Katarina Ewerlöf om julkalendern: ”Ett ärofyllt uppdrag att få smyga in i barns barndom”
Det var också under inspelningen av julkalendern som de fann varandra, för mellan skådespelarna Katarina Ewerlöf, 63, och Matilda Gross, 14, har en nära vänskap uppstått, trots att de både tillhör olika generationer och bor på olika håll i Sverige.
– Matilda är en alldeles ljuvlig person, rolig att vara med och så begåvad, säger Katarina och vänder sig mot Matilda:
– Du kommer att bli en jättebra skådespelare!
I Trolltider – legenden om Bergatrollet spelar Matilda huvudrollen som tolvåriga människan Saga, och Katarina hennes farmor. För Matilda, som även är aktuell på bio med huvudrollen i Nelly Rapp – Dödens spegel, är det här att vara med i julkalendern en dröm som går i uppfyllelse.
– Det är fortfarande väldigt overkligt, för julkalendern betyder något väldigt speciellt för mig, säger Matilda. Julkalendern har alltid varit något som jag längtat till varje jul, så det betyder väldigt mycket av få vara en del av det. Och att få komma in i den här magiska världen, det är helt fantastiskt!
För Katarina blir det här den tredje julkalendern som hon spelar i (Pelle Svanslös, 1997, och Panik i tomteverkstaden, 2019) men den här gången är det annorlunda.
– I de andra gjorde jag bara små inhopp, nu är det liksom hela tråden, säger Katarina, och lägger till:
– Det är ett väldigt ärofyllt uppdrag, att få smyga in i barns barndom och bli en del av någonting.
Förknippad med julen
Samtidigt är julen inte en högtid som Katarina firar nämnvärt, i alla fall inte i traditionell bemärkelse.
– Jag är ingen julfirare, jag är rätt så dålig på det där. Dels kommer jag från en komplicerad familj där idyllen lätt gick överstyr och slutade i uppgörelser. Dessutom har jag alltid känt att julen har en så tydlig agenda, som är rätt tuff för de som är själva. De är aldrig så ensamma som då… Och jag tycker att det är lite brutalt.
Katarina lägger till att hon och maken ofta åkt utomlands hellre än att firat jul hemma, och något julmat är inte heller aktuellt, utan det är skaldjur som gäller – allra helst havskräftor.
Men för de flesta svenskar är hon ändå oundvikligen förknippad med julen, för varje julafton, sedan snart 20 år tillbaka, visar TV4 filmen Tomten är far till alla barnen. I filmen spelar Katarina huvudrollen som Sara, en roll som hon belönades med en Guldbagge för, i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll.
Hur känns det vara så förknippad med julen?
– Jag som har en annan ingång på julen, jag tycker att det var väldigt roligt att vi gjorde den där, säger Katarina. Och det var hemskt kul när vi precis hade kommit ut med den. Det var sådant rackaball runt det. Det kunde komma fram kvinnor till mig och säga: ”Gud, vad jag kände igen mig!” medan andra kom fram och sa: ”Åh, vad det där var överdrivet”. Då tänkte jag att där har vi en Sara, hon vill inte kännas vid det…
Matilda Gross: ”Det viktiga med julen är att man får vara med familjen och slappna av”
För Matilda, som går i åttonde klass hemma i skånska Höllviken, betyder julen mys med familjen och tid att koppla av. För henne är det just det som julen handlar om, att få vara tillsammans.
– Vi har alltid det väldigt mysigt på julafton, min mormor brukar alltid fixa så mycket så det blir en speciell och mysig julstämning där hemma. Samtidigt kan jag ibland tycka att det är lite höga förväntningar på julen, att allt ska vara så bra för att det är just jul. Det viktiga är att man får vara med familjen och slappna av.
I Matildas familj har de, ända sedan hon var riktigt liten, hängt en röd julstrumpa på spisen på kvällen före julafton.
– När jag var liten sa alltid min mamma att det var tomten som kommit genom skorstenen och lagt den där, men det tror jag inte på nu. Men vi har den fortfarande, och jag tycker att det är mysigt.
Katarina Ewerlöf: ”Vi tror på troll bägge två”
Fina julminnen har även Katarina, som delar med sig av ett från en jul när hon som barn var hos sin mormor och morfar i Karlskrona.
– Då hade de gjort sig sådant besvär. Jag bodde ju i lägenhet i Stockholm, och då hade de satt ut en gröttallrik till tomten i sin trädgård. Och jag var så rädd för att vi skulle missa honom… Och så plötsligt hade någon varit där och ätit lite, och jag blev helt förtvivlad över att jag hade missat honom.
