Novell: Han söker upp sin ungdomskärlek – utan att veta om det
Som i dag när hon måste sluta tidigare och han får hoppa in som blomsterbud.
Men varför klingar mottagarens adress så bekant?
Med sin mest lirkande röst frågade Catarina sin far:
– Pappa, jag måste hämta barnen i skolan, kan du lämna av den där buketten till kunden när du går hem? Jag lovade att den skulle komma fram i dag men jag hinner inte trots allt. Snälla …
Hon la huvudet på sned och log övertalande mot pappa Erik som strök med en hand över sitt silvervita hår, suckade lätt och sedan nickade till svar.
När Catarina hade bestämt sig för att ta över blomsterhandeln efter honom hade ingen av dem två förstått hur svårt det skulle vara för Erik att slita sig från sitt livsverk. Efter att hans hustru Anna-Maria hastigt gått bort pysslade han hellre med blommorna i butiken än att befinna sig i ett ensamt hus som fortfarande ekade av tomhet när Anna-Maria inte längre var där och fyllde det med skratt och liv.
Erik tittade ner på den vackra buketten som han precis bundit klart. Den sprakade av rosa tulpaner och han log nöjt. Han hade jobbat med blommor i hela sitt yrkesliv, hur hade han kunnat låta sig övertalas av Catarina att gå i pension?
– Det är klart att jag kan, sa han. Men var ska den lämnas?
Catarina, som redan hade öppnat ytterdörren, vände sig om och viftade planlöst med handen som hon höll bilnycklarna i.
Erik kände sin dotter och visste svaret redan innan orden hunnit över Catarinas läppar.
– Äsch, jag minns inte riktigt, sa hon. Men kolla på lappen bredvid telefonen, där står adressen!
Med de orden virvlade hon ut genom dörren som stängdes med en dov duns. Erik skakade uppgivet på huvudet. Catarina var lika slarvig som vanligt. När han styrde i butiken hade han haft perfekt ordning på allt, men även om Catarina ärvt hans kärlek till blommor hade hon definitivt inte ärvt hans ordningssinne.
Han tittade sig otåligt omkring och började plocka ihop de avklippta stjälkarna, ett par bitar ståltråd och några halvvissna blommor. Att hon aldrig lärde sig att hålla ordning, det kunde han aldrig begripa.
Innerst inne visste han att Catarina ibland blev irriterad över att han fortfarande försökte bestämma över hur affären skulle drivas, men det ryckte han bara på axlarna åt. Butiken var hans livsverk och det fick hon faktiskt acceptera. Men han var tvungen att erkänna att Catarina var duktig på sitt nya arbete, ibland även duktigare än han. Hon hade en känsla för färg och form som hon ärvt efter sin mamma, Anna-Maria.
Känner du inte igen mig?
Erik trevade efter läsglasögonen och försökte förgäves tyda sin dotters slarviga handstil. Efter visst funderande bestämde han sig för att det stod Lomvägen 22, en adress som klingade vagt bekant utan att han förstod varför. Något namn eller någon ytterligare information stod inte på lappen så Erik slog upp kartan som låg på bordet. Lomvägen låg bara några hundra meter bort, vid kanten av ån som slingrade sig genom staden.
Erik virade försiktigt in den frasiga buketten tulpaner i ett brunt omslagspapper och tog på sig finkavajen. Skulle han överräcka blommor personligen ville han se välvårdad ut. Han gick ut ur butiken och skymtade en trevande sol som lyckats tränga igenom de vita molnen. Ett ögonblick kände han en varm lycka, försommaren var en härlig tid.
Några minuter senare vek han av vid ån och stod framför ett ljusgrått trähus som han omedelbart kände igen. Det var därför adressen varit så välbekant.
Åren gled undan och han var 16 år och förälskad för första gången. Föremålet för hans kärlek var Emmy Åsberg. Hon hade kommit ny till hans klass hösten året innan och i samma sekund som hon stigit in i klassrummet och fäst sina hasselnötsbruna ögon på Erik hade han fallit som en fura. Tyvärr var Erik så blyg att han aldrig vågade öppna munnen och bekänna sina känslor. Men när Emmy fyllde år hade han bestämt sig för att stunden var inne. Han hade sparat sin veckopeng och köpt den vackraste tulpanbukett han kunnat hitta med rosa, röda och lila tulpaner.
Erik hade gått uppför just den här stigen, men i sista sekund hade modet svikit honom. Han hade ringt på dörren, hängt blommorna på handtaget och sprungit sin väg. Några månader senare slutade skolan och sedan såg han aldrig Emmy mer. Anna-Maria brukade reta honom för hans ungdomssvärmeri men slutade alltid med att säga hur glad hon var för hans feghet, annars hade det aldrig blivit de två. Catarina brukade titta på sina föräldrar med höjda ögonbryn och sucka över deras fånighet.
Erik gick med snabba steg uppför den lilla upptrampade stigen och sträckte fram handen för att knacka på dörren. I samma ögonblick slogs den upp på vid gavel. Han fick ta ett steg bakåt för att inte krocka med kvinnan som släppte ut en svart katt.
– Oj, förlåt, jag såg dig inte, sa kvinnan.
