Mörkaste delen i Sveriges historia: Så många kvinnor fick sätta livet till i häxjakten
När Pompe Hedengren var sex år gammal såg han filmen Trollkarlen från Oz. I den fanns en häxa som skrämde honom så mycket att han inte kunde släppa bilden av henne.
– Jag fick ångest för första gången i mitt liv. Jag drömde mardrömmar om häxan och vaknade av att jag skrek, berättar Pompe.
Tiden gick och häxan ville inte släppa taget om den lille pojken. Mardrömmarna fortsatte att förfölja honom. Till slut sydde hans mamma en gullig häxdocka för att hjälpa honom att komma ur rädslan.
– Det var en sorts KBT-terapi för mig. Nu blev häxan en mjuk och mysig figur som jag höll om när jag somnade. Häxan blev trygg i stället för skrämmande, säger den numera 54-årige Pompe som fortfarande är fascinerad av häxor.
När han för några år sedan började läsa om den svenska häxprocessen på 1600-talet blev han både förfärad och fascinerad. Det är en rättsskandal som inte liknar någonting annat i det svenska rättssamhället.
Patriarkala strukturer som lever kvar i dag
Nu bjuder Pompe Hedengren in till en upplevelseutställning på Historiska Museet i Stockholm om en mörk tid i vår historia. Häxor – den svartaste sagan i Sveriges historia.
För under åtta år pågick det en häxjakt, i ordets rätta bemärkelse, på kvinnor som utpekats som häxor. Kvinnor som straffades med döden.
Mellan åren 1668–1676 miste närmare 300 kvinnor livet under fasansfulla former. De flesta halshöggs innan de kastades i elden – men några brändes levande.
– Även om det inte är något vi lyfter i utställningen finns många paralleller till vår tid. Kvinnor dog och män dömde.
Pompe tänker bland annat på de kvinnor som farit illa i Iran för att de trotsat slöjlagarna.
– De patriarkala strukturerna lever i allra högsta grad kvar i vår tid, säger Pompe Hedengren som är konstnärlig ledare för utställningen om den svenska häxprocessen.
– Alla dessa kvinnor, och en handfull män, avrättades på grund av mycket starka och hårresande fantasier. Det var en hysteri som spred sig från mun till mun i hela Sverige. Människor var otroligt rädda för häxor och allt ont de kunde ställa till med. Många präster var aktivt med och spred skräcken.
Häxor – en utställning för alla sinnen
Häxor är en upplevelseutställning där besökaren får bekanta sig med hur det kan ha varit under åtta fasansfulla år under 1600–talets andra hälft då nästan 300 kvinnor dödas på mer eller mindre fasansfulla sätt av Trolldomskommisionen. I utställningen har en hel by byggts upp som på 1600-talet, där dofter, ljud och bilder skapade med hjälp av AI förstärker upplevelsen. Den 700 kvadratmeter stora utställningen visas den 5 december 2024–11 maj 2025 på Historiska Museet i Stockholm, för att därefter gå vidare och ställas ut på Örebro Slott och Östergötlands museum.
Pompe Hedengren är konstnärlig ledare, Erik Gullberg är scenograf och produktionsansvarig, och Cecilia Düringer från P3 Historia är textförfattare.
Belönades för varje utpekad häxa
Det blev en masshysteri som i historieböckerna kallas för Det stora oväsendet. Berättelserna handlade om häxor som red till Blåkulla på bak och fram-vända kossor eller kvastar. Blåkulla var en mytisk plats, där djävulen höll fest och häxorna bolade, alltså hade sex, med honom. När barnen sedan hörde vuxna prata om allt från otäcka skogsväsen till fruktansvärda häxor blev de verkliga också för barnen, som troligen drömde mardrömmar om dem och om Blåkulla. Sedan var det inte så lätt att skilja på dröm och verklighet.
