Mia Poppe: Jag har gått tillbaka till mina rötter

Efter reklamen: Se också: 5 imponerande saker skådespelare lärt sig

Hon är Nils Poppes yngsta barn och det av syskonen som tydligast har gått i hans fotspår – om än lite motsträvigt.

– När jag utbildade mig så skulle jag göra dramatiska roller, inte alls komik. Jag hade bestämt mig för att absolut inte jobba med underhållning, utan det skulle vara väldigt svart dramatik, säger hon med ett skratt.

– Och nu driver jag en folkpark! Så jag har verkligen gått tillbaka till mina rötter.

Folkparken ligger i Vingåker, där Mias man Niclas Strand har sina rötter, och de driver den tillsammans med Thomas och Johanna Widén som är musiker och sångare. Till hösten kommer de att spela en föreställning om det händelserika 1980-talet där: Från folkomröstning till Berlinmurens fall.

Men innan dess återvänder Mia hem till barndomens Skåne och Domsten – på flera sätt: Hon har en roll i Ett resande teatersällskap i på Sundspärlan i Helsingborg där Eva Rydberg nyligen tagit över. Pjäsen är ett klassiskt lustspel, och Mia spelar – lite ironiskt med tanke på hennes egna planer som ung skådis – en av de dramatiska skådespelarna som kommer för att konkurrera med komikerna.

Den pjäsen var faktiskt en av Nils Poppes allra första, när han gick på Svalövs folkhögskola och fortfarande hade planer på att bli politiker.

Frånvarande pappa

Dessutom ska Mia uruppsätta en nyskriven pjäs hemma på Poppe-gården i Domsten i sommar: Sommarteckning av Lollo Amble sätter familjerelationerna under lupp och handlar om en ensam mamma, en frånvarande pappa och en medelålders dotter som söker svar … Även det en historia som känns nära till hands.

Poppegården ägs och drivs än i dag av Gunilla Poppe, Mias mamma och Nils andra fru. Det var till den som Nils Poppe flyttade när han lämnade Stockholm på 1960-talet och det är här Mia växte upp.

nöjeTeaterapan Eva Rydberg gör sin sista scensommar

Det är också här, på vinden som var Nils Poppes kontor, som Mia har grävt bland papper och foton för att skapa dokumentären om Nils Poppe som finns på SVT; Rolig till varje pris.

När Mia föddes hade pappa Nils hunnit fylla 61 och storhetstiden som skådespelare och regissör i de egna succéfilmerna låg bakom honom. Liksom operetterna och musikalerna med hisnande akrobatiska dansnummer tillsammans med Annalisa Ericsson, som fick kritiker att likna de två svenskarna med några av den tidens största ikoner, Ginger Rogers och Fred Astaire.

Nils Poppe var, under 1940- och 50-talen, en av de starkast lysande stjärnor som Sverige hade sett på vita duken, kanske den mest lysande av dem alla.

Världskomiker

Med filmen Pengar blev Poppe uppmärksammad internationellt. I Sverige hade filmen både hyllats och kritiserats; å ena sidan ”vacker, tragisk och rolig", å den andra ”rå, dum och saknar humor”. Men i Biennalen i Venedig 1947 vann den pris för bästa komedi. Den franska tidningen Paris Soir konstaterade att "Nils Poppe är en världskomiker – både filosof och poet".

Och Poppe själv fick telegram från ingen mindre än sin egen hjälte, Charlie Chaplin.

– Det måste ha varit så stort, säger Mia.

Telegrammet finns bevarat på Malmö Stadsarkiv, inte långt från kvarteren där Nils Poppe växte upp.

Om just filmen Pengar finns också en annan historia som tål att berättas:

Skådespelerskan Inga Landgré, som kom att bli Nils Poppes första fru, har berättat att han bad henne läsa manuset. Hon var inte imponerad, det var ”löjliga repliker”, och ord som ”låg som träflisor i munnen”. Men Nils spelade upp hela filmen, ensam på en trappavsats och bara för henne. Hon ändrade uppfattning om filmen – och Inga och Nils blev ett par som höll ihop tolv år. Och när Pengar gick upp på bio spelade Inga rollen som den unga oskuldsfulla flickan.

