Ilon Wikland gav liv till Astrids älskade figurer – nu fyller hon 95 år
Men hennes egen barndom präglades av föräldrar som inte hade tid för henne, skilsmässa och en dramatisk flykt undan kriget när hon bara var 14 år gammal.
Nu fyller illustratören Ilon Wikland 95 år – och hyllas med en jubileumsutställning på Waldemars Udde.
Tänk Karlsson på taket, bröderna Lejonhjärta, Lotta på Bråkmakargatan eller Mio, Jum-Jum och Miramis i Mio min Mio.
Alla är skapelser ur Astrid Lindgrens fantasi – som fått färg och form och ansikten genom illustratören Ilon Wikland.
Ilon Wikland var 23 år gammal när hon sökte jobb Rabén & Sjögren och för första gången träffade Astrid Lindgren som då redan hade publicerat en rad böcker. Astrid hade just skrivit färdigt råmanus till just Mio min Mio och Ilon fick provteckna.
Det stod snabbt klart att Ilon kunde rita sagor och de två kvinnorna kom att jobba nära varandra under många år. Medan Astrid skrev för sitt inre barn så ritade Ilon för sitt. Men vid två tillfällen såg de olika personligheter för sin inre blick. När Ilon hade ritat den första versionen av Karlsson på taket så tyckte Astrid att han såg ut som en bankkamrer.
Hittade Karlsson i Paris
Ilon letade vidare efter Karlsson och hittade honom till sist – under ett besök Hallarna i Paris. Där kom en liten lagom tjock man i rutig skjorta och blåa byxor gående med en fruktkärra – och historien säger att Ilon sprang efter honom med orden ”där är han ju!” och ritblocket, som alltid, i handen.
En annan gång hittade hon förebilder för sina figurer utanför Systembolaget – de blev rövarna i Mattis och Borkas rövargäng i Ronja Rövardotter.
När vi undrar vilka figurer som varit svårast att få till så är det just dessa:
– Karlsson på taket och Ronjas frisyr, svarar Ilon.
Astrid hade också åsikter om den första versionen av Ronja, som hon tyckte såg ut som en liten samisk flicka, och inte stämde med hennes egen inre bild. Ilon ritade om tills hon och Astrid var eniga om hur Ronja skulle se ut.
Just att rita och rita om har alltid varit Ilons arbetssätt. Hon lägger ner stor möda på alla detaljer för att fånga karaktärernas drag och personlighet. Hon börjar med blyertsskisser och renritar i tusch, allt för att få bilden på pappret att stämma med den hon har i huvudet.
– Mötet med Astrid Lindgren blev avgörande för mitt liv, har Ilon Wikland sagt.
Men även om samarbetet med Astrid Lindgren har haft enorm betydelse och Ilon är den konstnär som har illustrerat flest av hennes böcker – deras samarbete varade i ett halvt sekel – så är Astrids sagor långt ifrån det enda som Ilon ritat.
Kom som ensam båtflykting bara 14 år gammal
Ilons resa mot att bli Sveriges mest älskade illustratör började långt, långt tidigare – och fortsatte efter att Astrid Lindgren sedan länge slutat skriva.
Ilon Wikland föddes 1930 i Tartu i Estland, i ett land som då var självständigt. Den lilla familjen flyttade till Tallinn – men hennes föräldrar hade, med hennes egna ord, inte tid för henne.
Ilon fick i stället bo under några lyckliga och harmoniska barnaår hos sin farmor och farfar i Haapsalu.
När det är dags att börja skolan flyttar Ilon till sina föräldrar i Tallinn, men det blir kortvarigt. Föräldrarna skiljer sig och Ilons farmor och farfar tar hand om henne efter föräldrarnas skilsmässa.
Ilon Wikland
Ålder: 95 år.
Familj: Döttrarna Helene, Birgitta, Fredrika och Anna. tio barnbarn och elva barnbarnsbarn.
Bor: I lägenhet i Nacka.
Aktuell: Med två utställningar i Sverige, på Waldemars Udde på Djurgården i Stockholm 15 februari – 17 augusti och på Estniska huset på Wallingatan i Stockholm 7 februari – 26 februari.
