på sig skidorna.
Om en cykeltjuv härjade i området där hon bodde kunde hon sätta varenda peng på att det var hennes cykel som blev stulen, trots att den var ordentligt låst och fulast av dem alla.
På grund av denna otursamhet hade Helen svårt att behålla sina jobb eftersom hon alltid klantade till sig så att hon fick sparken. Antingen råkade hon trycka på fel knapp på datorn och skicka i väg flera tusen till fel kund eller så blandade hon ihop papper så att fel kontrakt skrevs på.
Till slut hittade hon det tråkigaste jobb hon kunde tänka sig: att för hand kontrollera skruvar på en fabrik. Med sin vanliga otur fick hon behålla det jobbet.
Hon hade till och med blivit lämnad vid altaret
När det gällde kärleken hade Helen fått sin beskärda del av både otur och olycka. Två gånger hade hon blivit lämnad vid altaret och tre gånger hade hon blivit övergiven strax efter förlovningen. Hon hade slutat räkna efter hur många gånger hon blivit lämnad redan vid den första träffen. Männen blev helt enkelt rädda när hon berättade om sin otur.
Trots det var Helen en romantiker. Hon ville träffa någon och dela resten av sitt liv med honom, men till slut var det bara att inse att med hennes otur skulle det aldrig ske. Därför gav hon upp. Den rätte skulle inte dyka upp och om han gjorde det skulle han
aldrig stanna.
Men så kom den där dagen när oturen vände. Det var en gråtung vinterdag och under natten hade Helens cykel återigen blivit stulen och på morgonen missade hon bussen. Någon bil ägde hon inte eftersom hon inte hade körkort. Efter att ha misslyckats med uppkörningen fjorton gånger brydde hon sig inte om att försöka en femtonde gång. Antagligen skulle hon innebära livsfara för alla andra trafikanter.
En halvtimme försenad snubblade Helen in genom personalingången på fabriken. Hon var svettig och trött efter promenaden. Dessutom hade hon skoskav och det ena bh-bandet hade gått sönder.
Tanken hade varit att Helen så diskret som möjligt skulle stämpla in och ställa sig på sin plats vid skruvarna för att ingen skulle lägga märke till hennes sena ankomst. Men den förhoppningen grusades när Gerda kom fram till henne.
Gerda var direktör Franks allt-i-allo och hade fabrikens skarpaste blick. Och hon såg det som sin plikt att rapportera alla förehavanden till direktören.
– Du är trettiotre minuter sen, sa hon. Jag hoppas att du har en bra ursäkt.
Helen öppnade munnen för att komma med en förklaring, men avbröts av Gerda.
Skulle hon få sparken nu igen?
– Direktören vill träffa dig genast.
Hon sa alltid ”direktören” och kallade honom aldrig vid namn. Helen tittade nervöst på kvinnan med den otäcka blicken. Vad ville chefen henne? Vad hade hon nu gjort?
Gerda var inte sen att upplysa henne om det.
– Den senaste omgången skruvar som vi skickade till Nilssons Skruv & Spik var det fel på och vi har fått tillbaka allihop. Nu hotar de med att byta leverantör.
Gerdas blick var kall och Helen svalde hårt. Det var den laddning hon råkat ha ner på golvet och sedan hade hon blandat ihop hela skruvar med trasiga skruvar. I stället för
att gå igenom alla hade hon hällt ner dem i askarna och hoppats på turen. Vilket hade varit dumt eftersom hon ju aldrig någonsin hade tur.
Hon försökte säga något, men Gerda försvann i väg och tungt släpade sig Helen uppför trapporna till direktörens kontor. Hon hoppades att hon skulle kunna övertala honom att få behålla jobbet. Men hon förstod att chansen var minimal. Nåja, två år hade hon ju ändå lyckats behålla det här jobbet. Det var rekord för hennes del.
Helen drog djupt efter andan och knackade försiktigt på direktörens stängda dörr. Direktör Otto Frank var en kraftig karl med alldeles för trånga kostymer. Han hade buskiga ögonbryn och en rejäl mustasch i sitt rödbrusiga ansikte.
