Novell: En dag får hon ett gåtfullt paket – kan det rädda henne?
Men en dag får hon ett märkligt paket till sin butik …
Solen sken från en klarblå himmel, men luften var fortfarande lite kylig. Krokus och snödroppar hade slagit ut, även om det var två veckor kvar till påsk.
Anna gick med snabba steg eftersom hon var sen. Hon hade sovit dåligt under natten. Det var inte bara fullmånen som hade gjort henne sömnlös den senaste tiden, utan även hennes presentaffär oroade henne.
Hon hade haft den lilla presentbutiken i nästan tjugo år. De första tio åren hade den gått riktigt bra. Kunderna ville ha vackert glas av kända designers eller rustika pizzatallrikar i färgstarka kulörer.
Det var även på modet med japanska och kinesiska prylar, som små tavlor med visdomsord eller tallriksunderlägg i bambu med målade motiv. Även dekorerade ätpinnar hade gått bra att sälja de senaste tio åren, liksom små blå kinaskålar med skedar till.
Klockan hade hunnit bli nio, men folk hade inte kommit i gång med handeln ännu. Anna låste upp dörren till sin butik och vände på stängt-skylten så att det i stället stod öppet.
Hon gick in i sitt lilla personalrum och satte på kaffebryggaren. Tände lite lampor här och där i butiken och rätade till några kuddar med hästmotiv som turister var särskilt förtjusta i.
Skulle hon stänga butiken eller inte?
De första tio åren hade hon haft butiken i gallerian mitt i centrum, men sedan hade hyran gått upp så kraftigt att hon var tvungen att söka sig en billigare lokal. Hon hade haft tur och hittat en på en liten sidogata mitt i centrum.
Men flytten hade varit otroligt jobbig och det hade tagit henne nästan tre veckor att komma i gång igen. Nu var hon i valet och kvalet om hon skulle stänga sin butik. Hon var sextiosex år, men ändå ungdomlig och frisk. Fast nu för tiden kunde man köpa så gott som allt som hon hade i sin affär mycket billigare i vilken nätbutik som helst.
Hon var verkligen tvungen att bestämma sig. Det var nära att hon gick back varje månad. Visserligen ägde hon sin lokal, och kunde säkert få den såld. Men vad skulle hon göra då i stället? Sitta hemma hela dagarna och klappa katten? Hon hällde upp lite kaffe i en mugg och kom på att hon nog behövde damma i butiken.
Det var snart påsk. Visserligen hade hon lite påsksaker på sitt lilla lager som hon kunde plocka fram, men hon hade inte köpt in några nya artiklar i år eftersom de hade sålt så dåligt föregående påsk.
Hon plockade i alla fall fram den stora plåttuppen och hönorna i porslin med lock på. Lite fjädrar i gula färger hade hon också kvar.
– Kanske är det sista påsken jag tar fram det här, suckade hon.
Det plingade till i dörren och en man kom in bärande på ett stort paket.
– Paket till er, sa han och satte ner en stor låda på golvet.
– Jag väntar inte på någon leverans, sa Anna och såg förvånad ut.
– Här står i alla fall adressen till den här butiken, sa han och höll fram ett kvitto som hon skulle signera.
– Ja, det stämmer ju, men så konstigt, tyckte Anna medan hon skrev sitt namn på kvittot.
– Det kanske är en påskpresent, sa mannen och blinkade innan han försvann ut genom dörren.
Anna tittade på avsändaren men det stod bara ”Contura oy”. Just då kom en kund in i butiken och hon ställde undan paketet bakom disken.
Hon väntade inte alls på något paket
Kunden gick runt och tittade på sakerna i butiken, men köpte inget.
– Tack för titten, sa hon och gick sin väg.
– För all del, svarade Anna men kunden var redan ute på gatan.
Hon började öppna paketet när det plingade i dörren igen. Två unga flickor kom in och köpte en flaska eterisk doftolja och en liten värmeljushållare med en skål i keramik där oljan skulle hällas. Det skulle vara en present, sa flickorna, så Anna slog in den i vackert presentpapper med guldränder på.
– Ni får ett litet kort på köpet, sa Anna och stack in kortet under snöret.
