Svenska Catrin är operasångerska på Nya Zeeland: Barockmusiken var min första kärlek

Efter reklamen: Läs också: Flygelbad - bearbeta trauman med musikens läkande kraft

Catrin Johnsson växte upp i Olofström i Blekinge, en ort som fostrat fler idrottsstjärnor än kulturpersonligheter. Tänk tennisproffset Janne Gunnarsson, höjdhopperskan Susanne Lorentzon och brottaren Vesa Koskela, båda olympier. Och så operasångerskan Catrin Johnsson – som har sjungit roller i klassiska operor som Trollflöjten och Figaros bröllop, och gjort huvudrollen i dramatiska uppsättningar i London.

Mellan sina roller utbildar och coachar hon sångare för de stora världsscenerna. Hon lever, kort sagt, det liv hon drömde om. Eller sannare, hon lever ett liv som hon inte ens vågade drömma om.

Catrins historia handlar om att våga tro på sin egen förmåga och följa sin dröm. Och om att trotsa ”sanningen” om att ingen blir profet i sin egen hemstad.

Catrin sjöng med sin mormor

Vi träffas i huset där allt började, i villan som varit Catrins och föräldrarnas fasta punkt i snart 50 år. Catrin gick i skolan strax intill, och mamma Anki hade frisörsalong hemma när Catrin växte upp. Pappa Göran hade påbörjat sin internationella karriär och blev så småningom ordförande i IF Metall.

Mor och dotter tillbringade mycket tid med Catrins mormor och morfar, och tillsammans med sin mormor sjöng Catrin sånger ur den svenska sångskatten.

– Mormor sjöng med vackra, klara och rena ljud och jag försökte se om det fanns någon kod för att veta om melodin gick upp eller ner, men hon hade bara texter, inga noter.

Så fort Catrin fick noter i handen knäckte hon koden.

– Jag spelade blockflöjt i kommunala musikskolan som alla andra och tog pianolektioner privat. Musik var helt naturligt för mig. Jag tyckte inte något av det var svårt.

Läraren sjöng i skolans högtalarsystem

En annan tidig sångupplevelse är läraren som sjöng i skolans högtalarsystem på avslutningen i första klass – den första klassiskt skolade röst hon hörde.

– Förmodligen sjöng han Den blomstertid nu kommer. Det var en så omvälvande upplevelse. Jag satt och stirrade rakt ner i mattan. Hela kroppen sattes i eld och var förstenad samtidigt. Det var det vackraste jag någonsin hade hört.

– Det är hans fel alltihop, säger hon leende.

När Catrin började spela dragspel – mycket för att det var samma lärare som i blockflöjten – köpte pappa Göran det bästa dragspel han kunde hitta till sin musikbegåvade dotter.

– Det var jättetungt! Säkert tio kilo – men det skulle vara det bästa … Det dragspel som jag spelar på nu väger kanske hälften, säger hon med ett skratt.

Föräldrarna älskar musik, men de har inte fostrat en operasångerska. Det har Catrin utvecklat själv, och med andra influenser än pappa Görans samling av jazzskivor.

Catrin Johnsson vågade inte fråga vad barockmusik är

Hon gick med i Kyrkans ungdom, fick spela i andakter och gudstjänster – och upptäckte hur roligt det var att leda andra i sång. Hon började improvisera vid pianot, och en dag när hon fått ett stycke av Händel att öva på sa pianoläraren att hon hade ”fallenhet för barockmusik”.

Catrin var 14 år och vågade inte fråga vad barockmusik var.

– Jag gick till biblioteket och slog upp det. Där stod att det är Bach och Händel och kyrkomusik, så jag lånade jag hem några skivor.

– Det blev min första kärlek! Musiken av Händel och Bach gick rakt in i skelettet på något vis.

14-åriga Catrin funderade på hur hon skulle kunna kombinera sina nyfunna kärlekar; barockmusiken och att leda församlingssång – och presenterade lösningen för sin mamma: Hon skulle bli kantor!

– Mamma blev ganska förvånad, och sa ”då får du börja spela orgel”.