Nobbade Hollywood

När Royal National Theatre i London 1959 organiserade komedifilmfestivalen 100 Clowns var Nils Poppe inbjuden – tillsammans med storheter som Buster Keaton, Laurel och Hardy (som vi i Sverige känner som Helan och Halvan) Bob Hope, Danny Kaye och Peter Sellers. Nils Poppe introducerades med orden: ”Sveriges största clown och komiker av det klassiska snittet, med drag av både Chaplin och Kaye”.

I slutet av 1950-talet fick Nils Poppe rollen som gycklaren i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet.

Att den store och ansedde dramatikern erbjöd en pajas som Poppe en plats i sin ensemble orsakade många höjda ögonbryn. Men Ingmar Bergman visste vad han gjorde – och ett par år senare fick Poppe rollen som den godtrogne kyrkoherden i Djävulens öga.

I kölvattnet på Bergmanfilmerna fick Poppe erbjudanden från Hollywood. Men han flyttade i stället tillbaka hem till Skåne.

I början av 1960-talet hade Nils Poppes stjärna börjat dala. Hans första fru, Inga Landgré, som han fått två barn tillsammans med, Dan och Anja, hade lämnat honom och komikern hade blivit krampaktig och tappat lusten att roa.

– Far var ju skitsvår att leva med, säger Mia. Inga lämnade honom till slut för hon stod faktiskt inte ut. Jag tror absolut att de hade några lyckliga år, men sedan orkade inte hon längre.

Fredriksdalteatern blev räddningen för Nils Poppe

Fredriksdalsteatern i Helsingborg blev räddningen för Poppe – och vice versa. Teatern var i kris efter att publiken svikit en mer seriös uppsättning. Nils Poppe återinförde folklustspelen och succén var omedelbar. Han var själv teaterchef, regissör, skådespelare och främsta attraktion för alla de som varje sommar vallfärdade till teatern. Vid trettonhelgen varje år sändes folklustspelen från sommaren på tv på bästa sändningstid.

Mia beskriver en fantastisk uppväxt på landet i Domsten utanför Helsingborg i Skåne, med hästar och havet inpå knuten. Hon minns hur fadern var en superkändis, hur bussar körde förbi huset och hur han blev stoppad på stan.

– Det var ju jättehärligt att få växa upp där. Och ha teatern då, Fredriksdalsteatern, som ett familjeföretag. Alla var ju engagerade, och jobbade i buljongen och i rekvisitan och sådär.

Buljongen?

Mia skrattar.

– Det serverades varm buljong i pausen.

Men där fanns också något annat: Ett mörker, en far som ofta var frånvarande, som var auktoritär på ett gammalmodigt vis. Och som kunde bli fruktansvärt arg.

– Han hade en enorm auktoritet. Som barn kunde man vara väldigt rädd för honom, för han kunde bli så satans förbannad, säger Mia.

Övergiven som baby

Det är en bild av Nils Poppe som ligger väldigt långt ifrån den de flesta av oss andra har; komikern med det stora leendet som glittrar ända upp i ögonen. En tokrolig pajas med gummikropp, en oduglig, men intill dumhet lydig Soldat Bom – och juristen Sten Stensson Steen som rabblar lagboken som ett rinnande vatten.

Djupet, allvaret och det stråk av tragik som också syns i hans komedier hade sin förklaring i Nils Poppes barndom.

Nils pratade under hela sin karriär aldrig offentligt om sitt privatliv. Först när han var 80 år gammal gav han en intervju som tilläts komma under ytan, och när han vid fyllda 85 klev av scenen för gott skulle han skriva boken om sitt liv.

Han skrev och dikterade för sin fru Gunilla, men så småningom fick en annan skribent ta över. Så sent som två år före hans död, år 2000, kom boken Poppe i ljus och mörker där han – i sin vanliga stil med drag av det tragikomiska – berättar om tvååringen med klotmage, uppfödd på bröd och öl, som mötte fosterföräldrarna när de kom till ängla-makerskan för att hämta ett barn.

Så fick vi till sist den sannare historien om komikerns bakgrund.

Nils Poppe föddes 1908 i Skåne. I födelseattesten står ”Fader okänd”, vilket inte var ovanligt, men att även modern var ”okänd” var mer sällsynt.

