Alfons-skaparen Gunilla Bergström: "Jag tackar gudarna för min barndom"
En overklig unge i en verklig värld. Så vill författaren Gunilla Bergström gärna beskriva sin barnboksfigur Alfons Åberg. Pojken som roat generationer barn och vuxna i närmare 50 år med sin underfundighet och sina realistiska vardagsproblem.
Den första utgåvan av God natt, Alfons Åberg kom på bokförlaget Rabén & Sjögren 1972, och med åren har det blivit 24 titlar till som översatts till drygt 30 språk. Näst efter Astrid Lindgrens barnhjältar har han stadigt toppat bibliotekens utlåningslistor i mer än tre decennier. En framgångssaga som Gunilla Bergström knappt begriper själv, för hon skulle ju ”bara göra en liten bok”.
Sitt egentliga jobb hade hon som reporter på Aftonbladet och fallenheten för bilderböcker tänkte hon sig mer som en hobby.
– På den tiden fick man ju bestämma allt själv som författare, jag fick stå för texten som den var. När förlaget såg att jag blev knarrig i ansiktet över deras bildförslag så frågade de om jag ville teckna själv. Och det ville jag ju gärna, berättar hon.
Skissade fram Alfons Åberg
Gunilla skissade fram sex, sju olika Alfons-alternativ under en helg, men fastnade till slut för en stadig och grafiskt ritad pojke som skulle vara lätt för små barn att känna igen.
– Han fick inte vara för söt, jag tyckte många barnbilder var alldeles för sockriga. Alfons är inte vacker och inga barn ser ju ut så där, men jag hoppades att hans korta och spretiga hår skulle göra honom lite gosig. Och han skulle leva i verkligheten, det var väldigt viktigt, så jag experimenterade och klippte in tyger och fotografier, mönster, tapetbitar, snörstumpar, upp-och-nervända bilder – allt möjligt. Det var ett tidsödande pilleri som skiljer sig enormt från hur man skapar i datorn idag, men jag tycker det fysiska handarbetet är trivsamt.
Barns kände trygghet i Alfons värld
Gunilla var först med den här typen av kollageteknik i barnböcker och formen älskades direkt av både barn och vuxna. De små kände trygghet i att Alfons värld liknade deras egen värld. Och barns trygghet har alltid varit viktigt för Gunilla Bergström.
Själv fick hon en barndom som gett henne styrka hela livet.
– Mina föräldrar skilde sig när jag var i sjuårsåldern. Det var ju något man skämdes över på 50-talet, men både mamma och pappa träffade nya kärlekar och byggde upp två starka och stabila hem – två helt skilda världar! Mamma och min fosterfar var lärare och hos dem var det strikt med vett och etikett och fasta middags- och sovtider. Hos pappa var det precis tvärtom. Han hade egen ingenjörsbyrå, men hemma var han en riktig vildpajsare. Hans nya kvinna var en dansk konstnär och det luktade terpentin och målarfärg i hela huset. Vi hade vilda diskussioner om allt, precis allt. Pappa pratade filosofi, Einstein och Darwin, han gjorde ingen skillnad på oss barn eller vuxna. Vi fick en skola för livet.
– Mamma brukade säga att vi nog levde ”rövarliv” hos pappa. Han var en estradör och vi barn var hans publik. Som vuxen förstod jag ju att pappa drack för mycket, men det var inget vi lade märke till. Jag tackar gudarna för min barndom.
Gunillas pappor finns i Alfons pappa
Det finns mycket av Gunillas båda pappor i Alfonspappan. Han är en dubbel karaktär som stollar och dukar åt låtsaskompisen Mållgan, men som också läser tidningen och iakttar på avstånd. Han har tillit till att Alfons kan bygga kojor på egen hand med spikar och hammare, men kan även ge sig in i leken själv.
– Han är inte ett föredöme, han är en människa. På gott och ont. Det perfekta intresserar mig inte.
Gunilla gifte sig 1966 och första barnet Pål föddes 1969. Två år senare kom debutboken Mias pappa flyttar som handlar om skilsmässa ur ett barns perspektiv.
– Alla familjevarianter går säkert bra så länge en skilsmässa görs med värdighet. Barn är tåliga, men de ska inte behöva lida för att föräldrarna går isär. Barn ska inte behöva lyssna på vuxnas skrik och bråk, det är inte vuxet! säger hon.