Otto Frank såg inte glad ut när Helen gick in genom dörren. Tvärtom såg han så arg ut att Helen övergav alla tankar på att kunna övertala honom om att få stanna kvar.
– Kom hit! mullrade han.
Skrämd gick hon fram till hans skrivbord, som var en salig röra av utspridda papper och urdruckna kaffemuggar. Framför honom låg en trisslott och Otto Frank höll en femkrona mellan sina prinskorvsfingrar.
– Gerda har nog redan upplyst dig om vad som hänt, sa han.
Helen nickade och försökte svälja gråten.
– Sådant får inte hända!
Framför direktören låg en trisslott
Helen skakade ivrigt på huvudet. Nej, det visste hon. Hon öppnade munnen för att bedyra för chefen att det inte skulle hända igen, men han förekom henne.
– Du får avsked med omedelbar verkan!
Helen drog sig sakta bakåt mot dörren med hans ord ekande i huvudet. Vad i hela friden skulle hon göra nu? Hon klarade inte ens av att behålla ett enkelt jobb hon avskydde.
Hon samlade ihop det lilla mod hon hade och öppnade munnen. Hon vågade inte ens titta på honom.
– Hur blir det med min slutlön?
Otto Frank sköt sin ergonomiska skrivbordsstol bakåt och hävde sig upp. Han satte handflatorna i skrivbordet och femman rullade ner på golvet. Så öppnade han munnen men hann inte längre.
Framför ögonen på Helen tog sig direktör Frank för bröstet och föll ner på golvet med en duns som fick tavlorna på väggarna att ramla ner från sina skruvar.
Helen stirrade förskräckt på den orörliga kroppshyddan. Hade hon lyckats ta livet av sin chef precis när han gav henne sparken? Var det höjden av otur? Eller var det kanske så att oturen tillfälligt hade lämnat henne och hon kunde fortsätta att jobba som vanligt nu när han var död?
Om han nu var död … Hon smög sig fram till kroppen och kände efter pulsen, men nej. Han var stendöd. Ögonen stirrade oseende rakt fram. Bredvid honom på golvet låg femkronan.
Helen tog upp femkronan och reste sig för att ringa 112 när hennes blick fastnade på trisslotten.
Utan att fundera började hon skrapa och var nära att skrika rakt ut när det visade sig att hon skrapat fram en miljon kronor. En miljon kronor!
Helen sjönk ner på den ergonomiska skrivbordsstolen och kunde inte lämna lotten med blicken. En miljon kronor!
Egentligen var det inte hennes lott, men Otto Frank hade ju inte så stor nytta av den längre. Utan att fundera stoppade Helen med darrande hand ner lotten i fickan och ringde 112.
Kanske hade oturen tillfälligt tagit semester. Och visst förtjänade hon det.
När våren kom reste hon till Paris
Det första Helen bestämde sig för att göra för pengarna var att resa till Paris när våren kom. Hon hade alltid velat komma dit, men på grund av sin otur hade hon aldrig vågat ge sig ut på någon längre resa. Men nu kanske oturen hade vänt?
Hon bokade in sig på ett litet fint hotell där hon kunde sitta på balkongen och titta ut över staden och Eiffeltornet. Hon strosade runt på gatorna, kikade in i modebutikerna och frossade i delikata bakverk. Hon åkte upp i Eiffeltornet, gick runt en hel förmiddag på Louvren och studerade Triumfbågen på nära håll. Och hon tog hundratals bilder med sin nyinköpta systemkamera.
Inte en enda gång höll hon på att bli påkörd av en bil, snubbla på trottoaren eller hälla kokhett kaffe över sig. Hon klarade sig till och med ifrån att fastna i en hiss eller bli magsjuk.
Det var som om oturen hade gett med sig och Helen hoppades att hon från och med det ögonblick hon skrapat lotten skulle ha turen med sig och glida fram på en räkmacka resten av livet.