Vi som vuxit upp med Barnen i Bullerbyn känner faktiskt Ilons farmors trädgård väl – även om vi inte vetat om det, för det är från farmoderns prunkande trädgård, där Ilon ofta plockade bär från hallonbuskarna bakom huset, som hon hämtat inspirationen till många av miljöerna i Bullerbyn.
Haapsalu var och är en idyllisk trästad och badort. Ilons farmor och farfar bodde i det gula huset vid kyrkan och det var nära till stranden. Ilon hade gott om lekkamrater – men viktigast av dem alla var Tito, den stora hunden, en grand danois, som alltid fanns vid hennes sida.
När Ilon inte lekte så ritade hon. Och hon upptäckte snabbt att ingen störde henne så länge hon satt med sina pennor och kritor – och dessutom slapp hon hjälpa till därhemma!
Men i den stora världen mullrade ett världskrig och ryssarna hade tidigt inrättat en flygbas i Haapsalu. 1944 marscherade Röda Armén in i Estland och en dag hittade Ilon hittade sin älskade hund Tito på stranden, skjuten av de ryska soldaterna.
Det var Ilons farmor som såg till att hon, bara 14 år gammal, kom med en av de allra sista båtarna – Sjöstjärna – som tog flyktingar över Östersjön till Sverige. Hon var en av 30 000 estländare som flydde hit under det som kom att kallas ”Den stora flykten”. Med den vetskapen förstår vi också varför inte bara hennes idylliska miljöer av barndom, utan också hennes skildringar av ondska, krig och flykt berör så på djupet. Tänk draken Katla och Tengils soldater i Bröderna Lejonhjärta, eller den onda Riddar Kato i Min min Mio.
Just karaktärerna i Bröderna Lejonhjärta hör till de som Ilon har starkast relation till, berättar hennes dotter Birgitta för Allas.se.
Hennes pappa hade inte plats för henne i sitt liv
När Ilon tagit sig över ett stormigt hav och landat i Sverige var hon ensam. Hennes farmor och farfar blev kvar i det Estland som ockuperades först av ryssar, sedan av tyskar, så av ryssar igen innan det blev en delrepublik av Sovjetunionen. Ilon återsåg dem aldrig.
Ilons far som redan tidigare flytt till Sverige hade varken tid eller plats för henne, för han hade startat om med en ny familj, så hennes faster tog till sist sig an henne och gav henne husrum. Fastern, som själv var konstnär, var den som först såg hennes talang, och som såg till att hon började på Akke Kumliens bok- och reklamskola.
Bara ett par år senare, 16 år gammal, tog Ilon jobb för att försörja sig, flyttade från fastern och bodde inackorderad och klarade sig själv. Hon jobbade på bokbinderi, dekorationsateljé och senare som formgivare på Bonnier tidskrifter och utbildade sig på Konstfack och Signe Barths målarskola.
Genom en vän som jobbar på förlaget vågar hon sig på att besöka Rabén & Sjögren där hon träffar Astrid Lindgren – och en lång arbetsrelation tar sin början.
– Jag visade henne mina teckningar och sa, "snälla, kan jag få rita någonting, vad som helst, bara jag får rita".
– Det värsta med mig är att jag får bilder i huvudet när jag läser en bok, säger Ilon. Även otäcka böcker.
Det fick hon även den här gången – och Astrid älskade teckningarna av Mio, Jum-Jum och Riddar Kato.
– Sedan var jag aldrig utan uppdrag, sa Ilon i en intervju 2018.
Hon ville ha en stor familj
Ilon gifter sig bara 21 år gammal med Stig Wikland och ett par år senare, 1953, föds hennes första dotter, Helene. De får ytterligare tre döttrar – Birgitta, Fredrika och Anna.
Att skaffa en stor familj var ett väldigt medvetet val, eftersom Ilon själv vuxit upp som ensambarn och vill försäkra sig om att hennes egna barn inte skulle uppleva samma känsla av ensamhet som hon ibland hade känt.
Med de fyra flickorna och deras vänner runt omkring sig behövde Ilon heller aldrig leta modeller för sina barnkaraktärer. Deras lekar och uttryck blev hennes inspiration och det sägs att barnen i Bullerbyn tagit form efter döttrarna och deras kompisar.