1972 föddes dottern Boel. Efter något år började Gunilla och hennes man förstå att flickan inte utvecklades som hon skulle, hon kunde inte sitta själv och orkade inte hålla upp huvudet. Hon reagerade bara på vissa ljud och var ovanligt stillsam.
– Som mamma till ett funktionsnedsatt barn blir man ställd mot en vägg. Jag trodde att jag var frimodig, okonventionell och frisinnad, men jag greps oerhört starkt av att Boel inte var som andra. Det är det mest omvälvande som hänt mig. Det blev så tydligt att vi måste försöka se en människa för det hon är och inte det vi förväntar oss att hon ska vara, säger Gunilla ärligt.
Djup depression efter skilsmässan
Så fort Boel kunde ta sig fram för egen maskin så var hon aldrig stilla, inte en sekund. Hon hade inga begrepp om vad som var farligt, utan kunde gå rakt ut i gatan. Hon fick absolut inte vara i närheten av saxar och vassa föremål. Dessutom tycktes hon likgiltig för vem som höll henne eller lyfte upp henne.
– Det kändes i hjärtat. Man vill vara någon för sitt barn, man vill vara viktig. Efter fem år med Boel var vi utbrända, både jag och min man. Vi skilde oss till slut och jag fick en djup depression som varade i ett och ett halvt år.
Men det var inte första gången som Gunilla Bergström hamnade i en inre kris. Hon har alltid burit på en psykisk skörhet som hon tacklat bäst hon kunnat. Tillvaron har pendlat mellan kolsvart mörker och starkt, energigivande ljus. Mer än så vill hon helst inte gå in på ämnet.
Gunilla Bergström
Gunilla Bergström är utbildad journalist. Författare och illustratör på heltid sedan 1975. Känd för böckerna om Alfons Åberg och Bill och Bolla, flera av dem har hon dramatiserat för teatern. Har skrivit barnvisor med Georg Riedel, arbetat med scenografi och dockteater.
Utmärkelser i urval:
Elsa Beskow-plaketten 1979.
Astrid Lindgren-priset 1981.
Grammis för Årets barnskiva Alfons 1988.
Regeringens guldmedalj, Illis quorum, 2012.
Kungliga medaljen Litteris et Artibus 2019.
De gånger hon varit öppen med sin sårbarhet tycker hon att det fått överdrivna rubriker. Hon menar att ”antingen föds man bipolär eller så gör man det inte”, men att det mjuka, det svaga och det sköra tillhör alla människor.
– Med Boel så började vi till slut se situationen utifrån hennes perspektiv. Vi orkade inte följa alla de olika råd vi fick av experterna. Boel var lycklig i sin värld, det såg vi, och vi visste hela tiden att hon vid någon tidpunkt inte skulle kunna bo kvar hemma.
Oväntad brytpunkt
Brytpunkten kom oväntat. Gunilla hade lovat storebror Pål att gå på bio, något han sett fram emot väldigt mycket. Hans behov och önskningar kom ju sällan först. Pål var stolt över lillasyster och tålig som en riddare, men han påverkades ständigt av den intensiva vardagen.
– Det började regna på väg till bion och Boel kastade sig ur sulkyn och rullade sig i leran tills hon var en enda lergubbe. Pål sa: ”Det här går ju inte, mamma” och vi vände om. Hemma satte han sig på köksgolvet och muttrade: ”Jag önskar att Boel var D Ö D”. Då visste jag att det hade gått för långt. Det var ingen bra situation för honom.
Sina barns syskonskap har Gunilla beskrivit i de två uppskattade och banbrytande böckerna om Bill och Bolla, där hon tillät sig att ”skoja hejdlöst” med livet kring ett annorlunda syskon. Den här typen av barnlitteratur fanns inte i slutet av 1970-talet och berättelserna gav henne flera priser.
Boel fick så småningom bo på olika antroposofiska vårdhem och Gunilla har känt att dottern har det bra och är trygg.
Boel har blivit en 45-årig kvinna som kommer hem ungefär en gång i månaden och som numera inte visar någon större entusiasm inför mötena. Hon accepterar kramar och pussar, men Gunilla får be om dem.
