Novell: Kollegan vill vara mer än vänner – men vågar hon ta steget efter makens svek?
Trots skyddet från Lovikkavantarna skar plastkassarna in i fingrarna. Att säsongens sista snö packats till en genomskinlig isgata gjorde inte saken bättre.
När Anna stapplade fram mot porten var hon övertygad om att både halkan och de vassa handtagen var Lasses fel.
Hon släpade kassarna uppför trapporna till den lägenhet som hon och Lasse flyttade in i för sex år sedan. Då var den slitna trean en dröm. Mer än en dröm. Den var framtiden. Där skulle de bilda familj, och när det blev för trångt var det bara att köpa ett hus. De var överens om att inte vänta för länge, båda två ville ha många barn.
Anna var säker på att de varit eniga och oroade sig inte trots att Lasse hela tiden sköt hennes prat om familj på framtiden. Allt var noga genomtänkt och planerat och de var lyckliga.
Det var därför Lasses svek gjorde så ont. Det kom från ingenstans, som en mardrömslik överraskning.
Annas vänner sa att de hade varnat henne, att Lasse var flirtig på ett sätt som fick dem att dra sig undan. Lasses vänner sa ingenting utan tittade bort när hon mötte dem.
Jag tror inte att jag älskar dig längre
Hennes föräldrar kramade henne, tröstade med att hon äntligen skulle kunna leva mer som hon själv ville, fick chansen att resa och uppleva saker i stället för att bara sitta hemma. Slippa alla bråk. Träffa en bra man. De var nästan uppspelta, som om de egentligen var glada.
Anna förstod ingenting. Hon och Lasse hade varit menade för varandra, vilket par var det alla pratade om? Lasse själv hade inte haft så mycket att säga.
– Jag tror inte att jag älskar dig längre, slängde han ur sig en fredagskväll. Jag flyttar i helgen. Det blir bäst så.
Sen fortsatte han kolla på filmen de valt tillsammans.
Popcornssmulorna landade först på hans tröja, och rullade ner på golvet när han reste sig för att hämta en öl. Anna såg hur det vita skräpet försvann ner i mattan, gömdes i den stålgrå ryan.
Hon satt kvar tills filmen tog slut. La sig bredvid honom i sängen. Väntade. Ända tills han började snarka. Då insåg hon att det inte fanns något att vänta på. Han hade inte skojat. Det var inte ett ondskefullt spratt han hade hittat på tillsammans med kompisarna.
Han menade allvar, och medan hon låg kvar i sängen hela lördagen packade han sina saker i kartonger och bar ut dem till den väntande bilen. Deras bil, som nu tydligen var hans och som han körde iväg med till sitt nya liv. Hon visste inte vart, frågade inte ...
När hon lämnade sovrummet var han borta. Det märktes knappt. De flesta av deras saker förutom bilen var hennes. Möblerna, porslinet, maten i frysen och böckerna i bokhyllorna. Han hade tagit sina kläder, och tv:n. Väggen i vardagsrummet var stor och vit när den enorma rutan inte längre täckte halva ytan.
Anna satte sig, tog fram ett block och började skriva en lista. ”Få hjälp att bära ner min tjock-tv från vinden”, var det första hon kom på. Och när hon såg hans kvarglömda keps på hatthyllan slängde hon den i soppåsen.
Två år senare stod hon i samma lägenhet och masserade sina ömma händer, fulla med märken efter matkassarnas handtag. Mjölk, fil, havregryn, apelsiner. Tvättmedel. Tre kilo potatis och två påsar fryst broccoli. Fyra blockljus i en utgående färg som reats ut till halva priset. Hon ställde dem i ljusskåpet. Det riskerade att svämma över av blockljus, värmeljus, kronljus.
En vacker dag ... tänkte hon alltid, en vacker dag känner jag för att tända ljus igen. Fram till dess nöjde hon sig med att fylla på förrådet.
Hon uppskattade hans fråga, men kunde inte tränga sig på
Mobilen pep till och efter att ha packat upp alla varorna och gått på toaletten öppnade hon meddelandet. Det var från Niklas.
