Novell: Hon ger sig ut för att träffa en ny man efter skilsmässan – kommer hem med något bättre
Under några få minuter ska hon fatta sitt beslut, men först måste hon undanröja konkurrensen.
Tre karlar står tvekande och kikar in i seniorhusets samlingslokal och tillika kafé, samtliga med samma nervösa och irrande ögon.
Gunvor sveper med blicken över karlarnas tre frisyrer av varierande grå nyans och tjocklek. Hur ska tre karlar räcka? undrar Gunvor. Med ena handen puffar hon till sin lockiga page.
En av karlarna i brunmelerad tweedkavaj snärjs av hennes blågröna ögon. Han ler, och Gunvors hjärta hoppar lekfullt jämfota. Sådant här känner hjärtat på sig med en gång, tänker hon segervisst. Kärlek. Och tänk att hon först tvekade över att gå hit. Att det skulle vara något skamset och blottande över att erkänna sin ensamhet.
Håret faller utsläppt, eller snarare lössläppt, om kvinnans axlar
Lena, kvinnan som samordnar alltsammans, speed-dejting för seniorer, ringer i en klocka och förklarar hur det hela är tänkt att gå till.
– Varsågoda, sätt er två och två. Efter tio minuter ringer jag i klockan och då byter ni.
Gunvors hjärta kommer av sig och snubblar i hoppandet medan hon följer tweedkavajen när han sätter sig mittemot en kvinna med leopardmönstrad tunika, som smiter åt om den välfyllda bysten. Det hennafärgade håret faller utsläppt, eller snarare lössläppt, om kvinnas axlar.
Smaklöst, tänker Gunvor, som själv är klädd i en elegant pärlvit blus och med en smakfull och mild blondering i sina lockar. Genast blir Gunvor varse om hur det i lokalen befinner sig fjorton andra kvinnor med samma sökande blick som hon själv. Fast var inte leopardens blick där borta extra rovlysten?
Gunvor sätter sig ner. På bordet framför henne ligger förtryckta kort med samtalsämnen. Som om det skulle behövas, tänker Gunvor vidare. När hjärtat hittar rätt behövs ingen regi eller hjälp på vägen.
Hon sneglar bort mot tweedkavajen. Han skrattar åt något som leoparden säger och hon verkar spinna belåtet över detta. Gunvor räknar ut att efter tre ringningar i klockan sitter han framför henne.
Samtalsämnen som volontärarbete på Röda Korset, husdjur och såklart barn och barnbarn avlöper varandra. Däremellan avhandlas också sorg och eventuell förlust av en livskamrat.
Det slår Gunvor att alla här har en sak gemensamt: Ensamhet. Stundande ålderdom och ensamhet, att befinna sig i slutet av livet.
Gunvor avundas minnet av medelåldern som hon själv just då var för upptagen att glädjas över. Precis där hennes barn befinner sig nu, utan att de heller uppskattar den fart och innehåll som livet då består av. Mest hör hon gnäll om stress och hur tiden aldrig räcker till. Själv har Gunvor alltför mycket tid, men alltför lite innehåll.
Kvinnan mittemot Gunvor är grå och menlös, men pratar desto mer.
– Alla dessa katter, säger den menlösa kvinnan och nickar allvarligt.
Gunvor nickar, lyssnar inte så noga, kastar mest blickar bort mot tweedkavajen. Nu skrattar den leopardklädda kvinnan. Högt. Vad har han gemensamt med henne? Smaklöst.
– Jag vet inte om du är intresserad?
Gunvor hajar till av den direkta frågan:
– Av vadå?
– Katterna.
– Katterna? upprepar Gunvor med höjda ögonbryn.
– Ja, att öppna ett katthem som jag berättade om?