– Häxorna var verkliga för både vuxna och barn, och vissa barn ansågs kunna se ett häxmärke i pannan på kvinnor. Ingen annan kunde se det. Man ansåg att barn inte kunde ljuga. I synnerhet inte om de samtidigt grät, säger Pompe och förklarar att barnen från de allra fattigaste hemmen belönades med en slant eller en matbit för varje utpekad häxa.
Kvinnor dog och män dömde
De blev alltså belönade om de ljög, och barnen berättade om hur de blev bortförda till Blåkulla och tvingades se på när häxorna bolade med Satan.
– De här barnen, som kallades för visgossar, har en hel del likheter med de ungdomar som i dag värvas in i kriminella gäng för att begå brott. De får status och belöningar genom att utföra det de blir tillsagda, säger Pompe och berättar att barnen spelade en nyckelroll under hela häxhysterins tid.
Häxhysterin spred sig snabbt i landet
Allt började under hösten 1667 när den tolvåriga Gertrud Svensdotter vallade getter tillsammans med den två år yngre pojken Mats Nilsson. Barnen hamnade i bråk under dagen och getterna smet över till en holme.
Getterna var värdefulla och Gertrud drog upp kjolen och vadade till holmen för att skyndsamt hämta hem dem igen.
När Mats kom hem berättade han för sin pappa att Gertrud hade gått ovanpå vattnet. Pappan berättade detta för kyrkoherden, som tog in Gertrud på förhör.
Gertrud förhördes i månader och pressades till slut att erkänna att djävulen var inblandad och att det var hennes styvmor som introducerat henne för Satan.
Till en början dömdes Gertrud till döden, med friades av Hovrätten eftersom hon bara var ett barn. Men styvmodern fick ingen nåd. Hon dödades och brändes på bål.
Under samma rättegång dömdes flera utpekade häxor till döden, de som var barn frikändes.
– Nu var den stora häxhysterin igång och den spred sig snabbt i de norra delarna av landet. Man var livrädd för trollpackorna som stal mjölk, förhäxade djur så att de dog och orsakade missväxt och svält. Häxorna rövade bort barn och tog med dem till Blåkulla. Där var det fest med middag och dans. Sedan hade Satan sex med kvinnorna som födde djävulsbarnen direkt. Det var fruktansvärda fantasier som spreds som sanningar, säger Pompe.
Kvinnorna pressades att erkänna
Berättelserna blev alltmer fantasifulla. Många av de anklagade utsattes för tortyr för att de skulle erkänna. Men det nämns inte så ofta i protokollen som skickas till Hovrätten, som hade det slutgiltiga ordet.
Många erkände till slut eftersom den som erkände fick begravas i vigd jord. Erkände man inte var man dömd att brinna i helvetet i evig tid.
I vissa byar avrättades en stor del av den kvinnliga befolkningen. I Torsåker förlorade byn var fjärde kvinna under en masslakt med stupstockar och brinnande bål.
– I masshysterin gick nästan ingen säker, men när en visgosse pekade ut prästfrun fick han snabbt lov att ändra sig. Häxjakten började på landsbygden och spred sig till Stockholm. En av de sista avrättades på galgbacken bara några hundra meter från mitt eget hem på Söder, säger Pompe.
Slutet på mardrömmen
Pompe berättar om barnmorskan Malin Mattsson som pekades ut som häxa, men vägrade erkänna. Hon var till och med lite kaxig under förhören. Därför brändes hon levande.
Fruktansvärda fantasier spreds som sanningar
Hon var en av de sista att avrättas. En tid efter hennes död erkände ett av barnen att hon pressats att ljuga vid sitt vittnesmål. När flickan gråtande erkänt sina lögner klev fler barn fram och erkände att de pressats att hitta på lögner. Rättsskandalen avslutades med att flera barn som ljugit i sina vittnesmål avrättades. En mardrömslik tid i vår historia tog slut, men många barn tvingades leva resten av sina liv med att de varit orsaken till att deras mödrar och systrar skickats in i döden.