”Filmföreningen visar En oväntad vänskap i kväll, vill du följa med?”
Hon suckade. Den filmen ville hon se. Han också, det visste hon efter att de ägnat en hel lunchrast åt att leta franska filmer på internet. Och när den nu visades på biografen i staden så kände han sig tydligen tvungen att ta henne med. Hon uppskattade hans fråga, men kunde inte tränga sig på.
”Tack, det hade varit roligt, men jag hinner inte. Har tvättstugan, och tror att jag håller på att bli förkyld.”
Hon tittade på texten. Förkyld kunde hon inte skriva. De skulle ses dagen efter på skolan där de båda var lärare och hon var kärnfrisk.
”Har tvättstugan, och mamma skulle titta in.”
Hon klickade på skicka och gav Niklas frihet att gå på bio med vem han ville. Magen sved. Det fanns ingen hon hellre hade sett den filmen med. Eller tillbringat tid med över huvud taget. Ingenting var jobbigare än att säga nej till hans förslag. Bio, promenad, författarafton på biblioteket, en latte på Café Kanel. Listan var lång på hans förslag det senaste året.
Han måste tycka oerhört synd om henne, varför skulle han annars anstränga sig så? Hon tyckte i alla fall synd om sig själv, som var tvungen att tacka nej gång på gång.
Anna gick genom korridoren. Korgen hon fyllt med material till lektionen var tung.
– Hallå, vänta, hördes en röst jämsides med henne. Jag tar den här åt dig.
Innan hon hann protestera hade Niklas övertagit korgen och hon rätade på sig.
–Tack, sa hon, och sneglade på honom.
– Jag gick inte på filmen i går, hade ingen lust att gå ensam. Han stannade till för att ta ett bättre tag om korgen.
– Vi kan hyra den någon gång. Det är roligare att se film tillsammans och vi har ju samma smak.
Annas klass som väntade utanför lektionssalen tittade nyfiket på dem. Anna låste snabbt upp och tog korgen.
– Kanske det. Vi får kolla våra almanackor.
Hon lät eleverna gå före in i rummet, följde efter och stängde dörren.
– Är du och Niklas ihop?
Alla tittade på henne.
– Nej, vi är vänner. Sätt er nu, så vi kan börja lektionen.
Hon vände sig snabbt om mot tavlan och blinkade bort tårarna.
Efter jobbet var hon rastlös. Det hände ofta att klådan i kroppen tvingade henne ut på långa promenader. Hon kämpade sig stånkande uppför en brant backe när mobilen ringde. Det var Niklas.
– Hej, ringer jag olämpligt? Du låter upptagen?
Anna stannade, andades djupt, men hjärtat fortsatte att dunka.
– Nej då, jag är ute och går. Du vet, rensar hjärnan.
Om det är besvärande för dig att jag vill vara mer än vänner så ska jag sluta försöka
Som om han skulle kunna veta hur det kändes att behöva gå och gå och gå i timmar för att kunna slappna av och för en liten stund glömma att livet inte längre innehöll några planer om framtid.
– Jo, Anna, jag måste få veta en sak.
Hon blundade.
– Alltså, jag tycker om dig. Mycket. Det är roligt att prata med dig, vi har samma intressen och kan skratta ihop. Men så fort jag försöker ta det ett steg längre, utanför skolans väggar, så sluter du dig.
Han andades hårt i luren ett tag.
– Om det är besvärande för dig att jag vill vara mer än vänner så ska jag sluta försöka. Men du måste vara ärlig.
Det blev tyst. Vad skulle hon säga? Att hon ville ha honom i sitt liv för evigt? För det var vad hon ville. Men det skulle aldrig fungera och hon ville inte lura honom.
Iskyla spred sig längs ryggraden när hon insåg att hon även skulle mista honom som vän. Hon tog sats.
– Jag är inte typen som lever i en relation. Det är bättre om vi kan fortsätta som vänner.