En kväll bestämde sig Helen för att ta en båttur på Seine. Hon köpte en biljett, klev ombord och satte sig längst bak i båten. På huvudet hade hon en nyinköpt vidbrättad stråhatt och hon hade klätt sig i en snygg nyinköpt kjol. Hon kände sig sofistikerad och fransk. Det enda som saknades var ett glas champagne och en långstjälkad ros som hon fått av en stilig fransman.
När båten började röra sig i sakta mak på floden upptäckte hon att hon hade glömt sin kamera på hotellrummet. Var oturen på väg tillbaka? Helen suckade och betraktade de ivriga turisterna som vred och vände på sig för att kunna ta bilder på allting. Några ungdomar skrattade högljutt. Kärleksparen myste med armarna om varandra.
Skulle hon våga försöka hitta kärleken?
Helen tittade längtansfullt på dem. Visst saknade hon någon i sitt liv och kanske skulle hon våga prova igen nu när det verkade som om oturen hade lämnat henne. Om den nu inte var på väg tillbaka. Hon hade ju glömt att ta med sig kameran.
Plötsligt gjorde båten en hastig gir för att undvika en motorbåt som körde kors och tvärs över floden. Passagerarna flög över till den ena sidan av båten och en av dem hamnade i det kalla, smutsiga vattnet.
Hostande och fräsande tog sig Helen upp till vattenytan. Vattnet var kallt och smutsigt. Den nya kjolen flöt runt henne och den vackra hatten gled i väg. Det enda positiva var att kameran hade klarat sig tack vare att hon glömt ta med den.
Kanske har min otur kommit tillbaka i mildare form? tänkte Helen.
Hon hörde ett plask bredvid sig och ett par armar lindades om henne.
– a va? Hur gick det?
Förvånad lät sig Helen bogseras tillbaka till båten. Hon lyftes upp av hjälpsamma händer och en filt lades om hennes axlar. Hon såg sig förvirrat omkring och blicken fastnade på mannen som hade räddat henne.
Hon drog djupt efter andan. Plötsligt var det som om all otur hon upplevt i livet samlats ihop i en stor klump som förvandlats till tur. Mannen var den vackraste hon någonsin sett. Gröna ögon och tjockt mörkt hår som var blött och bakåtstruket. Hans vita skjorta satt klistrad
runt kroppen och svarta hårstrån stack upp i halsen.
Han log ett bländande leende mot Helen och hon blev alldeles knäsvag. Det var tur att hon hade satt sig ner för annars skulle hon med all säkerhet ha fallit ner i vattnet igen.
– Mitt namn är Pierre.
Han talade svenska med fransk brytning.
– Tack, pressade Helen fram. Tack för … att du räddade mig.
Pierre sa att det var hans vanliga otur
Pierre var på väg att sätta sig ner på en av bänkarna men snubblade till och som i slow-motion såg Helen hur han föll ner i vattnet. De andra passagerarna drog häftigt efter andan.
Snabbt kastade Helen av sig filten och skyndade fram till relingen och tittade ner.
Pierre trampade vatten och hostade.
– Min vanliga otur, sa han och såg generad ut. Jag faller alltid eller slår sönder saker. Jag har alltid otur.
Helen log brett mot honom och sträckte ut handen.
– Det är samma med mig. Jag har också alltid otur.
Med Helens hjälp klättrade Pierre upp i båten igen. Hon bredde filten över deras axlar och resten av färden satt de tätt ihop. Pierre pekade ut olika byggnader för henne och berättade historier om sin otur så att Helen tjöt av skratt. Frikostigt delade hon med sig av sina egna öden och äventyr.
Plötsligt böjde sig Pierre över relingen och Helen kastade sig snabbt över honom för att han inte skulle falla i igen. Då rätade han på sig och höll upp hennes blöta, smutsiga hatt. Helen log brett.
– Merci. Tack så mycket.
– Får jag bjuda dig på middag? frågade han.
Helen log ännu bredare och det kändes som om hennes ansikte skulle spricka av glädje.
– Om du vågar gå ut med mig så tackar jag gärna ja, sa hon.
Kunde det vara så att hon äntligen hade fått tur i kärlek?
