Katrin Sundberg sörjer sin bästa vän – hon var min ledstjärna
Jag har aldrig tidigare lämnat en intervju med ett paket naturläkemedel för att sova bättre och en tygdekal med texten: ”Det viktiga är inte att vinna utan att alla andra förlorar.” Men så är Katrin Sundberg heller inte en helt ordinär person, utan en extremt kreativ 62-åring som gärna pratar om allt mellan himmel och jord.
– Men jag kan inte kallprata, medan min man Magnus är svensk mästare på det. När vi möter en granne flyter det bara på för honom. För mig blir det ”jaha, det är kallt i dag”. Jag kan ju inte gå emellan i deras småprat och fråga: Är du lycklig?
Är du lycklig?
– Ja, det är jag. Överhuvudtaget. Att jag numera har modet att göra vad jag vill, det gör mig lycklig. Det var väldigt skönt att fylla 50, då var det som om saker och ting föll på plats. Då kände jag att det var nog med att försöka göra alla nöjda. Oj, vad jag lagt kraft på det i onödan.
Den nyss nämnde maken heter Magnus, och de 110 000 som följer Katrins populära filmer på Instagram har sett honom dyka upp där. För filmerna handlar ofta just om roliga vardagssituationer, relationer och nutidsfenomen. Sådant som vem som helst har tänkt på men inte insett att det går att göra humor av.
– Min hjärna är i gång hela tiden. I dag gjorde jag till exempel en film om min nya mobil som har en helt annan sladd än de ungefär sextio sladdar som vi redan har här hemma...
Med det uttalandet kan det låta som om det är en röra hemma hos Katrin och Magnus. Det är det definitivt inte, däremot smakfullt och mysigt, högt i tak både bildligt och bokstavligt. Hon bjuder på te, lakritsgodis och anekdoter.
Att leta roligheter i vardagen är både hennes nöje och arbete.
– Jag har kul jämt. Jag sitter och stirrar på folk, ser hur de beter sig och tjuvlyssnar.
Succén med Häxan Surtant
Med föreställningen Ni hör vad jag tänker turnerar Katrin runt om i landet sedan november. Att stå på scen har varit självklart ända sedan hon var liten flicka i Örebro och fick följa med sin pappa till jobbet. Han var teaterregissör och medverkade också själv i revyer.
– Jag blev uppslukad av teater. Jag var bara tre när jag förklarade för honom att ”teater är mitt liv”.
Det dröjde inte länge förrän hon också var med i revyerna, och under åren har hon hunnit jobba som dansare, koreograf, skådespelare, manusförfattare och regissör.
Mest känd är Katrin ändå för rollen som Häxan Surtant, ett barnprogram som älskades av såväl stora som små. Det är Häxan Surtant som citeras på tygdekalen om att vinna.
– Jag blir fortfarande hejdad på stan av folk som minns den rollen, jag är stolt över henne.
Några gånger under samtalet återkommer Katrin till Magnus. De två var ett par när de var 17, sedan for livet iväg med dem åt olika håll. Och så, 25 år senare, möttes de på en hemvändarkväll i Örebro. Han hade då varit gift två gånger, hon en.
– Vi var så oerhört unga när vi var ihop första gången, men även om han bara var tonåring sa det något om vem han var. När vi träffades på nytt var han ännu bättre. Det var så roligt att se: Hur har ditt träd vuxit i livet? Hans träd hade vuxit sig väldigt vackert, fint, stadigt och bra. Det fanns en trygghet i att veta vem han var.
Katrin gör en liten grimas och fortsätter:
– Gud vad hemskt det skulle vara att träffa en ny nu! ”Vill du ha mjölk i kaffet? Hur dags brukar du gå och lägga dig?” Alltså, listan på allt man måste ta reda på – för att inte prata om det mer intima. Fy vad hemskt!
Katrins starka kärlek till maken
Kärleken har hållit i sig, det märks när Katrin pratar om maken.
– Ja, jag är jättekär, säger hon och ler med hela ansiktet.
Precis som humor är en stor del av livet för Katrin själv så är den väsentlig i deras kärleksrelation.
– Jag skulle inte kunna leva med någon som inte har humor. Då menar jag inte att man själv levererar oneliners, och den andre skrattar, men man ska kunna ha roligt åt samma grejer. Och han är faktiskt skitrolig själv.
Hon testar gärna sin skämt på Magnus, och den nya föreställningen innehåller ”det som är i huvudet på mig, och där går det fort faktiskt, där är det mycket som händer”.
Publiken får en lektion i sociala medier, och ett lite längre avsnitt handlar om terapeuter som Katrin gått till genom åren – de är flera.
Varför har du gått hos så många terapeuter?
– Ja, det kan jag också fråga mig. Ibland har jag tänkt att ”lite lyckligare kan man väl bli”. Men det har inte varit några djupare problem faktiskt. Att gå till en bra terapeut är som att städa ungefär, tycker jag. Så jag har gått för att städa upp lite grann, och sedan har jag fått någon rekommenderad och tänkt: ”Åh, vad kul, den måste jag prova.” Det är som en mental PT (personlig tränare). Att fundera över livet och filosofera kring det, det är det roligaste jag vet.