– Det var som om en rockstjärna hade varit där, så jag gick och höll i den här skeden och tänkte att jag har i alla fall har hållit i samma sked som tomten. Sådant där är ju underbart, att man får leva i den där magin.
Och Matilda håller med:
– Ja, när det kommer från barndomen så är det som att man håller kvar vid det, då blir det svårt att bryta den där magin. Som det här med tomten, man vill ju nästan tro på det fortfarande…
Men det gör du inte?
– Nej, inte sedan mellanstadiet eller så.
– Däremot så tror vi på troll. Vi tror på troll, bägge två, säger Katarina. Ja, det måste vi ju!
Just magin med julen, och med berättandet i sig, är något som både Katarina och Matilda upplevde när de spelade in julkalendern tidigare i år – trots att det var vår ute och trots att de befann sig i en gigantisk studio i Vårby Gård utanför Stockholm.
– Det var underbart att bara gå runt i all scenografi, hela det här med perspektivet som när trollen har en pytteliten tändsticksask som blir som en stor, stor väska på ryggen på dem, säger Katarina. När jag började läsa sa jag till regissörerna att jag vill ju också bli så där liten, för det är väl alla barns dröm sedan man läste Tummelisa. Så jag är jättenöjd med att jag blir så där liten också. Det är ju verkligen magi, det är det ordet som jag tycker bäst beskriver allting.
– Ja, hela den här magiska trollvärldens scenografi gör liksom allt. Det är helt fantastiskt, instämmer Matilda.
Kjell Bergqvist och Nour El-Refai spelar i julkalendern
I julkalendern spelar Matilda rollen som människan Saga, 12, som tillsammans med jämnåriga trollet Love, spelad av Ossian Skarsgård, står inför att det är upp till dem att rädda världen från Bergatrollet.
Hur gör man för att hitta julstämningen när det är vår ute och man är instängd i en stor studio?
– Då kommer jag tillbaka till just scenografin, den gör väldigt mycket. Man är så inne i det, så man märker inte att det är vår eller att man är i en studio, säger Matilda.
– Sedan är det ju den här underbara trollbyn, det är så fint gjort, säger Katarina. Vi var ju i en gigantisk studio, som en jättehangar. Där inne var det svinkallt och vedervärdigt, men det ser ju bättre ut än det kändes.
Spelar huvudrollen i filmerna om monsteragenten Nelly Rapp
När vi ses har Matilda en spännande vecka framför sig. Hon spelar huvudrollen i filmen Nelly Rapp – Dödens spegel, som just ska ha stor galapremiär. Faktum är att hon gjorde huvudrollen även i den förra och tillika första filmen om den modiga monsteragenten, Nelly Rapp – Monsteragent, men när det var dags för galapremiär för den i oktober 2020 var vi mitt i pandemin, och alla offentliga sammankomster var förbjudna.
– Vi hade en liten fest, där vi träffades som var med i produktionen, men det blev ingen stor galapremiär då så det ska bli jättekul med stor gala den här gången.
Matildas karriär började redan när hon gick på lågstadiet.
– Jag fick rollen som Gretel i Sound of Music när den gick på Nöjesteatern, då var jag åtta. Efter det spelade jag Matilda i Matilda the musical, också på Malmö Opera. Då satt rollsättaren Maggie Widstrand i publiken och efteråt frågade hon om jag ville göra en provfilmning för Nelly Rapp. Jag är så otroligt tacksam för att hon gav mig den chansen och för allt hon har gjort för mig, berättar Matilda.
Trots sin ringa ålder har hon hunnit med såväl musikal som film, och nu tv, och om Matilda själv får bestämma är det en bana som hon vill fortsätta på.
– Min största dröm är att få fortsätta som skådespelare, men även musikalartist. Jag älskar båda! När det är live då får man ju den här responsen från publiken direkt, men att filma är kul på ett annat sätt.
Katarina, som har och har haft en imponerande karriär som skådespelare, instämmer i att det handlar om olika upplevelser när man står på scen kontra när man jobbar med en film- eller tv-produktion.
– Ja, så är det ju. Det roliga att jobba med musik, som jag ju också gör ibland, är ju att man släpar sig till teatern, och så ‘jäklar, jag betalade inte räkningen’ och ‘oj, har jag tvätt kvar i tvättstugan?’… Och sen kommer man in och så händer det där undret – man samlar ihop sig, man värmer upp rösten, man går in i texten och, så möter man publiken.