Hon hörde honom säga att han var ledsen men att det var bra att de hade gjort klart hur det låg till. Sedan la han på. Anna satt längst ut vid ett bord i personalmatsalen, slevade snabbt i sig maten och återvände till skrivbordet.
Avskärmad av bokhyllor såg hon inte hela lärarrummet, men hon la märke till Niklas varje gång han passerade. Hans varmt vibrerande röst, doften av trygghet, fotstegen som saktade in en aning precis vid hennes bord.
Hon begravde näsan djupare i alla uppsatser hon låtsades rätta. Hon undvek honom, trots att det tog död på något inom henne.
Till slut stannade hon hemma. Det gick inte att tänka klart i Niklas närhet. Hemma i lägenheten vankade hon av och an ända tills det ringde på dörren. Det var Katrin.
– Anna, nu måste vi prata. Jag har vaniljhjärtan och går inte härifrån förrän du har talat om vad det är som händer med dig.
Annas första impuls var att hostande skicka iväg Katrin, men hennes äldsta och bästa vän skulle genomskåda tricket.
– Kom in. Jag sätter på kaffe.
Katrin steg in och hängde av sig kappan.
– Det var länge sen jag var här. Det är välstädat, ser jag. Gör du inget annat än att damma och putsa? Hon drog med fingret längs bokryggarna i vardagsrummet. Inte ett dammkorn fastnade på huden.
– Mina bokhyllor är grå, sa hon och sneglade mot Anna. Det brukade dina också vara, men jag vet att du städar när du inte mår bra. Hon stannade upp bredvid den tomma tv-bänken.
– Du har inte skaffat en ny tv än heller, ser jag. Det sa du att du ville fixa själv.
Anna svalde och tittade ner i den stålgrå ryamattan.
– Jag kollar mest på film i datorn, jag tror inte jag behöver någon tv.
Katrin satte sig bredvid henne i soffan.
– Okej, jag kan förstå att du klarar dig utan tv. Men då tar man undan tv-bänken. Man går vidare, Anna. Fortsätter leva.
Javisst lever du, men du har inget liv
Det kittlade när de första tårarna började rinna, och Anna strök bort dem med handen. Hon skakade på huvudet.
– Jag lever ju, jag förstår inte vad du menar?
Katrin la handen på hennes axel.
– Javisst lever du, men du har inget liv. Det har du inte haft på två år. Jag klandrar mig själv för att inte ha varit på dig mer, men jag har inte fattat. Jag har låtit mig luras av att du jobbat och ätit ordentligt och motionerat och allt sådant. Som om det spelat någon roll när du har varit trasig inuti. Förlåt, Anna.
Hon reste sig, gick in i köket, hällde upp kaffet i en termos, dukade en bricka med koppar och vaniljhjärtan på ett fat och tog alltihop med in till Anna i soffan.
– Nu, sa hon och fångade Annas blick, nu ska vi prata.
Trots att hon var djupt försjunken i planeringen av nästa lektion la Anna märke till att Niklas steg närmade sig. Hon tittade upp och mötte hans blick. Hans ena ögonbryn höjdes och han stannade till.
– Hej, sa hon, och svor inombords när kinderna började hetta. Vad har jag missat de dagar jag varit sjuk, har det hänt något särskilt?
Han kom närmare.
Man hinner tänka mycket när man ligger nerbäddad
– Nej, det har varit som vanligt. Men du då, var det influensan, eller?
Hon nickade.
– Just det. Influensan.
Tystnaden var på väg att bli pinsam. Hon visste vad hon måste göra.
– Man hinner tänka mycket när man ligger nerbäddad.
Han la ifrån sig högen med böcker på hennes skrivbord.
– Det kanske var febern som gav mig ett annat perspektiv på livet.
Han log. Hennes hjärta slog så hårt att hon tittade för att kontrollera om det syntes. Det gjorde det konstigt nog inte.
– Hur som helst, jag tänkte … Jag har varit utan tv ett tag. Det går ju att titta på datorn, så jag har inte haft någon brådska. Men nu tror jag det är dags. Ska man se franska filmer tillsammans med någon behövs en större skärm. Skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig välja?
