Ulla-Carin Lindquist gav ALS ett ansikte
Men långt innan honom gav en annan svensk profil sjukdomen ett ansikte.
För nästan 20 år sedan dog rapport-ankaret Ulla-Carin Lindquist i vad som även är känt som ”djävulens sjukdom”.
På julafton har det gått en månad sedan Börje Salming dog i den obotliga sjukdomen ALS. För en del känns sjukdomen obekant, men redan i början av 2000-talet gav en annan svensk profil sjukdomen ett ansikte: Rapport-ankaret Ulla-Carin Lindquist.
Det var 2004 som det populära nyhetsankaret i SVT avled i ALS, då var ännu mindre känt om sjukdomen. Bara två dagar efter sin 50-årsdag sa läkarna att det troligtvis var ALS – den 14 maj 2003 fick Lindquist det definitiva sjukdomsbeskedet.
Och precis som Börje Salming visste hon inte hur länge hon skulle leva. Till Aftonbladet sa programledaren att allt hängde på när andningen skulle sluta fungera.
– Ett till två år till tror läkarna, berättade Lindquist för Aftonbladet.
Färdigställde boken och dokumentären om sitt liv
Ulla-Carin Lindquist var under 80-talet gift med tv-mannen Ragnar Dahlberg. Precis som Börje Salming hade hon barn, Ulrica och Pontus, som tog beskedet hårt.
När Lindquist gick ut med sjukdomen offentligt hade hon redan förlorat tal- och skrivförmågan. Under sin sista tid i livet skrev hon färdigt sin bok Ro utan åror och enligt Aftonbladet färdigställde hon den med nästippen när de sista fingrarna stelnat.
I augusti, drygt tre månader efter beskedet, började Lindquist med hjälp av två tidigare SVT-kollegor att göra en dokumentär om hennes sista tid i livet. Dokumentären fick namnet Min kamp mot tiden.
Lindquist kunde blinka för att kommunicera men inte längre röra sig, äta eller gå. Samtidigt som hon var instängd i sin sjuka kropp var hon vid fullt medvetande.
– Att vara ledsen, arg och vred, det måste jag vara i den här situationen. Men paniken tror jag är bra att hålla i schack. Och det försöker jag, men det är väldigt svårt, sa hon i dokumentären.
”Nu räcker det. Jag har inget mer att säga”
Sitt sista halvår i livet lyckades hon slutföra dokumentären om sitt liv med ALS. Tungan förlamades slutligen och med de fungerande fingrarna formulerade Lindquist sitt sista budskap på tangentbordet: “Nu räcker det. Jag har inget mer att säga.”
Tre år innan Lindquist dog hade hon börjat känna av de första symtomen: stickningar och domningar i högerarmen. Hon gymmade tre gånger i veckan för att bygga upp sig, men hur många pass hon än körde hände ingenting. När Lindquist, som länge sysslat med rodd, skulle ut och ro insåg hon att något var fel.
– Jag som är van roddare kunde inte använda åran. Årskaftet skar in i min handled. Jag hade förlorat all kraft, berättade hon.
Det blev snabbt värre men genom att skriva sin bok och göra filmen blev hon en talesperson för den hemska sjukdomen.Samma dag som dokumentären Min kamp mot tiden sändes i SVT den 10 mars 2004 dog Lindquist hemma i sin säng, omgiven av familjen.
Än idag vet inte forskarna varför vissa drabbas av ALS, ”djävulens sjukdom”.