Malous hemlighet – vågade hon berätta vem som var pappan?
Tröttheten som kommit och gått de senaste åren tycktes numera ha bosatt sig i Malous kropp på heltid. Med en lång suck som starthjälp, lät hon sig falla baklänges ner i sängen för att vila innan lunchrasten var slut. Sedan skulle hon kuta över till förskolan igen.
Hon tänkte för mycket, grubblade sig till illamående och oro. Ensamheten var värst. Somliga kallade det fyrtioårskris, fast då hade hon krisat ett bra tag.
Andreas brukade alltid koka ett ägg till henne på morgnarna trots att han inte åt något själv.
– Allt för dig morsan, kunde han säga och ge henne en hastig kram innan han slängde sig på cykeln och drog iväg till skolan.
Hon hade tvättat och strukit hans kläder och lagat hans favoritmat. Det var just de där småsakerna som hon saknade nu, när sonen fått jobb och bostad i Köpenhamn.
Ett år var det sagt, men han var redan inne på sitt tredje. Visserligen hälsade han på då och då och hon åkte dit ibland. De hade gått Ströget upp och ner åtskilliga gånger, men ändå…
Det hade alltid bara varit de två. Inte förrän Andreas var i nioårsåldern hade han på allvar frågat om sin pappa.
– Det är inte något att gräva i – och vi har det väl bra som det är, hade hon svarat, men med darr på rösten.
Efter en snabb nick hade han ilat iväg ut på gården för att leka urfolk och cowboys. Star Wars var inget för honom, han ville alltid vara hövdingen Sitting Bull.
– Jaha, det var den siestan, mumlade Malou och var tillbaka i nuet igen.
På väg till jobbet bestämde hon sig för att börja sätta sitt eget liv i första rummet. Hon var naturligtvis fortfarande mamma till Andreas, men han var vuxen nu och hade en vardag utan henne.
Det är inte något att gräva i – vi har det väl bra som det är
Tröttheten berodde med all säkerhet på att hon hade det så himla tråkigt på sin lediga tid. Halvlåg i soffan och zappade, helst med en skål chips som sällskap. Det borde finnas något annat som intresserade henne. Men vad?
Hon mötte Britten i tamburen.
– Den nya pojken Noel Larsson har kommit på besök med sin farfar i dag. Han är snäll och hjälper oss hänga upp de nya tavlorna i kuddrummet. Gå och hälsa medan jag är kvar, sa hon och tittade på klockan.
Malou rundade hörnet, plockade upp Fridas mockasiner och hängde upp Johans jacka. Noel satt längst upp i rutschkanan och bredvid honom med ryggen mot Malou höll hans farfar på att spika upp den sista tavlan. Resten av barnen stod i ring runt honom och tittade nyfiket på.
– Vad fint det blir, sa hon.
Antagligen överraskades mannen av hennes röst. Han vände sig om samtidigt som hammaren slog i hans hand i stället för på spiken och han skrek högt.
Malou mötte hans blick och det susade till i huvudet. Micke! Det var Micke. Blod rann ner på golvet och barnen samlades runt den lilla pölen.
– Jag hämtar sårtvätt och plåster, sa Malou och skyndade iväg till förrådet.
Där var hon tvungen att luta sig mot väggen för att inte falla ihop, andas några långa djupa andetag, innan hon rusade tillbaka.
Med toapapper virat runt tummen satt Micke redan på den största kudden och berättade för barnen att det inte var farligt, bara ett litet sår.
– Hammare är väldigt tunga, sa han och lät den gå runt ett varv.
Malou gick ner på knä, baddade såret rent och la på en kompress.
– Det behöver inte sys, sa hon, men det blev en rejäl reva och tummen lär svälla upp.
– Som en falukorv, sa Frida och alla började skratta.
– Vi kanske ska presentera oss för varandra. Noel är mitt barnbarn och jag heter Mikael Larsson.
– Ma… ria, viskade Malou.
– Nä … sa Frida och flinade.
Micke skulle hon känna igen även om det så gått 50 år. De bärnstensfärgade ögonen och de höga kindknotorna var ett minne efter mormodern; en stolt cherokeekvinna som Malou sett på ett svartvitt foto hemma hos dem.
Micke och hon hade hållit ihop när hon gått sista terminen på gymnasiet och han jobbat på en bilfirma. Det var han som förhört henne på läxorna och även gjort geometrin begriplig.
Att han inte kände igen henne … men Malou var inte tonårsmullig längre och närsyntheten var borta med hjälp av laser. Hennes hår nådde inte ner till axlarna och var inte heller mörkblont som då, utan rådjursfärgat och kortklippt med tuff snedlugg. Bekymmersrynkan i pannan var relativt ny och nog hade mungiporna fått nerförsbackar.
– Är du härifrån eller inflyttad, undrade Micke och såg på henne.
– In… inflyttad, sa hon. Du då?