Hon var som en syster
Hon funderar en kort stund.
– Jag skäms nästan för att säga att det inte har varit några riktiga trauman. Jag borde kanske gått vid andra tillfällen, när jag har läkt från något eller haft sorg.
Sorgen efter bästa vännen Eva
En stor sorg drabbade Katrin i somras, då hon miste sin bästa vän Eva Swartz Grimaldi i en sjukdom. De två fann varandra när Katrin var 16 och Eva, sex år äldre, var tillsammans med en killkompis till henne.
– Hon var mer som en syster än som en vän. Hon var verkligen allt: min ledstjärna, mitt ankare, min låtsasmamma, min bästis. Vi pratade två gånger om dagen och aldrig om något oväsentligt. Vissa människor vill ju inte öppna den dörren, jag däremot går aldrig ut från det rummet. Det fanns absolut ingenting vi inte visste om varandra eller hade pratat om tusen gånger. Jag saknar henne oerhört.
Ett fotografi av en leende Eva står i blickfånget på en vit byrå i vardagsrummet. Hon var hemma ända till slutet, och Katrin bodde hos henne de sista dagarna. Hon bearbetar sorgen på sitt eget vis.
– Jag tänker att Eva bor i mig och är med mig, jag gör saker för hennes skull och jag kommunicerar med henne ändå på något sätt. Jag tror inte att allt av en människa är borta när hon dör, utan att energierna finns kvar i någon form. Sedan är vi flera stycken som var henne nära och hennes släkt som har kontakt, vi kommer att fortsätta att ses.
När döden kommer nära kan känslan av att leva här och nu bli extra stark. Att passa på, för att tillvaron är ändlig. I den nya föreställningen ingår ett avsnitt om väntan, något Katrin funderat en del över.
– En stor del av livet går man bara och väntar på olika saker. Allt från att tappa den första tanden, att få mens, att bli av med oskulden till att få ett jobb. Man väntar och väntar och väntar, men så finns det sådant man inte ska vänta med. Som att ge en komplimang, att ringa det där samtalet man känner att man borde göra. Eller att göra sådant man alltid har drömt om. Det är så lätt att tänka jag gör det sedan, vi tar det nästa sommar, jag väntar lite.
Jag tar alla chanser
Är du själv bra på att ta tag i sådant du vill göra?
– Jag vill inte göra så mycket, säger Katrin och skrattar till. Jag tycker inte om att resa särskilt mycket, till exempel. Jag tycker inte om att flyga, att trängas med folk eller träffa främmande människor. Jag går vilse och är rädd att bli sjuk. Det första jag kollar på ett nytt ställe är var närmaste sjukhus ligger.
Hon fortsätter:
– Men jag tycker att jag är rätt bra på att göra vad jag vill, och att jag har blivit bättre på det med åren. Jag tar alla chanser, och det är kanske kaxigt att säga så för alla har inte den möjligheten. Men om man har det så ska man göra det och inte vänta med den där kursen i att dreja som man alltid har drömt om, eller försöka lära sig dansa salsa – gör det nu bara!
Men när jag säger att hon verkar väldigt driftig slår hon ifrån sig.
– Jag känner att jag bara använder 40 procent av min kapacitet, jag är inte så driftig som jag önskar att jag var. Om jag bara hade skärpt mig lite, tänker jag. Jag är stenhård mot mig själv.
Har du någon dröm som du gärna vill uppfylla?
– Ja, jag längtar efter att få en riktigt tung och dramatisk roll på teatern. Som i Vem är rädd för Virginia Woolf. Det skulle jag älska.
Lider av sömnproblem
När vi ska ta hissen ner ihop efter intervjun (eftersom Katrin ska till frisören, där Magnus redan är och klipper sig) ligger sömntabletterna i min väska. Och varför fick jag då dem? Jo, Katrin lider av sömnproblem, vilket hon pratade om i sin förra föreställning Jag gör vafan jag vill. När vi börjar diskutera sömn hojtar hon ”Du ska få en present!”, stormar ut i köket och kommer tillbaka med en liten kartong:
– Ta dem! Jag råkade tydligen börja prenumerera på de här efter att ha beställt en enda gång. Jag blir tokig. Plötsligt kom en räkning på 1 600 kronor och jag bara: ”Vad fasen är det här?” Sedan kom det krav. Nu har jag ringt och sagt ifrån. Så varning alla, se upp.
Naturläkemedel var bara ett av försöken att sova bättre, något som många kan känna igen sig i.
– Jag har lakansskräck eller vad det heter. Jag kan vara så trött, så trött att jag är gråtfärdig. För jag orkar inte vara trött nästa dag. Jag tänker att i morgon måste jag vara skärpt. Jag kan inte vara alert och rolig eller skriva om jag är trött. Det går inte.