Novell: Den snygge mannen från gårdsbutiken räddade hennes dag
Om jag ändå hade varit smart nog att handla i går, tänkte Lisa när hon och Leon äntligen kom ut från stormarknaden.
Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket, hon hade ont om tid denna midsommaraftons förmiddag. Men nu var det bara gårdsbutiken kvar, sedan kunde de åka hem och börja fixa med maten.
Traditioner var fint, men ibland blev det problem om något inte var som det brukade. Som denna midsommar. Släkten hade i många år samlats hemma hos Lisas mamma Sonja i hennes stora villa.
Men nu hade Sonja brutit benet och hela midsommarfirandet hade varit hotat. Sonja hade varit förtvivlad. Till sist hade Lisa lovat att sköta allt med städning och mathållning.
Två dagar före midsommar hade hon anlänt med sin sjuårige son Leon, och under Sonjas hökblick hade hon städat, lagat mat, bakat och förberett. Lisa bet ihop och lät Sonja köra med henne, hon ville se sin mamma lycklig.
Kan du inte skaffa dig en kille?
Fast Lisa blev stressad, Sonja var noggrann, nästan pedantisk, och att köpa jordgubbar på stormarknaden dög inte. Nej, de skulle vara dagsfärska och beställda i förväg på Svenssons gårdsbutik strax utanför staden. Där skulle Lisa hämta dem ihop med potatis, grönsaker och frukt som Sonja antecknat på en lista.
– Mamma! sa Leon från baksätet. Kan inte du skaffa en kille? Simons mamma har en ny kille och han är jättesnäll.
– Det är inte så lätt, jag kan inte ta vem som helst … svarade Lisa.
Hon kände sig ställd av Leons fråga och fick en ilning av dåligt samvete. Det var tre år sedan Leons pappa dött i en olycka och hon visste hur mycket han längtade efter en pappa. Lisa hade gjort några försök med nätdejting men det hade varit en besvikelse. Tack och lov bytte Leon nu samtalsämne och började tala om vilka kusiner som skulle komma på besök.
Det var fullt av bilar på ängen som fungerade som parkeringsplats, och när Lisa och Leon kom in i butiken var det många kunder före. Lisa tog en nummerlapp, det skulle nog gå fort. Framme vid disken fanns fyra expediter.
Hon plockade fram sin lista på vad hon skulle köpa förutom jordgubbarna och märkte inte att Leon försvann från hennes sida. När hon tittade upp fann hon honom vid en dörr intill vad hon antog var ett lagerrum. Han pratade ivrigt med en man i trettioårsåldern klädd i ett mörkgrönt förkläde.
Mannen hade blont hår och ett ganska kantigt men trevligt ansikte. Han sträckte fram något och bjöd, och Leon lät sig väl smaka. Lisa gick fram till dem.
– Mamma, Jonas och hans mamma och pappa äger den här affären. Han kan äta hur många jordgubbar han vill. Och du måste köpa sådana här karameller. Jonas gör dem alldeles själv.
– Nästan allt vi säljer är hemgjort, sa mannen som tydligen hette Jonas, och log mot Lisa.
– Jag vet, jag har en lista på en hel del av det som jag ska köpa, sa Lisa.
Hon sneglade på klockan och kände sig ännu mer stressad.
– Vi ska handla åt min mormor Sonja, upplyste Leon. Hon har brutit benet. Och hon är så petnoga, det säger i alla fall mamma.
Låt mig hjälpa er
Lisa höjde ögonbrynen i en gest som talade om för Jonas att Leon var ett uppriktigt barn vars svada det inte var så lätt att tygla. Hon kramade listan i handen och snurrade runt för att hitta potatislåren. Då välte hon en låda rödlök – pinsamt. Hon och Jonas dök samtidigt ner för att plocka upp löken och snart låg den i lådan igen.
– Låt mig hjälpa er, sa Jonas. Ge mig listan!
Lisa slapp att själv plocka ihop sina varor, det gjorde Jonas på fem röda sekunder, och en stund senare gick hon till disken för att betala var det också han som stod i kassan. Han log mot henne.
– Lite sill och potatis och så blir det midsommar. Även om man inte är petnoga.
Lisa log artigt åt hans skämt och hade just tagit upp sin plånbok när hennes mobil ringde. Hon såg att det var Sonja.
När hon lyfte telefonen och tryckte bort samtalet i tanken att det inte var någon idé att svara, hon skulle snart vara hemma, tappade hon handväskan i golvet. Ut flög mynt, läppstift, kam, visitkort, några pennor och annat som en kvinna har i sin handväska.