I dag är det döttrarna Helene, Fredrika, Anna och Birgitta som bevarar och utvecklar Ilons fantastiska konstskatt – och som firar henne, förstås.
– Mamma blir fort trött, så på det blir bara vi fyra döttrar som åker till henne och firar, säger Birgitta. Vi kommer att sjunga för henne som vi alltid har gjort: ”Vi är så glada idag, att du är född fallera, det är din födelsedag…”
Se Ilon Wiklands bilder
– Den 15 februari, öppnar en jubileumsföreställning på Waldemars Udde som hyllar Nordens mest framstående och älskade barnboksillustratörer: Ilon Wikland, Tove Jansson (vars Mumim fyller 80 i år), Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Utställningen heter Från Mumin till Chop Chop och lyfter illustrationskonsten i barnböckernas värld från 1940-talets mitt till idag.
Jubileumsåret firas också med en mindre utställning på Estniska huset den 7 feb – 26 feb i Stockholm som visar en tidslinje över Ilons allra första verk från tonåren och framåt.
På Ilons sagoland i estländska Haapsalu, konstnärens barndomsstad, högtidlighåller man bland annat 95-årsdagen genom en utställning med privata och sällan visade bilder från familjens egen samling – och en teckningstävling för barn och ungdomar, där vinnaren utses på Ilons födelsedag varje år.
Återvände till Estland
1989 blåste demokratiska vindar över det gamla Östeuropa. Sovjet styrde fortfarande i de baltiska staterna, men den 23 augusti 1989 inträffade en oväntad protestaktion, som kom att kallas ”Den baltiska kedjan”. Under 15 minuter tog cirka två miljoner människor varandra i händerna och bildade en 600 kilometer lång mänsklig kedja som sträckte sig hela vägen från Tallinn i Estland via Riga i Lettland till Vilnius i Litauen. Manifestationen ledde till att Estland, Lettland och Litauen blev fria från Sovjetunionen.
Vid ungefär samma tid byter Ilons karriär spår i och med att samarbetet med Rabén & Sjögren kommer till en ände, och hon bestämmer sig för att resa tillbaka till Estland och Haapsalu, efter 45 år i Sverige.
Efter återresan börjar Ilon berätta om sin uppväxt och om flykten till Sverige i egna bilderböcker. I barnboken Den långa, långa resan som kom ut 1995 och även låg till grund för en uppsättning på Operan i Stockholm berättar Ilon för första gången med sina egna illustrationer om flykten från det hemska kriget – men också om lyckan över att komma till det lugna och fredliga Sverige. Boken återutges i en nyutgåva lagom till 95-årsdagen.
I Den långa, långa resan tar hon hjälp med orden av författaren Rose Lagercrantz, men sin nästa bok Sammeli, Epp och jag skriver hon själv. Några år senare får vi ytterligare historier från hennes barndom i Estland i böckerna I min farmors hus och Potatisbarnen där hon tar hjälp av författaren Barbro Lindgren med texterna.
På senare år har Ilon samarbetat med Mark Levengood och bland annat skapat musiksagan Peter och vargen, komponerad av Sergej Prokofjev. Arbetet resulterade i en bok – och en konsert och en skiva där Mark Levengood läser och musiken framförs av Kungliga Filharmoniska Orkestern. Ilons bilder från boken visades på storskärm.
Donerat sina verk till Estland
Ilon Wikland må ha lämnat Estland som en rädd tonåring på flykt – men hon återvände som en hjältinna. Bland alla de utmärkelser och priser som hon fått genom åren märks den estniska Vita stjärnans orden av tredjeklassen som hon fick 2001 – året innan hon fick den svenska regeringens belöningsmedalj Illis Quorum.
2004 donerade hon sina bokillustrationer, runt 800, till den estniska staten. 2006 öppnade Ilon Wiklands museum i Haapsalu, bara ett stenkast från Ilons farmors hus där hon tillbringat stora delar av sin barndom. Ett par år senare blev museet, precis som Ilon önskat ett stort temacenter för barns skapande och kreativitet. Museet besöks besöks årligen av tusentals familjer och barn.