När den lokala kantorn inte hade tid ringde Catrin nästa församling – och skaffade moppe för att själv kunna köra den knappa milen till kyrkan. Inom ett år var hon vikarie för kantorn i kyrkan,

– ”Lillkantorn”, kallade de mig …

I församlingen fanns också en livaktig kyrkokör, där Catrin blev den yngsta medlemmen någonsin – och snart insåg de andra körmedlemmarna att kören hade fått en mezzosopran som var något utöver det vanliga.

Catrin fick lära sig att dirigera och snart ledde hon stämrepetitioner under körövningarna.

nöjeÅsa Jinder om kärleken till barnbarnet: "Det går inte att beskriva"

Under hela högstadietiden spelade hon tre instrument, sjöng i två körer och hoppade då och då in som kantor, så när det blev dags att välja till gymnasiet skulle göras fanns det egentligen bara ett alternativ: Musiklinjen i Kristianstad, som ledde vidare till kantorsutbildningen på Stora Sköndal i Stockholm – och sångsolistlinjen på Musikhögskolan i Stockholm.

Catrin fick full pott i alla prov

Bytet från orgel till sång kom sig av en fråga från sångpedagogen Eva Larsson-Myrsten: Var Catrin verkligen säker på att det inte var sångerska hon ville bli?

– Jag minns vad jag sjöng; Bist du bei mir, av Bach. Jag var lite blyg. Men jag började drömma lite.

– Men hade någon sagt att jag skulle bli operasångerska så hade jag ju bara skrattat!

Hon tvekade att skicka in ansökan till Musikhögskolans sångsolistlinje, men ...

– Det låter som skryt men jag fick full poäng för alla mina auditions. Full pott i gehörsprov, pianoprov och sångprov.

Här bryter Rachel, Catrins livskamrat sedan 25 år, in:

– Om det är skryt så, skryt lite då! Hon var så chockad att hon blev sjuk!

Catrin nickar.

– Ja, jag fick feber. Jag hade kommit in och jag hade fått full poäng. Det var så mycket adrenalin.

En kurs med den amerikanske sångpedagogen Richard Miller gjorde ett outplånligt intryck.

– Det var en helt en oerhörd upplevelse. Jag minns särskilt en man från Grekland. Han öppnade munnen på vår första Masterclass och ... det fanns ingenting, bara bröl. Men Miller jobbade metodiskt med honom under de här tre veckorna. Och när han sjöng Schubert på sista konserten … Så vackert! Miller hade lagat hela rösten på tre veckor.

– Då förstod jag, i min unga pedagoghjärna, att så här kan det bli. Jag har följt Millers pedagogik sedan dess, eller i alla fall försökt, att alltid arbeta från ett positivt håll.

Musikhögskolan i Stockholm ledde till Royal Academy of Music i London där Catrin gick en performance course och senare en operautbildning.

– Den första personen jag träffade där var Rachel. Och sedan har jag inte lyckats bli av med henne, säger hon med ett lika snett som kärleksfullt leende.

Catrin Johnsson lämnar rolljaget med hjälp av svensk folkmusik

Rachel, från Christchurch på Nya Zeeland, och Catrin fann varandra direkt. De delar kärleken till musiken och jobbar ibland tillsammans, men har framför allt en fullständig förståelse för varandras jobb.

– Rösten är en slags ”frenemy”, säger Catrin på svengelska – på samma gång vän och fiende. Ett olydigt instrument. Medan en violinist kan öppna sin väska och veta att fiolen ligger där, så kan mitt instrument plötsligt vara fyllt av grönt slem.

– De flesta dagar måste jag tvinga mig att sjunga upp mig. Men när jag väl är uppsjungen, så är det fascinerande. När läpparna väl öppnar sig finns det inget man kan göra. Allt vi gör kokas i kroppen innan.

Catrin debuterade i English National Opera 2010. Produktionen var ett samarbete med teatergruppen Punchdrunk och Catrin spelade titelrollen som hertiginnan i en uppsättning av Torsten Raschs The Duchess of Malfi, ett promenadevent i Londons East End. Publiken, klädda i venetianska masker, rörde sig fritt i lokalerna och Catrin som hertiginnan utsattes för psykisk tortyr – som en enorm järnurna som svingades som en pendel, rakt emot henne när hon hänger upp och ner.