Ring, ring. Äntligen ljuder klockan. En av karlarna placerar sig mittemot Gunvor. Känselspröten far ut och hon känner in mannen, letar efter personkemi. Lokalen fylls med doften av sockerkaka, strax bakom dem sprider den hemvana doften av kaffe ut sig. Det kommer att vara fika efteråt, så att de som vill kan stanna kvar och prata lite extra med den som man fattat tycke för.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Mannen mittemot henne, som heter Anton, berättar länge och väl om sin mäklare till son. Ställer inga frågor till Gunvor och tycks allmänt självcentrerad.
– Så om du behöver sälja vet jag en bra mäklare, skrockar han.
Gunvor vickar rastlöst med foten under bordet.
– Tror du på kärlek vid första ögonkastet? frågar hon och tindrar med ögonen.
Hon tycker själv det är en relevant och spännande fråga. Det tycker uppenbarligen inte mannen.
– Jag … Hmm … Jag, börjar Anton och med tanke på hur stora hans ögon blir över frågan kan det tolkas som ett nej.
Ring, ring. Lena ringer i klockan igen. Anton reser sig hastigt. En svartklädd kvinna sätter sig mittemot Gunvor och samtalar om sina keramikfigurer.
– Fast roligast är att måla och dekorera dem med glasyrfärger!
Gunvor drar djupa och trötta inandningar, en stor gäspning överfaller henne och hon försöker inte dölja den.
Efter de långsammaste minuterna i världshistorien ringer äntligen Lena i klockan. Tweedkavajen slår sig världsvant ner framför Gunvor, som rätar på ryggen och lutar sig framåt. Hon lyssnar närvarande och intresserat på mannen som presenterar sig som Harald.
– Kaffet här har blivit så dyrt, säger han och skrynklar ihop ansiktet.
– Jaså? säger Gunvor och försöker tänka ut något positivt att säga.
Det är viktigt att hålla samtalet lättsamt och trevligt, har hon läst i någon artikel om speed-dejting.
– 17 kronor! Det är en höjning med två kronor från förra året, fortsätter Harald.
Jaså, tänker Gunvors hjärta som slår långsammare och sjunker ihop en aning. Samtidigt noterar Gunvor hur Harald är klädd i skjorta med smal krage, vilket skapar en obalans i relation till hans långa hals och stora ansikte.
Vi kanske skulle kunna ses på en kaffe där?
– Alltså en höjning med 13,3 procent.
Gunvor nickar stumt, sjunker tillbaka mot stolryggen. Foten börjar vicka igen.
– På fiket runt hörnet tar de 32 kronor, säger Gunvor. Vi kanske skulle ses på en kaffe där nästa gång, bara du och jag?
Harald ser helt förfärad ut.
Lena ringer åter en gång i klockan. Det är absolut inget fel med smala skjortkragar, tycker Gunvor, men däremot med de snåla karlarna i dem.
Det är fika, sockerkakan är fortfarande varm och utsökt. Kaffet gott och hett, värt sina 17 kronor. Gunvor fnissar för sig själv och skakar på huvudet, fast hon är besviken. Hennes hungrande själ är fortfarande omättad.
Med stigande ålder har Gunvor fått lära sig, den hårda vägen, exakt hur trist och förödande ensamheten är för själens livslust. Hon är skild, hennes barn och barnbarn är upptagna och mitt i livet, precis så som det ska vara. Gunvors eget naturliga nätverk har ebbat ut med åldern.
Hon är ändå fortfarande pigg, rask i benen och har ögon och öron för kultur. Hon har letat på seniordanser, pensionärsaktiviteter och till och med på gymträning för seniorer, vilket borde vara ett guldställe för att hitta män. Men även där fanns det flest kvinnor, eller karlar tillsammans med sina kvinnor.
– Vad gör du när du inte går på speed-dejting, då? undrar leopardkvinnan som rovdjurslikt smugit sig upp vid Gunvor.
Hon presenterar sig samtidigt som Sonja.
Gunvor kommer av sig i tanken, stirrar oartigt länge på leoparden innan hon finner sig. De båda kvinnorna står vid den uppdukade fikabänken.