– Utställningen väcker frågor. Hur kunde det hända? Varför utsågs kvinnorna till syndabockar? Kvinnors sexualitet var farlig, och kvinnor och barn var lägst stående i samhället. Vad har kvinnor, gaypersoner och barn för makt i dag?
AI-genererade bilder
Häxjakten är en svart berättelse, men utställningen Häxor är också en magisk upplevelseutställning som bjuder på en häxvärld full av dofter, ljud, bilder och miljöer.
– Vi bygger upp en hel by som den såg ut på 1600-talet, vi gör filmer och jag har skapat bilder i utställningen med hjälp av artificiell intelligens. Det blir den första historiska utställningen som är skapad med AI. Att stiga in i den här världen är lite som att besöka Harry Potters värld. Under vernissagen kommer moderna häxor att finnas på plats för att bjuda på spådomar. Utställningen är också ett sätt att hedra de 288 kvinnor som mördades. Jag har skapat en film med imaginära porträtt av dem alla.
Utdrag från utställningen Häxor:
Mäster Håkan
Från medeltiden och fram till 1800-talets mitt fanns i varje svenskt län en bödel – en man som hade till yrke att verkställa dödsdomar. I Jönköping hette bödeln kring sekelskiftet 1500–1600 mäster Håkan – en man som verkar ha gjort till sin livsuppgift att jaga och plåga kvinnor som misstänks för häxeri, och som dyker upp i ett flertal rättsprotokoll runtom i Småland och Västergötland.
I mäster Håkans spår följer förnedring, tortyr och död. Bland annat ser han vid flera tillfällen till att det ökända vattenprovet används. Det innebär att den anklagade binds och sänks ned i vatten. Om kroppen flyter, ses det som ett bevis för att hon eller han är en häxa*.* Vattenprovet bevisar naturligtvis ingenting annat än fysikens lagar, eftersom alla människokroppar bärs av vattnets flytkraft.
Elin i Horsnäs
1611 står en kvinna inför rätta i Sunnerbo häradsting, lite söder om Gnosjö. Det är änkan Elin i Horsnäs, som har anklagats av sina grannar för att med hjälp av svart magi ha stulit mjölk, förhäxat och till och med mördat.
Under rannsakningen kopplas häxjägaren mäster Håkan in. Han hävdar att hon bär djävulsmärket, stigma diaboli, som alla häxor har på sin kropp, låter raka av henne allt hår för att beröva henne på magiska krafter och förhör henne sedan under tortyr.
Elin nekar till alla anklagelser, men säger till slut i stället att hon ska ha giftmördat sin make. Troligen är bekännelsen ett desperat sätt att mildra plågorna. En mördare får nämligen en mer human avrättning än en dömd häxa, som vid den här tiden riskerar att brännas levande. Men Elins slutliga öde är okänt. Källorna berättar bara att hon avrättas på hösten 1611, inte hur.
Ingeborg Boggesdotter
Trolldomsanklagelserna är många mot Ingeborg Boggesdotter från Växjötrakten. Trots det, ber hon själv om att få genomgå vattenprovet när hon rannsakas på sommaren 1618. Men det hade hon inte behövt. Mannen som ska utreda om hon är en häxa, är nämligen mäster Håkan, bödeln från Jönköping. Flera gånger utför han häxprovet på henne – och varje gång flyter hon upp till ytan. När hon också tvingas klä av sig inför rätten och de hittar något som påstås vara stigma diaboli, djävulsmärket, mellan hennes skuldror lutar det åt att hon är skyldig. Och Ingeborg börjar bekänna.
Mot slutet av rättsprocessen ändrar hon sig och vill ta tillbaka sina bekännelser. Men hennes öde är beseglat och februari 1619 avrättas hon. Protokollet berättar inte i detalj hur, men eventuellt bränns Ingeborg levande.