– Jag hängde upp och ner på repetitionerna varje dag i tre veckor. Det var otäckt och jag skrek – men jag visste att hundratals andra sångerskor var redo att ta min roll om jag gav upp. Det var bara att torka tårarna och fortsätta.

Rollen lärde henne vad ”character bleed” är – när en skådespelare inte lyckas skaka av sig sin karaktär, utan låter den följa med hem.

– Jag vaknade en natt och tänkte att jag var deprimerad. Att det var något fel på mig. Eller att jag hade förlorat mitt leende. Är det jag eller hon som ...? Plötsligt insåg jag att det var ”character bleed”.

Peter Jöback

nöjePeter Jöback: ”Jag har försonats med min svåra barndom”

– Jag gick och la mig igen och somnade. Den logiska hjärnan förstår. Det är jätteviktigt när man spelar i sådana här starka scener och uppsättningar, med starka känslor, att man tar sig tid att komma tillbaka till sig själv efter föreställningen.

Operasångerskan Catrin Johnsson har skaffat sig tekniker för att lämna rolljaget

Numera har hon tekniker för att lämna rolljaget där det hör hemma, på teatern, efter en föreställning.

– Det är som att lyfta ut en cylinder inuti. Det kan man göra när man tar sig av kostymen eller sminket. Jag försöker göra det så fort som möjligt, medan jag fortfarande är kvar på teatern.

Ibland tar hon hjälp av musik – helt annan musik än den hon själv just levererat, som Riverdance eller svensk folkmusik.

– Men har jag spelat en komisk roll, som andra damen i Trollflöjten, så kan jag bara fortsätta att skratta!

Hon har sjungit i stora välkända operor, som Figaros bröllop, Carmen, Hoffmans äventyr, Così fan Tutte och förstås Trollflöjten – men har aldrig drömt om de stora scenerna som Metropolitan eller La Scala.

– Det är inte min grej. Jag vill helst se publiken, ha dem nära. Det har också att göra med hur stor ens röst är, säger hon, inte självkritiskt, men med insikt.

– Min röst är stor nog, men inte superstor. Som en lastbil – medan de som sjunger på Metropolitan verkligen är som amerikanska truckar, riktiga långtradare.

Det var Catrins idé att flytta till Nya Zeeland. Hon kände att hon fastnat i en stereotyp som ”lyrisk mezzosopran, 161 centimeter lång, ganska smal och blond.” Själv ville hon blanda uppdragen – dirigera, coacha andra, sjunga själv.

Numera är hon regelbundet kontrakterad av det nationella operasällskapet, New Zealand Opera och var nyligen en del av uppsättningen av The Unruly Tourists, en nyskriven opera om en ung journalist som skriver om turister som skräpar ner på en strand och själv hamnar i en mediestorm.

Parallellt coachar Catrin sina elever – och följer dem på vägen mot framgång.

– Jag talar alltid med dem om läraren jag hörde i skolans högtalare, säger hon. Han är min Papa Musica. Hade det inte varit för honom så hade vi aldrig träffats. Det är vi som servar musiken – vi är inte där för att den ska serveras. Man måste verkligen älska musik, med hela sig, för den kommer inte att älska dig tillbaka. Kanske en liten stund, när du får applåder, men sen är det borta.

– Det är som att ta hand om en bebis. Den måste inte älska dig. Du måste älska den. Ibland ler bebisen mot dig – men du vet inte, det kanske bara var gaser i magen?

Och så var det det där om att bli profet i sin hemstad. Vid jul kommer Catrin och Rachel ofta hem till Blekinge och ger en konsert i Jämshögs kyrka, där allt började. I bänkarna sitter gamla lärare, skolkompisar och förstås föräldrarna Anki och Göran, tillsammans med lokala musikälskare som kommit för att höra bygdens dotter. Scenen är koret i den lokala kyrkan, men Catrin håller hov, leder kören, sjunger – och skämtar om pappa Görans ”man cave”.

Hon säger efteråt att publiken är den tystaste hon upplevt. Men i bänkraderna viskar en kvinna att hon ryser. En annan nickar med ögon fuktiga av tårar. Kärleken från från publiken till den Catrin och Rachel framme i kyrkans kor går nästan att ta på. Av jantelagen syns inte ett spår.