Erik lossade försiktigt på omslagspapperet och räckte fram tulpanerna.
– Hej, jag kommer från Söderströms blomhandel och jag …
– Men visst är det du, Erik? Känner du inte igen mig?
Erik tittade förvånat på kvinnan framför honom – det var ju Emmy. Visserligen 40 år äldre, men fortfarande med samma gnista i de bruna ögonen och samma vackra leende som nu riktades mot honom.
– Emmy! Det är klart att jag känner igen dig, du är ju dig precis lik! Har du flyttat hit igen?
Vi har nog en del att prata om
Emmy tittade på Erik och det var något med uttrycket i hennes ögon som fick honom att rodna.
– Ja, jag skilde mig förra året och tyckte att det var dags att komma hem igen. Men jag förstår inte riktigt, vem kommer blommorna ifrån?
Erik suckade lite och tänkte återigen på sin slarviga dotter, som inte ens skickat med en hälsning tillsammans med buketten.
– Jag vet faktiskt inte. Det var min dotter som tog emot beställningen och hon måste ha glömt att lägga med ett kort.
Emmy log fortfarande mot Erik och höll beundrande upp buketten.
– Men vem som än har skickat blommorna så är de fantastiskt vackra!
Emmy tvekade lite men kastade sedan en blick på Erik och fortsatte snabbt:
– Minns du den där tulpanbuketten som någon skickade till mig på min födelsedag för alla dessa år sedan? Visst var det väl du, eller hur?
Erik kände att han rodnade ännu mer och mumlade bara något ohörbart. I samma sekund sträckte Emmy fram handen och la den försiktigt på hans arm.
– Men kan du inte stanna ett tag, jag ska precis äta middag. Vi har nog en del att prata om, eller hur?
När Catarina dagen efter öppnade dörren till butiken var Erik naturligtvis redan där, fullt upptagen med att arbeta. Han verkade inte höra Catarinas steg så hon tog mod till sig och höjde rösten. Hon var bara tvungen att få veta hur det hade gått i går.
– Pappa, jag fick precis ett argt samtal från en kund i går. Glömde du bort att åka dit med blommorna?
Erik ryckte till och tittade upp.
– Vad pratar du om? Jag var visst på Lomvägen i går kväll. Kvinnan som bor där, Emmy, blev väldigt nyfiken på vem blommorna kom ifrån eftersom det inte fanns något kort.
Catarina slängde fram den lilla lappen som hon tydligen rotat fram ur papperskorgen.
– Varför pratar du om Lomvägen? Här står ju klart och tydligt Lokvägen och inget annat!
Erik kastade en blick över hennes axel och pekade irriterat på Catarinas slarviga handstil.
– Hur i all världen kan det där vara ett ”K”? Det går ju inte att se vad du skriver …
Catarina slog skämtsamt bort hans hand, knölade ihop papperet och slängde det i papperskorgen igen.
– Äsch, sluta nu. Jag har redan åkt iväg med en ny bukett till Lokvägen, så oroa dig inte. Och förresten, vill du äta middag hos oss i kväll? Eskil längtar efter att få spela kort med dig. Du förlorar ju alltid!
Jag vet att blommorna är i trygga händer hos dig
Catarina tittade frågande på Erik där han stod och jobbade med att binda en ny bukett. Erik dröjde med svaret. Catarina såg till sin förvåning att han rodnade svagt.
– Tack vännen, men jag är faktiskt redan bortbjuden på middag i kväll till Emmy.
Catarina granskade förvånat Erik. Han var nyrakad och doftade svagt av rakvatten. Erik tittade tvekande på Catarina innan han raskt fortsatte:
– Och jag vet inte om jag kan jobba lika mycket i butiken framöver. Emmy har en stor trädgård som behöver skötas. Hon har bett mig om lite råd och hjälp.
Äntligen såg Catarina hur hennes pappa hade förvandlats till sitt gamla jag. Han log brett mot henne och tillade:
– Och jag vet att blommorna är i trygga händer hos dig.
Erik böjde sig fram och kramade Catarina hårt innan han visslande tog buketten och gick ut genom dörren. Catarina kunde inte hjälpa att ett belåtet leende spred sig över hela hennes ansikte. Efter att hennes mamma hade gått bort och lämnat Erik ensam hade Catarina blivit alltmer orolig. Erik slarvade med sitt utseende, åt inte ordentligt och tillbringade all sin tid i blomsterhandeln. Något som höll på att driva Catarina till vansinne. Hon började ångra att hon hade föreslagit att Erik skulle överlåta butiken till henne, så att han skulle få mer tid över till sig själv och sitt eget liv.
Det hade inte precis gått som hon hade hoppats. Erik vägrade släppa taget och Catarina började bli alltmer frustrerad när han la sin näsa i blöt i allt hon gjorde.
I samma stund som hon fått höra att Emmy, hennes pappas ungdomskärlek, hade flyttat tillbaka till sin barndomsstad hade hon skridit till verket. Hon visste att Erik aldrig frivilligt skulle åka till Emmy, han var fortfarande alldeles för blyg. I stället hade hon skrivit en slarvig lapp som lurat dit honom. Men det skulle hon naturligtvis aldrig erkänna. Aldrig någonsin …