Nils var bara en dag gammal när han lämnades hos en ängla-makerska i Malmö, sådan som mot ersättning tog hand om oönskade barn och gjorde dem till ”änglar” genom vanvård, svält eller till och med misshandel.

Nils räddades av fosterföräldrarna Amanda och Anders Jönsson. Familjen hade det inte fett, men de gav Nils trygghet – och ett efternamn. De var arbetare och bodde i Möllevången, ett stenkast från Folkets Park, och Nils berättade om hur han som liten stod utanför parkens träplank och kikade in genom ett kvisthål – för entréavgiften på två kronor hade han inte råd med.

Han lekte teater hemma med figurer och en teater som han klippt ut ur Allers Familjejournal som familjen Jönsson prenumererade på. Men det var inte teater han drömde om som ung. Han skulle bli statsvetare och socialdemokratisk politiker, inspirerad av sin fosterfar som var fackligt aktiv.

Mia kan inte minnas när hon först fick höra talas om sin fars rötter och uppväxt, men vetskapen fanns alltid.

Pratade aldrig om sin barndom

– Jag växte upp med väldigt mycket historier om fars bakgrund. Det här med att det var så synd om honom. Det var ett sår och en smärta. Det var liksom så hemskt, säger hon. Han pratade aldrig om sin barndom med mig, men det fanns alltid där, och han använde det i sina filmer.

Nils hade själv fått veta sanningen om sitt ursprung först i 20-årsåldern och förlät aldrig sina biologiska föräldrar. Även om båda så småningom kunde spåras så träffade han aldrig dem. Men när framgångarna – och pengarna – kom var han mån om att hjälpa sina fosterföräldrar.

Babben Larsson

nöjeBabben Larsson om livet, kärleken och sommarens fars

– Han köpte ett hus i Limhamn åt sin fostermor, berättar Mia. Men där kunde hon inte bo, det var för mycket. Så då sålde far det och köpte i stället ett litet hus i Rosengård.

För den som inte kan sitt Malmö så handlar Limhamn kontra Rosengård om en klassresa. Amanda Jönsson kände sig helt enkelt inte hemma bland det fina folket i Limhamn.

Mia hann inte träffa Nils fosterföräldrar, men har fått höra att hans porträtt alltid stod i fönstret i fostermoderns hus, väl synligt för den som cyklade förbi.

Allt det som Nils gjorde för sina fosterföräldrar visste Mia ingenting om, förrän hon efter hans död började gräva i sin hans förflutna.

– När jag blev lite äldre och fick barn själv så började jag fundera på vad som gjort mig till den jag är, säger hon. Och det fanns luckor i fars historia, men också i mig själv.

Från början var tanken en bok, men rätt snart fastnade Mia för dokumentären som format. Som tittare är man tacksam för det, för så mycket av Nils Poppes liv är filmiskt, även det privata.

I filmsnuttar blir det återkommande temat om hittebarn, auktionsbarn och barn som säljs för ”fyra kronor kilot” Poppes filmer uppenbart.

I vuxen ålder har de fyra barnen från båda äktenskapen skapat en varm familjerelation tvärs över skilsmässodiket. Mia och Anja har funnit varandra som systrar och döttrar till sin vänliga, roliga och storartade far. Och tillsammans med bröderna Thomas och Dan har de kunnat prata om den andra sidan av honom, den auktoritära, svårmodiga och ibland tysta och inbundna fadern som kunde fastna i sitt eget mörker och låsa in sig i dagar i sträck.

Hur märkte du av hans mörker som barn?

– Han kunde bli otillgänglig och knuten, och liksom låsa sig väldigt. Han blev tung i sinnet, fick depressioner. Då var det bara ”allt går åt helvete” och det är ingen mening med någonting.

– Men han hade ju en våldsam lust att leva samtidigt som det här mörkret.

I nästa andetag berättar Mia om sin intuitiva far, den som kunde känna på sig åt vilket håll han skulle gå.

– Det var nog någon slags överlevnadsgrej som han hade tränat upp. Den kan jag också känna igen lite. Den har jag också fått lite av. Det som han kallade för sin ”intis”. Han sa ofta ”min ’intis’ säger mig det”.

– Jag fick ju också honom sent i livet, så jag tror att jag fick många bra bitar av far. Det var kanske lite avskavt när jag kom.