Vanna Rosenberg om att fylla 50: "En rädsla att inte få vara med så länge som jag vill"
Hunden Poppe, en liten cavapoo, är i sitt esse denna gråkalla novemberdag. Hans matte Vanna Rosenberg är ledig från jobbet, vilket innebär att han får hänga med henne. Till och med in på ett kafé i Enskede. Han tar plats i hennes famn och ser sig nyfiket omkring med sina pepparkornsögon.
– Ja, Poppe är jätteglad! Övriga dagar ser han mindre av mig eftersom jag just nu repeterar inför premiären av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag har medverkat i den föreställningen tidigare, så det handlar mest om att fräscha upp minnet så att allt sitter, säger Vanna och skalar av sig kappa och halsduk.
Scenaktuell alltså, men också bokaktuell. I januari kommer hennes andra bok, Stjärntecknarna. En barnbok vid första ögonkastet, lyhört illustrerad av Cecilia Heikkilä, men i själva verket en saga för alla åldrar. Fantasisprakande och poetisk, men med en mörk klangbotten. Här finns inga datum eller årtal angivna, men kriget och dess grymheter ligger hela tiden där som en hotfull skugga.
– Jag började skriva boken för flera år sedan, men i dag är den aktuellare än någonsin, med tanke på det som händer i Ukraina och vår omvärld. Det är skrämmande att tänka på...
I Stjärntecknarna får läsaren möta barnen Dora och Franz och genom deras känslor och fantasier får vi följa resan från en sorglös vardag till en tillvaro präglad av fattigdom, hunger och bävan för vad som komma skall. Men barnen vägrar infoga sig i det svåra. I stället skapar de en fantasivärld där det faller körsbärssnö och där motivationen att finna en väg ut överskuggar mörkret som lurar.
– Jag ville skriva en bok om medmänsklighet. Jag vill att man som läsare ska bli berörd av barnen, som ger färg åt historien och lyfter den till en annan nivå. Att förstå Förintelsen går bara inte, tanken på alla som drabbades är outhärdlig. Men genom att se det utifrån barnens fantasi och perspektiv kan vi ändå känna hopp, menar Vanna och låter blicken vandra ut mot den stilla villagatan.
Rosenberg vill inte förminska barns fantasi
Sagans form ligger henne varmt om hjärtat.
– Sagor är berättelser för alla åldrar och är ofta eviga historier. Jag ville inte väja för smärtan och sorgen i min berättelse. Samtidigt är det viktigt att inte förminska barns fantasi, utan ta den på allvar och låta den ta plats. Som vuxna tappar vi ofta förmågan att fantisera, men för Dora och Franz är äventyret, spänningen och modet själva målet. Jag vill att läsaren ska känna en djup empati och skapa en personlig relation till dem, säger Vanna och lägger till att det är genom det personliga mötet empati och förståelse uppstår.
Fröet till bokidén såddes när hon läste en bok om Frans Kafkas stora kärlek Dora Diamant. I den berättas om ett barn som tappat sin nalle och hur Dora blir så berörd att hon går hem och författar brev från den försvunna nallen. Allt för att barnet inte ska tappa hoppet om en återförening.
– Det var något så vackert och rörande med den historien och namnet Dora fastnade. Varifrån inspiration kommer är annars svårt att sätta fingret på. Den kan komma från olika håll och vara ett ord eller en förnimmelse, säger Vanna och berättar att hennes farmors öde också har bidragit till att Stjärntecknarna blev till.
Vannas farföräldrar var judar och hennes farmor Hala växte upp i den polska staden Lodz. 2017 gjorde Vanna dokumentären Brevet till farmor som handlar om hennes resa tillbaka till det Polen som farmodern lämnade 1946. I dokumentären tar Vanna tittarna tillbaka till tiden för Förintelsen för att försöka göra det obegripliga lite mer begripligt.
–I Lodz letade jag efter huset där farmor hade bott. Först fick jag veta att det inte fanns kvar. Men det visade sig att det hade bytt gatunummer. Bland alla de foton jag hade tagit så hittade jag ett foto på just farmors hus! Det kändes som att det var hon som styrde mig rätt, säger Vanna och stryker Poppe sakta över ryggen.