Flickorna blev glada, och Anna kände sig också tillfreds. Hon brukade ju ta fem kronor för de små korten i vanliga fall, eftersom de kostade en krona styck för henne i inköp.
– Äsch, jag har säkert tusen stycken på lagret och de kommer jag aldrig bli av med som det ser ut, muttrade hon.
Ska jag kanske börja rea ut allting i butiken och stänga den? tänkte hon och sippade på sitt kalla kaffe.
Hon tittade ut genom skyltfönstret och såg hur en tiggare slog sig ner utanför brödbutiken mittemot. Kvinnan satte sig på en pall och tog fram en pappersmugg som hon ställde på gatan framför sig. Så rotade hon i sin ficka och la ner några småslantar i muggen.
Hon var ingen ungdom, tänkte Anna, säkert i hennes egen ålder. Vilket öde. Anna tyckte oerhört synd om kvinnan. Hon suckade tungt och kom just ihåg paketet bakom disken.
När Anna öppnade blev hon verkligen förvånad
Paketet var inte direkt litet, och det var ganska tungt. När Anna öppnade kartongen blev hon verkligen förvånad.
Där låg långa smala remsor av tyger i olika material och färger. Det var blommigt, rutigt, silvrigt, guldigt, svart, vitt, grått och rött i olika toner och mönster. Längst ner i lådan låg smala trästänger med spikar inslagna på vissa av längderna. Där låg även små skruvar och några svarta kedjor som var ungefär en meter långa. Utöver det fanns det nystan av grovt garn.
Anna såg förundrat på innehållet och förstod ingenting.
– Vad i hela fridens namn är detta? sa hon högt.
Hon röjde av ett litet bord i hörnet av butiken och la upp allt på bordet. Så satte hon sig och försökte komma på vad det var för något.
I vissa av trästängerna fanns det djupa skåror, som om de skulle sättas ihop på något vis. Men Anna kunde inte förstå hur eller varför det satt spikar på vissa.
Hon ägnade en lång stund åt att försöka sätta ihop delarna. Till slut gav hon upp och gick in på sitt kontor och öppnade i stället datorn. Hon sökte på namnet som stod på paketet och fick fram ett telefonnummer.
Det visade sig att hon kommit till ett företag i Finland som tillverkade papper av olika slag, men de hade inte skickat paketet och de hade ingen aning om varför deras företagsnamn stod på det.
Hon fick väl fråga någon som visste vad det var för något och hur man använde det, tänkte hon och såg att klockan hade börjat närma sig lunchdags.
Hon satte in en form med fiskgratäng i mikron. Medan hon väntade på maten placerade hon ut den stora tuppen och ett par små kycklingar i skyltfönstret, och strödde lite gula påskfjädrar och ägg omkring dem.
Kvinnan som tiggde satt kvar på pallen mitt över gatan. Just då kom en regnskur och kvinnan drog sin sjal närmare kroppen och kurade ihop sig.
– Arma människa, sa Anna tyst.
Hon sprang över till kvinnan som tiggde mitt emot
Så tog hon sitt paraply och sprang tvärs över gatan och fram till kvinnan. Hon gjorde tecken för att äta och dricka med händerna, eftersom kvinnan inte förstod svenska. Sedan pekade hon på sin butik.
Kvinnan reste sig, log och följde med Anna in i butiken.
Anna la upp mat till dem på två tallrikar. Kvinnan bugade och tackade. Anna pekade på sig själv och sa:
– Anna.
Sedan pekade hon på kvinnan, som svarade:
– Deborah.
Kvinnan kunde inte engelska heller, och bara några få ord på svenska. Det blev inte mycket till konversation under middagen. Deborah tackade för maten och var på väg ut genom butiken, när hon tvärstannade framför bordet med tygremsorna och träribborna.
– Åhhh! utbrast hon förtjust och tog tag i ett par remsor.
Så tog hon upp en träribba och pekade på Anna. Anna skakade på huvudet och slog ut med händerna för att visa att hon inte alls förstod vad det var.
Deborah pekade på sig själv och på remsorna.
– Ja, varsågod, sa Anna.
Deborah placerade sig på golvet och inom ett par minuter hade hon satt ihop några av trästyckena till en ram. Så letade hon bland tygremsorna och hittade ett nystan av grovt hampgarn. Hon började trä garnet uppifrån och ner mellan spikarna på ramens kortsida. Nu förstod Anna att det var en vävram av något slag.
