Mian Lodalens relation med Anna Bennich: Glad att jag inte stängde dörren

Efter reklamen: Se också: 5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Hasse, som hette Wahlström i efternamn, hade en enastående start på karriären. Han fick beröm av Birgit Cullberg, blev regisserad av Ingmar Bergman och sågs som ett dansgeni. Detta trots att han var en tonårsgrabb från landsorten som inte alls fått samma utbildning som de andra dansarna.

Samtidigt var hans liv tungt och det slutade i katastrof, så mycket går det att säga. Han led svårt av sin homosexualitet, började missbruka tabletter och försökte förgäves få hjälp av psykvården.

– Hasse har funnits med mig ända sedan jag var tonåring. Han har alltid legat i mitt bakhuvud: Undrar vad Hasse hade tyckt om det här? berättar Mian Lodalen.

Dansaren och demonerna: En berättelse om omöjlig kärlek är den tredje och avslutande delen i sviten om verkliga historiska personer. Den skiljer sig från föregångarna eftersom huvudpersonen är Mians nära släkting. Hon har till och med skrivit in sig själv i utkanten av berättelsen – först som en rundning på mamma Anitas mage, sedan som baby.

När vi träffas är Mian på sluttampen med romanen. Med på det veganska fiket – hon är hängiven vegan – är hennes ständiga följeslagare, hunden Bobbi. Hon är en blandras som på många sätt är mer väluppfostrad än sin matte, som brutit regler och tabun i hela sitt liv genom att protestera och slåss för det hon tror på.

Redan som sjuåring brukade Mian titta på ett svartvitt studiofotografi av sin morbror hemma hos mormor och morfar i småländska Jönköping, staden i ”Bibelbältet” där även Mian växte upp. Hon fick veta att Hasse ”gått bort”.

– Ingen i släkten pratade om honom, för mig var han ett mystiskt porträtt. Jag visste bara att han var dansare på operan och att han var gay. Och som barn känner man ju när det är något som inte stämmer, jag blev bara mer och mer nyfiken.

Hasse var förtvivlad över att bli kär i män

Hasse skulle fylla 16 år när han på första försöket kom in på operans balettskola. Året var 1955 och en ny värld öppnade sig för pojken som vågat trotsa sin pappa – Mians morfar – för att bli dansare i huvudstaden. Efter utbildningen fick han anställning vid Operan.

I romanen skildras Hasses passionerade inställning till dansen, hans förtvivlan över att bli förälskad i män, stressiga extrajobb och även en stor kärlek, Tom. Tom är både hans vän och konkurrent.

Det ligger en gedigen research bakom boken. Mian har följt i sin morbrors fotspår i Paris, läst hans journaler från psykiatrin, brevväxlat med personer som kände honom och ”trakasserat kungliga operan med min närvaro” säger hon och frustar till – hon hade aldrig satt sin fot där tidigare.

– Jag har försökt lära mig att tänka dans, känna dans, jag som knappt kan gå rakt på en gata ...!

Hon pratade också med sin mamma, alltså Hasses syster, medan hon levde. Anita var den som alltid stod på sin lillebrors sida.

– Jag förstod att de hade väldigt roligt ihop. Han var en kul person, han var bra på att härma dialekter och hade alltid något ess i rockärmen, något skämt, han var crazy, som man sa på den tiden. Det som är så intressant med människor överlag är ju att vi är så komplexa. Ingen är helt igenom svart, ingen är heller helt igenom glad och ljus. Man kan må så dåligt som Hasse gjorde under perioder av sitt liv och ändå vara rolig och glad.

I sjukhusjournalerna kunde Mian läsa om sin morbrors innersta tankar. Skildringen av psykiatrins ”hjälp” till homosexuella är skrämmande läsning. Bland behandlingarna fanns elchocker, lobotomi, och att lägga ”patienten” i koma.

– Jag blev chockad över en del, som att så många lobotomerades i Sverige under den här tiden. Efter avkriminaliseringen 1944 tror många att det blev bättre. Men jag skulle vilja säga att 1950- och 1960-talen på vissa sätt var värre, en fruktansvärd period i homosexuellas liv. Man gick från att säga att det var olagligt till att det var sjukt.

samhälle10 spännande museer att besöka – med fokus på historiens kvinnor

Mian Lodalen blev ihop med sin första tjej som 16-åring

Hon skakar på huvudet och tillägger:

– När jag blev ihop med min första tjej som 16-åring var det fortfarande klassat som en mentalsjukdom.

I en scen i romanen besöker Hasse den banbrytande sexualupplysaren Ottar, eller Elise Ottesen-Jensen som hon egentligen hette. Genom journalerna vet Mian att mötet hände på riktigt.