– Och när man jobbar med kamera, då är det ju jätteroligt på ett helt annat sätt. Man kan göra lite i taget och få till det lite finstilt. Men det är fragmentariskt. Det är mer sensuellt att stå på scen. Jag har spelat Tolvskillingsoperan två gånger till exempel, och när de drar i gång med den här Kurt Weill-musiken, då är det plötsligt bara oj, oj, oj – det är någonting som bara stiger som sav i en.
Katarina Ewerlöf om teatern: ”Det var verkligen som att komma hem”
Även om de delar kärleken till skådespeleriet, så var Katarinas väg in i yrket en annan än Matildas.
– Jag var 13 år när jag började på Vår Teater. Det var verkligen som att komma hem, säger Katarina. Jag kunde inte spela tennis, jag var livrädd för hästar… jag var ingen sporttyp. Så tog en kompis med mig till teatern och jag fattade allting de pratade om. Jag reagerade instinktivt, jag var inte rädd. Det var bara att testa.
Och just den oräddheten och självklarheten är något som Katarina kan använda sig av än i dag, när hon har elever som ska söka till teatern och scenskolan:
– De kanske är lite nervösa, och då brukar jag säga: ”Okej, men gör det här ändå. Gå upp och gör den där lilla scenen du har jobbat på nu. Kom ihåg, du kan ”bara” misslyckas.
– Och då tar vi reda på vad som händer i scenen och så provar vi igen. Man måste vilja söka uppriktigt, inte bara prestera.
Om ödet hade velat annorlunda och drömmen om att stå på scen inte hade förverkligats, vad hade Katarina Ewerlöf blivit då?
– Om jag inte hade lyckats med vad jag ville, då hade jag blivit psykolog, det är jag helt övertygad om. Och det ligger inte långt ifrån vad vi håller på med, det handlar ju om psykologi hela tiden. Att liksom förstå hur människan fungerar.
Tilldelades pris för Sveriges vackraste röst
I dag är det inte bara på scen och film som många känner igen Katarina, för många är hon också en familjär och uppskattad röst att lyssna på. I en intervju med tidningen Allas har Katarina tidigare berättat om hur hennes väg in i svenskarnas öron egentligen började innan hon ens gått scenskolan. Hon jobbade inom hemtjänsten och var ibland hemma hos en ung kille som var blind och studerade till journalist, och brukade be henne läsa upp hans texter.
– Han tyckte att jag läste bra, och att jag borde göra det för Synskadades riksförbund. Så jag sökte dit och fick börja läsa in. Det är jag jättetacksam för, det var en enormt bra skola för mig, sa Katarina då.
Av just Synskadades riksförbund fick Katarina 2007 motta pris för Sveriges vackraste röst, och i dag har hon läst in över 200 böcker. Det är fortfarande ett nöje, särskilt med böcker som Katarina själv uppskattar.
– Om man sitter med en riktigt bra bok så är det nästan ett meditativt arbete, en stilla form av att förmedla text. Det är bara du och en mikrofon, och sedan ger man sig i väg i en berättelse… Det är något väldigt arketypiskt, att sitta runt lägerelden och berätta historier, och liksom dela livet.
Om en bok mot förmodan inte skulle vara bra då, hur läser man den då på bästa sätt?
– Då försöker man trolla med knäna, för det får inte höras. Men det händer tack och lov sällan.
Sedan inspelningen av julkalendern tog slut har Katarina och Matilda hållit sig ajour med varandras liv på social medier, men även skickat ett och annat kort till varandra. Vänskapen mellan dem är otvingad och det märks tydligt att de uppskattar varandra.
– Det bästa med Matilda – förutom att hon är så bra – är att hon är en ljuvlig person. Rolig att vara med, och begåvad. Och sen är hon ju inte riktigt klok… Så jag tror att du kommer att bli en jättebra skådespelare, Matilda, säger Katarina.
Och det bästa med Katarina enligt Matilda?
– Hon är så varm och kärleksfull, man känner sig så trygg med henne samtidigt som vi har jätteroligt tillsammans. Sedan är Katarina är också en stor förebild för mig som skådespelerska.
– Och jag är ju inte heller klok, så det underlättar ju, flikar Katarina in, skrattar hjärtligt, och lägger till:
– Du ska bara fortsätta vara så klok och ödmjuk som du är… Och lita på dig själv. Någon sa en gång ”Det är viktigt att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.” Det tycker jag är en jättebra devis.