Deborah fortsatte med att ta en lång remsa och trä den mellan trådarna. Snabbt gick det och efter bara en halvtimme hade hon vävt flera centimeter på ramen.
Anna var förundrad och förvånad. Det blev så vackert. Deborah reste sig upp och såg sig omkring. Hon pekade på en stor konstblomma, som stod i ett hörn, och pekade på ett av kuddfodralen med hästar på. Till slut förstod Anna att hon undrade vilket mönster Anna ville ha på väven.
Anna fick en idé och tog fram den stora plåttuppen från skyltfönstret och ställde på disken. Deborah log och satte sig igen framför väven och valde ut vackra färgremsor.
Så började hon trä fram och tillbaka och efter ytterligare en timme började tuppens fötter och ben synas. Hon vävde alltså nerifrån och upp. Det här var något helt nytt. Anna hade aldrig sett tekniken förut, men hon förstod att Deborah förmodligen hade gjort många sådana vävar i sitt liv.
Anna fick en idé som kunde rädda dem båda
Anna fick en idé, som kunde rädda dem båda. Om kvinnan ville, så kunde hon sitta i butiken och väva och få betalt. Då skulle hon slippa sitta ute i regnet och tigga. Sedan kunde Anna sälja vävarna i butiken.
När klockan närmade sig sex på kvällen hade tuppen börjat få en halvblommig kropp och långa gula, röda och svarta stjärtfjädrar. Bakgrunden gick i ljusblått. Anna tyckte att det blev otroligt vackert.
Deborah visade på de andra trästyckena och höll upp tre fingrar.
– Aha, det finns alltså tre ramar, sa Anna och Deborah nickade instämmande.
Sedan pekade Deborah på sig själv och sa:
– I morgon komma, göra klar.
– Toppen, Deborah! sa Anna och kramade om henne innan hon gick iväg.
Anna låste butiken och traskade hemåt med glatt sinne.
Nästa dag stod Deborah och väntade utanför affären när Anna kom. Hon satte igång att väva direkt, och strax innan det var dags att stänga för dagen blev tuppen färdig.
Då vände Deborah på väven och började fästa alla trådar. Så trädde hon smala träpinnar genom väven och hängde upp den i kedjan. Längst ner knöt hon fransar av gult garn.
Anna hängde upp tuppen i skyltfönstret och de gick båda två ut på gatan för att beskåda den.
– Så fin den är! sa Anna och gav Deborah en peng för arbetet.
– Jag kommer säkert att få den såld inom några dagar, tillade hon och skrattade.
Nästa dag ställde hon ut en skylt utanför affären och skrev: ”Välkomna in och titta när Deborah väver vackra bildvävar. Även vävkurser kommer att hållas i butiken.”
Det var med lätta steg som Anna gick till sin butik morgonen därpå. Hon kände sig glad både för egen del och för Deborah, som nu också skulle få betalt för bildvävarna och för att hon höll kurser.
Deborah började på en ny väv direkt på morgonen. På eftermiddagen trängdes minst tjugo personer i den lilla butiken som ville se när hon vävde. Och nio personer ville gå på vävkursen.
– Ni får ställa er i kö, det ryms bara fyra åt gången, sa Anna.
Snart skrattade båda av hjärtans lust
Den sista kunden för dagen ville köpa väven med tuppen som hängde i fönstret. Anna hade satt en prislapp på 1 500 kronor på den. Kunden verkade nöjd med priset.
De påföljande dagarna kom det åter flera personer som ville lära sig väva, och så fortgick det ändå fram till påsk.
Nu var hela våren, sommaren och en bit in på hösten bokad för vävkurser. Anna skulle inte behöva oroa sig för butiken.
– Jag kunde inte ha fått en bättre påskpresent, sa Anna och kramade om Deborah. Men jag vill också lära mig, sa hon och satte sig bredvid henne. Jag undrar så vem som skickade mig paketet …
Deborah pekade på plåttuppen, som fortfarande stod på disken.
– Så du tror att det var påsktuppen som skickade mig paketet? skrattade Anna.
Deborah nickade och snart skrattade de båda två av hjärtats lust.