– Hasse hoppades att Ottar skulle kunna hjälpa honom att bli ”botad”, men hon sa i stället att det inte var något fel på honom. Hon ville stötta honom att acceptera sig själv, men det var varken tiden eller Hasse mogen för.

Först trodde Mian att Dansaren och demonerna skulle bli en novell, sedan drog berättelsen i väg till över 500 sidor. För mycket, insåg författaren och slängde 150 sidor. Hon jobbar mycket med texten, är hård mot sig själv.

Du har skrivit 20 böcker, har du fått bättre självförtroende i skrivandet för varje bok?

Mian tittar på mig som om jag föreslagit att hon ska äta en entrecote. Sen slänger hon sig tillbaka i soffan och skrattar.

– Nej, nej! Ofta tror jag inte ens att jag ska kunna lyfta berättelserna till en bok, och absolut inte till en roman. Jag tror aldrig riktigt att det ska bära. Jag tänkte att historien om Hasse möjligen skulle räcka till en novell … Det är ju befängt nu i efterhand!

Mian har skrivit uppseendeväckande skildringar om lesbiskt sex och relationer i sina romaner. Men själv valde hon bort kärleken ett tag, det var ett av hennes teman när hon sommarpratade i P1 2022.

Hon var färdig med kärleksrelationer, deklarerade hon. Att bo med sin älskade hund och ha sina vänner och sitt jobb räckte fint.

Mian Lodalen och Anna Bennich blev ett par

Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. Förra hösten blev det offentligt att hon och psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich – bland annat känd som expert i TV4 – är ett par.

– Jag tänkte nog att jag var klar med det där, men så plötsligt – ja, det händer ju grejer i livet ... Då kan man välja att rusa ifrån det eller att ta emot det. Jag är väldigt glad att jag vågade ha den dörren lite på glänt.

Hon förklarar att hon fortfarande lever ensam i det avseendet att hon och Anna inte bor ihop. Att vara särbo fungerar alldeles utmärkt, tycker hon.

– Jag tänker att livet är så mycket, så att lägga allt i tvåsamhetskorgen ... Alltså, den som blir lycklig över det: Toppen, grattis till er! Men kanske blev det tydligt för mig när jag levde ensam under flera år och mådde så bra i det, att Gud i himlen vad jag tycker det är skönt att vara för mig själv. Och vad mycket det finns i livet att göra som inte nödvändigtvis kräver att man har en partner vid sin sida. Jag kände mig aldrig olycklig eller ensam, utan tvärtom. Anna har ju också barn och ett fullproppat liv, vi får det bästa med varandra.

Mian är ett sällan skådat energiknippe, det vet alla som sett henne prata på något bibliotek eller intervjuas om sina böcker, rasism eller mänskliga rättigheter – eller djurens rättigheter, för den delen. Hon är intensiv, engagerad och har en blixtsnabb humor.

Fick diagnosen ADHD som vuxen

För några år sedan fick hennes sprittande sätt delvis en förklaring: Hon har adhd.

Hur kändes det att få en diagnos så pass sent?

– Jag vill inte sitta och eftergnälla. Men det är klart att jag kan känna lite ömhet för den där ungen som kämpade så jäkla mycket. Jag pratade med en annan person som också fick sin diagnos som vuxen – fatta vad vi slet på utan att inse vad det var … Att bara känna sig dålig, slarvig, nonchalant, känna sig som att man skiter i saker. Och det är ju precis tvärtom, som vi konstaterade: Man sliter som ett djur för att inte schabbla.

Hon fortsätter:

– Men jag kan inte sitta och ömka mig över det. Det var väl jättebra att jag blev så här. Annars kanske jag inte hade haft det här drivet och lusten att berätta på det sätt som jag har nu.

Just drivet är något som förenar henne och Hasse. För visst har de saker gemensamt, det har hon kommit fram till under skrivandets gång. Inte bara homosexualiteten och uppväxtorten.

– Han hade också ett starkt driv. Vi lämnade båda Jönköping för att jobba med det vi verkligen ville, i två kreativa yrken. Han gick mot dansen och jag mot orden. Tänk att han vågade söka balettskolan! Lite så tänker jag om mig själv – att jag med mina kassa betyg ändå vågade ta mig ton, att börja skriva. Det skulle väl vara det sista en normal människa skulle komma på: ” Ja, vad ska jag göra med mina dåliga svenskabetyg? Jo, jag satsar på journalistik och ett långsiktigt författarskap.”

Mian lägger av ett av sina gapskratt. Och skyndar hem för att redigera det sista i romanen. ●