– Född och uppvuxen här, fast fem år efter gymnasiet stack hela familjen till London. Pappa fick jobb på ambassaden där, vi kom tillbaka när han gick i pension. Han fick ett år bara.
– Beklagar, och din mamma … undrade Malou och hoppades att frågan inte avslöjade henne.
De lovade varandra att skriva och hälsa på
– Hon gav sig av för länge sedan till ett reservat för amerikansk urbefolkning i USA. Jobbar som volontär. Jag får vykort då och då. Som vuxen får man oftast klara sig utan sina föräldrar, men jag har bestämt mig för att finnas till för min son och sonson. Tills de blir less på mig, sa han och skrattade till.
Doften av nybakad rulltårta nådde dem. Malou föreslog en fika och sa att Noel säkert skulle klara sig en stund med de andra barnen.
I matsalen serverade Kim kaffet. Micke berömde rulltårtan, hällde snabbt i sig kaffet och sa att han skulle gå och titta till Noel.
– Snygg karl, viskade Kim när han lämnat dem. Noels pappa Fredrik är precis färdig pilot och ensamstående och det är visst han, Micke, också. De hjälps åt. Flyttade hit för ett tag sedan. Något med jobbet.
Medan Malou rörde om i kaffekoppen backade tankarna tillbaka i tiden.
Hon visste att de måste skiljas åt och lovade varandra att skriva och hälsa på.
– Det finns telefoner i London också, sa Micke och försökte le.
Hans ögon blänkte extra mycket och det vanligtvis så breda leendet blev bara en grimas. Malou grät mot hans axel sista kvällen när de satt på sängen i hans rum. Aldrig mer skulle han hålla om henne och kyssa nackgropen tills hon rös. Inte heller fick hon rufsa om i det svarta glänsande håret tills han skrattande backade undan. I hans öra viskade hon ”jag älskar dig” och att hon ville vara med honom fullt ut. Famntagen blev mer intensiva och han viskade tillbaka:
– Är du säker?
Hon knäppte upp blusen och kysste honom ivrigare än någon gång förut. Till tonerna av Ace of Base och All that she wants kröp de nakna ner under lakanet. Det var första gången för båda, men tilliten fanns där och efteråt låg de hand i hand och såg ut genom fönstret. Micke sa:
– Varje kväll ska jag titta upp på stjärnorna och minnas det här.
Först vid sextiden på morgonen tassade hon in i sitt eget hem efter att ha sagt adjö, farväl, längtar redan efter dig, ring, skriv, kom tillbaka.
Resten av dagen låg hon i sängen och hulkade. Mamman gjorde allt för att trösta, lagade kycklingsoppa, åkte och köpte Pigall, hennes favoritchoklad. Men inget hjälpte.
De första två månaderna höll de flitigt kontakt, men breven och telefonsamtalen började komma mer sällan, för att så småningom upphöra helt.
Malou kunde inte skylla på honom. Hon hade fått jobb på ett kafé efter examen, kom hem sent och somnade på en gång. Någonstans där började magen växa, men det tog ett tag innan hon förstod.
Den första tanken var att göra abort, hon kände bara rädsla. Men så låg hon en kväll i sitt rum, höll om magen och kände en fjärilsvinge fladdra. Nästa morgon berättade hon för sina föräldrar.
Han levde sitt liv, hon ville inte störa, inte vara till besvär
Visst hade Malou tänkt kontakta Micke, men han levde sitt liv, hon ville inte störa, inte vara till besvär. Och åren gick. Andreas var heller aldrig till besvär, han var hennes största lycka i livet och en avbild av sin far. Nog anade hennes mamma vem som var fadern, men hon höll tyst.
Det fick förbli Malous hemlighet.
Så länge föräldrarna levde ställde de upp. Efter skolan gick Andreas dit och utan dem skulle hon inte ha klarat av att studera på lärarhögskolan. När de så tragiskt gick bort i en trafikolycka, flyttade Malou tillbaka in i sitt barndomshem.
Huset behövde fräschas upp. Hon hade dragit på det tillräckligt länge men nu var det dags. Kommande helg tänkte hon börja med gästrummet – om det gick att hitta rätt kulör och hon bara inte var så himla trött. Soffan och fjärrkontrollen skulle inte få ta makten över henne igen.
– Eller hur, Malou? sa Kim.
– Va?
– Vi får sätta på Bamsefilmen. Det spöregnar, vi kan inte gå till parken.
Malou såg inte till Micke under hela resten av veckan, men Noel trivdes. Det var inte hon som var kontaktperson åt honom heller och det var, som vanligt, fullt upp. Men inte behövde hon se Micke för att minnas och han fyllde även nattens drömmar.
Fredag eftermiddag och varenda kotte ilade runt i centrum. Malou var för varmt klädd och svetten pärlade när hon öppnade dörren till Nisses Färg och Tapet.