– Mycket har förändrats sedan Boel var liten; offentliga miljöer är handikappanpassade och det är inte lika många som stirrar på den som är annorlunda. Men det svenska samhället har också blivit så hårt. Många funktionsnedsatta nekas assistanshjälp. Ska verkligen föräldrar orka sköta olika former av handikapp dygnet runt? Jag tror att många tjänstemän gråter inombords över vissa beslut som de tvingas ta, säger Gunilla.
Gunilla Bergström om...
...”Jag ska bara...”
– Ett vanligt uttryck i min egen värld och det är ju häftigt att det blivit så vedertaget i samhället. Statsminister Ingvar Carlsson använde det till exempel i riksdagen....
”Var är mamman?”
– Att fortfarande få den frågan idag när vi har så många familjemönster – det är obegripligt. Men vuxna Alfonsläsare ställer den till mig hela tiden. Är det så noga om det är en pappa eller mamma i familjen? Viktigast är väl att barn har någon som helst vettig vuxen i närheten som förebild i vardagen....
#Metoo-kampanjen
Den var härlig. Jag kan peka ut många från min tid på Aftonbladet på 70-talet, det var en hel del jargong och rumpnyp. Herregud, det är ju fortfarande likadant, och nu har vi dessutom kända finansministrar som drar ner byxorna på fest. Det är obegripligt. Och se på Svenska Akademien! Unga killar i dag behöver fler och bättre manliga förebilder. Fler som Zlatan....
Drivkraft
Jag har alltid roats av det inre livet, relationen mellan människor och hur de krockar med omvärldens visioner. Att lansera det mjuka och sköra....
Nymoralspanik
En del dumhöns anser att gårdagens barnböcker ska revideras utifrån dagens trender. Men Alfons pappa röker pipa, för det var vanligt på 70-talet. Och Alfons tycker om Milla för att hon är Milla och inte för att hon är ”en könsroll”. Däremot kan föräldrar använda sig av gårdagens sagor till intressanta samtal med sina barn. Själva vitsen med mitt skrivande är att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont. Varför ska alla vuxna vara perfekta i böcker när vi inte är det i verkliga livet? Jag är inte intresserad av att vara politiskt korrekt. Jag är hellre motvalls, självständig och busig.
Startade eget företag
Under 1990-talet hade Alfons Åberg blivit så populär att Gunilla inte orkade hantera succén på egen hand. För att kunna hålla koll på allt från utgåvor och kontrakt till teateruppsättningar och animeringar startade hon Bok-Makaren AB, som numera sköts av bland andra sonen Pål och hans kusin. Gunilla själv lämnade företaget 2011.
– Det har varit tungt att kånka på det här bolaget. Många vill sko sig på kända bokfigurer. Alfons har till exempel fått visa snoppen på ett skivomslag och utpekats som langare i humorprogram på radio. Är det verkligen humor? En barnfigur som knarkar och begår sexistiska handlingar?
Stor sorg när maken dog
1995 drabbades Gunilla av ännu en stor sorg när hennes andre make gick bort i cancer. Det tog henne lång tid att återhämta sig och hon funderade mycket över när en människa faktiskt försvinner.
I tankarna föddes en ny Alfons-bok som kom ut 2002, ”Hur långt når Alfons?”, där han undersöker saken på sitt eget lilla vis. Vems är värmen på stolen han just satt sig på? Livets stora frågor kokas ner till barnets suveräna plan.
2018 stod Gunillas bildvärld i fokus i en separat utställning på Nordiska akvarellmuseet på Tjörn med en lång rad av hennes originalteckningar. Utställningen gav henne välbehövlig energi och en chans att hänge sig åt något som bara innehåller glädje.
– Många tror ju att mitt liv mest har handlat om författarframgångar, men jag har också haft ett privatliv som dominerats av helt andra bekymmer. Cancer, skilsmässa, handikapp... konstaterar hon.
Nu för tiden finns det en annan liten flicka i Gunillas närhet: tioåriga barnbarnet Linnea. Hon hänger gärna med farmor, för hos henne finns det alltid tid för bus och funderingar.
– I mars förra året hade filmen Bill och hemliga Bolla nypremiär på Folkets Bio och då var Linnea där och minglade. Hon tycker mycket om den, för hon vet ju vem filmens Bolla är.