– Lite allt möjligt, säger Gunvor trevande och dricker en långsam klunk av sitt kaffe, samtidigt som hon blickar ut över lokalen och söker efter en ledig plats.
– Vad hade du hoppats på att finna här?
Leoparden är verkligen rak på sak. Gunvor sätter nästan kaffet i vrångstrupen. Hon hostar till och söker med blicken efter en flyktväg.
Tweedkavajen sitter tjurig framför sin släta kopp kaffe vid ett fyrmannabord som har en plats ledig. Nej tack, tänker Gunvor.
– Vad hade du själv hoppats på? undrar Gunvor för att köpa sig lite betänketid.
Första intrycket skvallrar på sitt dömande, men skyddande vis, att hon och leopardkvinnan definitivt inte har något gemensamt. Förutom jakten på en karl då.
Men innan Gunvor vet ordet av har leoparden tagit henne i armen och de två slår sig ner vid ett av borden och samtalar förtroligt. Med ett genuint och vänligt intresse frågar Sonja åter vad Gunvors förhoppningar är med speed-dejtingen.
Han där, snål som tusan
Gunvor berättar först lite motvilligt att hon söker en partner, sedan lite mer innerligt:
– Någon att gå promenader med, på bio med ibland kanske, prova nya restauranger med.
Sonja nickar medhållande och säger:
– Eller bara lösa var sitt korsord i tyst samförstånd med. Fast tillsammans.
– Precis så. Fast det är verkligen ont om karlar.
De båda kvinnorna nickar sakligt i ömsesidig förståelse och tittar sig menande omkring i lokalen.
– Han där, snål som tusan, säger Sonja och nickar diskret åt tweedkavajen. En sådan kan man inte ha. Fick mig mest att garva åt eländet.
De båda skrattar intimt, som om de aldrig gjort annat tillsammans. Sedan samtalar de om hur och var de är uppväxta. Huruvida de är morgon- eller kvällsmänniskor och vart de gillar att resa.
Gunvor berättar om förlusten av arbetslivet som annars fyllde veckans dagar.
– Jag vet precis, säger Sonja, veckan har blivit så mycket längre sedan jag slutade jobba. Tränga sig på hos barnen, det vill man ju inte heller.
– Inte för att de har tid ändå, lägger Gunvor till och tillsammans skrattar och nickar de i samförstånd.
Det är kanske inte alls så tokigt med en leopard i sitt jaktlag
Innan de två omaka kvinnorna skiljs åt utbyter de kontaktuppgifter. De bestämmer att de ses igen och smida planer för hur de bäst kan finna var sin partner.
– Gymmet har jag hört kan vara bra, säger Sonja. Det finns en sådan där senior-gymträning.
– Nej, det har jag provat, säger Gunvor. Men kanske golfbanan?
– Nej, det har jag provat, kontrar Sonja och de skrattar som två bästa kompisar i andra klass.
Gunvor tänker att det kanske inte alls är så tokigt med en leopard i sitt jaktlag. De bestämmer också att de ska mötas för en morgonpromenad redan nästa dag, eftersom de båda konstaterat sig vara morgonpigga. Och att de ska gå på vattengympa tillsammans nästa tisdag och prova den nya tapasrestaurangen på torsdag.
– Den nya svenska storfilmen med Skarsgård ska vara bra, den måste vi gå och se! utbrister Gunvor.
– Det gör vi, säger Sonja exalterat.
Veckorna fylls med vardagliga äventyr för Gunvor och Sonja. De går på teater, äter nya maträtter och planerar för bussresor. Samtalen om att finna en karl minskar successivt, för att till slut bli helt obefintliga.
När Gunvors dotter vill ses och Gunvor är den som inte har tid, slår det Gunvor att hon inte längre befinner sig i ålderdomens ensamhet. Hon är faktiskt fortfarande mitt i livet.