Åh, nej! Hon skulle aldrig kunna komma hit igen så som hon gjorde bort sig. Med hjälp av de andra kunderna och Leon fick hon till sist plockat upp sina saker och betalat.
– Glad midsommar! sa Jonas.
Hans leende var varmt och Lisa kände att hon rodnade. Vad skulle han tro om en virrpanna som hon?
Han är säkert inte gift än
När de kört ett stycke sa Leon:
– Han Jonas var snäll. Kan du inte ta honom, mamma? Han är säkert inte gift än.
– Lilla gubben, vi kan väl tala om det en annan dag när jag inte har så mycket att göra.
Leon ryckte på axlarna och plockade fram en Bamsetidning som han bläddrade i resten av färden.
– Var har ni varit så länge? Gästerna kommer ju snart, sa Sonja från sin plats på den inglasade altanen där hon satt i en vilstol med benet i högläge.
– Allt ordnar sig, mamma, svarade Lisa från köket. Nu ska jag bara lasta in allt i kylskåpet och sedan ska jag sätta på potatisen och plocka fram sill och Janssons som jag gjorde i går.
När gästerna några timmar senare anlände drog Lisa en suck av lättnad. Äntligen kunde hon slappna av. De skulle sitta ute i trädgården där Lisa och Leon dukat långbord. Några av gästerna hjälpte Lisa att sätta fram maten och drycken. Sonja satt i högsätet och såg så nöjd ut att Lisa tänkte att det varit värt all stress hon haft.
Efter maten började man klä midsommarstången. Barnen sprang runt i trädgården och plockade blommor, löv hade Lisas svåger haft med sig.
Lisa stod i köket och skulle garnera jordgubbstårtorna och plockade fram tårtbottnarna hon bakat ur skafferiet. Men var fanns jordgubbarna? Hon hade inte burit in dem i köket. Var de kvar i bilen?
Lisa rusade ut till bilen. Där insåg hon till sin fasa att hon inte hade fått med sig jordgubbarna från gårdsbutiken. Vad skulle Sonja säga nu? Och gästerna? Det gick ju inte an med en midsommarafton utan jordgubbar.
Hon satte sig ner på gräset bredvid bilen och lutade ansiktet i händerna och grät nästan. Hur kunde hon bara ha varit så slarvig?
Mobilen i hennes ficka ringde och även om hon inte hade lust att tala med någon just då så svarade hon ändå.
– Hej, det är Jonas från gårdsbutiken. Kan det vara så att du skulle ha haft med dig lite jordgubbar? Jag såg att en Sonja beställt sex liter jordgubbar som inte hämtats och om jag minns rätt talade Leon om att hans mormor hette Sonja. Var bor ni? Jag är nere på stan nu och har med mig jordgubbarna.
Jag gör en en liten privat leverans
En stund senare parkerade Jonas på gatan och klev ur bilen. Nu var han klädd i en ljus skjorta och chinos. Han bar på en korg när han stannade framför henne.
– Jag tänkte att det är synd att ni inte får era jordgubbar, så jag gör en liten privat leverans, om man säger så.
Just då kom Leon springande från baksidan.
– Jonas! Vad kul! Vill du se midsommarstången? Vi barn ska sova i tält i natt.
Leon pladdrade och drog i Jonas hand och Lisa kände sig förlägen. Varför log Jonas så hela tiden? Men hon kunde inte med annat än att bjuda in honom på kaffe och tårta och han följde glatt med Leon medan hon gick in i köket för att garnera tårtorna.
När hon kom ut med tårtorna tittade alla nyfiket på henne. Sonja vinkade henne till sig.
– Leon sa till oss att Jonas är din kille. Varför har du inte sagt något?
Du räddade midsommaren för mig
– Vi tar det sedan, mamma. Jag orkar inte förklara nu.
När Lisa sedan blev ensam med Jonas var hon tvungen att fråga det hon ännu inte förstått.
– Det var jättesnällt av dig att komma med jordgubbarna. Du räddade midsommaren för mig. Vad jag inte fattar är hur du kunde veta mitt telefonnummer.
– Du minns när du välte ut allt i handväskan. Leon gav mig ditt visitkort i röran när ni plockade upp allt.
– Gjorde han?
– Ja! När han gav mig kortet sa han: ”Hon behöver en kille.” Stämmer det?
Lisa brast ut i skratt. Hennes son var ett uppriktigt barn och dessutom verkade han vara bättre än internet på att ordna dejter. Hon mötte Jonas blick och tänkte att det nog var mer än midsommaren som var räddad.