Butiken var fullproppad med amatörmålare – samtliga män. Hon smet in mellan två hyllor där det låg broschyrer med olika färgprover. Hon bläddrade, men insåg att det var fasadfärg och la tillbaka dem. Dofter av fernissa, träolja och målarfärg trängdes i näsborrarna. Hon gick över till andra sidan där det hängde penslar i flera rader.
– Nittioett!
– Ska man ta nummerlapp? viskade hon till en man som bar en tioliters färgburk i famnen och hade en pensel i mungipan.
Han nickade och hon började leta.
– Marie? Eller var det Maria?
Framför henne stod Micke med blårutig skjorta och namnlapp på bröstet. Han log sitt välbekanta leende och i ögonen blänkte guldglitter.
– M… Marie. Så … Du jobbar här?
– Ja visst. Har tagit över stället efter Nisse Jansson.
Micke ville hjälpa henne och en halvtimme senare stod hon i kassan med pensel, roller, maskeringstejp, täckpapper och en burk färg.
– Tio procents rabatt, sa han till killen i kassan.
Micke tog grejerna, öppnade dörren och sa att han var så tacksam över att Noel trivdes på förskolan.
– Han är mysig, sa Malou. Pratar bra för att vara tre dessutom.
– Mm, och mycket. Vi ses på måndag igen, Maria. Eller var det Marie?
Hans blick mötte hennes.
– M… M… Maria.
Hon blev snurrig av lögnen och närheten, av leendet han gav henne och höll på att köra näsan i betongväggen när hon vände sig om. Micke frågade hur hon tänkt ta sig hem med alla prylarna, om hon hade bil. När hon skakade på huvudet, sa han:
– Jag slutar om tio minuter och kan köra dig.
Knävecken bråkade igen och som om Micke läst hennes tankar bad han henne slå sig ner medan han bytte om. Där satt hon sedan på en pall och skämdes för att hon ljugit.
Snart kom han med leendet som gjorde henne lika yr nu som då. Han öppnade bildörren för henne och när de svängde upp till stora vägen frågade han efter adressen.
– Valnötsgränd 7.
Sista kvällen … i mitt rum … Minns du?
Bromspedalen trycktes genast ner, han svängde in på en avtagsväg och sa:
– Marie säger du, men ibland är det Maria. Vet du alls vilket namn som är ditt? Jag tror du heter Malou. Hon var nästan lika vacker som du och bodde på Valnötsgränd 7. Min allra första och största kärlek. Visst är det väl Malou?
Hon nickade och han startade bilen, körde upp på stora vägen igen. De satt tysta båda två. Han hittade direkt hem till henne och vred av tändningen innan han sa:
– Varför ljög du? Det är fantastiskt att vi får träffas igen efter alla dessa år. Nog har jag tänkt på dig emellanåt. När vi flyttade hit kom så många fina minnen tillbaka. Våra kvällar i min gamla Opel Kadett, hur jag förhörde dig på läxorna och att vi brukade spela vändåtta med dina föräldrar. Här. I det här huset. Och sista kvällen … i mitt rum … Minns du?
Malou teg. Vad skulle hon säga? Du har en son till? Fredrik har en bror? Noel har en farbror?
– Bor du ensam eller har du någon?
– Jag … jag har en son som heter Andreas, han jobbar i Köpenhamn. På Kastrup.
– Och min Fredrik är nybliven pilot på SAS.
– Mm … De har något annat gemensamt också.
Det sista viskade Malou fram.
Micke stirrade på henne medan hon öppnade handväskan, tog fram plånboken, plockade ut ett foto och med en hand som darrade, la fotot i hans knä.
Kortet visade en ung man med mörkt axellångt hår, höga kindknotor och ögon i en sällsam bärnstensfärg.
– Han ville kallas för Sitting Bull när han var liten, sa Malou och rösten sprack.
Tystnaden som följde var intensiv. Hon vågade knappt andas.
– Vet han? sa Micke till slut och ögonen fylldes av tårar när hon skakade på huvudet.
– Men snart. Lova mig det, sa han och la sin hand över hennes. Jag har många frågor.
Malou rafsade runt i handväskan, tog upp en pappersnäsduk och snöt sig, innan hon sa:
– Jag kanske inte kan ge dig alla svar, Micke, men jag är beredd att försöka och hoppas att du ska förstå och förlåta.
Inte förrän söndag morgon lämnade Micke Valnötsgränd 7. De hade pratat, gråtit, skrattat och bläddrat i gamla album. De hade målat, ätit och druckit vin. Mest pratade de om sönerna. De hade också kysst varandra ett flertal gånger. Micke skulle bara hem och byta kläder, och sedan komma tillbaka och hjälpa Malou måla andra varvet.
När bilen försvunnit greppade hon penseln och började måla runt listerna. Tröttheten som hållit henne som gisslan hade släppt greppet. Nu var kroppen full av en kittlande förhoppning, en nyfikenhet men också en utmaning. Hon skulle ringa Andreas och be honom komma redan nästa helg.