I Lodz upplevde hon också för första gången känslan av att vara utpekad.
– Jag möttes av mycket skepsis och när folk förstod att jag hade judiska rötter kände jag deras förakt… jag antar att de var oroliga för att jag kommit för att kräva tillbaka något. Men det var en otäck känsla som gav mig viss inblick i hur det kan ha känts för judarna på den tiden…
Vanna finner frihet och glädje i skrivandet
Poppe pockar på uppmärksamhet, gnyr och tjatar. Han vill komma ut och så blir det. Vanna styr vant med kopplet längs villakvarteren. Hon känns lugn och närvarande, trots ett fullspäckat arbetsschema. Hur hinner hon vara både skådespelare, sångerska, komiker och författare?
Hon skrattar till.
– Det finns nog några som tycker att jaha, nu ska Vanna Rosenberg minsann ge ut en bok också! Räcker det inte med allt annat hon redan gör? Men saken är den att jag alltid har skrivit! Jag är noggrann med ord och älskar att låta nya ord komma till mig. Det är en frihet och en glädje jag ger mig själv. I skrivandet möts mina konstnärliga uttryck och är något jag skulle vilja ägna mig mer åt.
Men det är inte så lätt. Skrivandet kräver tid och avskildhet som inte alltid finns.
– Jag försöker hitta små gläntor av tid när jag kan skriva. På sommaren till exempel, eller mellan jobb. Jag kan inte skriva om jag inte får vara helt fokuserad på uppgiften. Det finns dem som klarar att hålla många bollar i luften, men det gör inte jag. Om jag ska skriva vill jag bara göra det. När jag står på scenen ger jag precis allt jag har. Då finns det ingen energi till annat, konstaterar Vanna.
Skådespelerskan om 50-årskrisen
Nästa år fyller hon femtio och 2023 blir också året då hon för första gången axlar rollen som regissör av den egna föreställningen om sångerskan Ulla Billquist.
– Det ska bli en jätterolig och spännande utmaning. Som skådespelare är man van att ta regi och vet hur en skådespelare tänker. Den kunskapen underlättar när jag nu ska regissera andra. Jag ser fram emot att ha ett helhetsansvar för föreställningen och inte stå i rampljuset själv, säger hon.
För några år sedan tyckte Vanna att hon hade sett och gjort allt. Nu, när hon snart fyller femtio, känns allt plötsligt suddigt och ovisst. Vem är hon egentligen och vart är hon på väg?
– Jag börjar känna att jag sackar efter ibland. I mitt yrke är det viktigt att synas och idag görs det mycket via sociala medier. Men det är inte min grej, jag förstår mig inte riktigt på det. Det är som att jag kastat mig ombord på vagnen längst bak!
Hon skakar lite på huvudet och stannar till där Poppe vill sniffa.
– Det är väl vad man kan kalla femtioårskris! Jag inser att det är nu eller aldrig. Det är nu jag måste ta tag i saker om de alls ska bli gjorda, inte sedan. Livet är ändligt och den tanken stressar mig. Min mamma dog tidigt och det finns en rädsla hos mig att inte få vara med så länge som jag vill. Men jag försöker möta den där rädslan och omvandla den till kreativitet. Jag är generellt en orolig själ som lätt föreställer mig det värsta scenariot. Som tur är har jag en make som är raka motsatsen!
Även om stigande ålder kan medföra vissa nackdelar så innebär det samtidigt mera livserfarenhet och en ökad trygghet som gör att man förhoppningsvis står stadigare på jorden.
– Jo, men så är det. Jag strävar inte längre efter att vara till lags, jag bryr mig mindre om vad andra tycker och tänker. Jag känner också att jag har hittat min röst i skrivandet och att det är där jag ska vara.
Det här är Vanna!
- Namn: Vanna Rosenberg.
- Ålder: 49 år och fyller 50 år den 3 april.
- Familj: Maken Ulf Synnerholm, barnen Daphne, 13, och Billie, 11 år.
- Bor: Enskede söder om Stockholm.
- Gör: Skådespelare, sångerska, komiker och författare. Aktuell med boken Stjärntecknarna.