Grynet Molvig om Noppe: Jag förstod inte att han var så olycklig
– Jag har aldrig tyckt att livet är så värdefullt som nu.
Grynet Molvig växte upp på 40-talet efter anda världskriget i ett fattigt Norge, de var tio personer som delade utrymme på gården i byn Østfold tio mil från Oslo. Sitt smeknamn fick hon redan som nyfödd, efter ett av familjens dilamm.
– Jag är uppvuxen i en stor familj omgiven av en massa djur. Ett tryggt och kärleksfullt hem där alla jobbade hårt. Från mina föräldrar har jag fått med mig en protestantisk moralkontext. Från dem har jag fått mina värderingar och strikta regler, något jag är väldigt tacksam för, säger hon.
Grynet Molvig hade inte tv hemma
Som barn drömde inte Grynet direkt om att bli artist eller skådespelare – i hemmet fanns inte ens en tv och det var långt till närmsta biograf.
Men tidigt tyckte hon om att sjunga och underhålla och hon började spela piano redan i femårsåldern. Med kroppen full av musik så länge hon kan minnas berättar hon om allt ifrån sina försök att få toner ur strängarna på sin mammas äggdelare, till när hon klättrade upp på pallen till ett gammalt piano som stod i hennes farfars finrum, och upptäckte de svarta och vita tangenterna. Magi uppstod!
Hon uppträdde mer än gärna för grannarna i byn och när hon som 12-åring vann en talangjakt i Oslo fick hon mersmak för ett liv på scenen. Från att stå framöver ett tiotal i publiken stod hon plötsligt på Oslos stora arena framför en publik på 12 000 personer.
– Den kvällen fick jag en känsla av att det där uppträdandet blev början på slutet av min barndom och starten på något nytt. Och så blev det ju. Jag gick över en gränd och ett nytt rum öppnades i mitt liv.
Jobbade med Povel Ramel och Monica Zetterlund
Grynet fick därefter flera jobbuppdrag i sitt hemland, hon jobbade inte minst i radio samt skrev egna låtar som hon framförde. Som 15-åring fick hon sitt första skivkontrakt och hon hamnade på norsktoppen i flera år.
Grynet Molvig
Ålder: 81 år.
Familj: Särbon Douglas von Sydow och sonen Theodor.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Underhållare.
Aktuell: Med självbiografin Alla kallar mig Grynet (Norstedts)
Men det var i Stockholm som ”allt hände” på 60-talet inom nöjesindustrin.
– Sverige hade ett mer utvecklat folkparksliv och det lockade mig. Som den popartist jag blev och som gubbarna i branschen formade mig till – på den tiden sjöng man vad de sa att man skulle sjunga, på vilka platser och hur man skulle klä sig – åkte jag ut på turnéer och etablerade mig mitt i smörjan där allt skedde, berättar Grynet.
Hon slog igenom på 60-talet med pjäsen En flicka på gaffeln mot Lars Ekborg och Yngve Gamlin. Hon har även spelat i Strindbergserierna Röda rummet (1970) och En dåres försvarstal (1976).
Det blev början på en framgångsrik karriär och Grynet har jobbat med de allra största inom svensk underhållning, som Hasse & Tage, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Bibi Andersson.
– Det var en frigörande tid för oss som inte ville bli som våra morsor, det vill säga stå vid spisen och vara beroende av en man. Vi kastade med glädje korsetten och brände behån. Vi ville ut ur den traditionella kvinnorollen och bestämma själva över våra liv, bli ekonomiskt oberoende och självständiga. Det var så mycket som hände och allt gick i ett rasande tempo, säger Grynet som inte kan annat än undra hur hon faktiskt höll ihop.
Att få arbeta med ovan nämnda framgångsrika personer ser Grynet som ett privilegium.
– Jag är så glad och stolt över att ha fått jobba med, och lära känna, sådana härliga människor.
Eftersom hon bor centralt på Lill-Jansplan på Östermalm i Stockholm hände det då och då att det blev efterfester hemma hos henne.
– Grannarna tyckte kanske inte det var lika kul som vi. De kunde komma och knacka på för att klaga på ljudnivån, men när de möttes av synen där Povel Ramel satt vid flygeln och Monica Zetterlund stod intill, kom de liksom av sig.
Grynet Molvig saknar Tage Danielsson
Av alla bortgångna vänner är Tage Danielsson den hon saknar allra mest. Hasse beskriver hon som lekkamraten, den impulsiva som hade nära till både skratt och tårar, medan Tage var lyssnaren.
– Tage var som en trygg och stabil vägg som visste vad jag kände och tänkte innan jag visste det själv. Han hade ett enormt stort hjärta.
70-talet beskriver Grynet som ett mer allvarligt årtionde i sitt liv, men också som ett slags ”uppvaknande”. Festandet var slut och hon började jobba på Stadsteatern. Där var hon en kugge i den stora kommunala kassans maskineri och hon fick skådespela i både stora och små uppsättningar.
I samma veva träffade hon den norske kompositören Alfred Janson. De gifte sig och blev, förutom varandras kärlek, även bästa vänner och kollegor. Tillsammmans fick de sonen Theodor som i dag är 52 år. På frågan hur hon var som mamma när han växte upp säger hon att priset som världens bästa mamma är inget som kommer att gå till henne.
– Jag jobbade mest hela tiden, hade en massa barnflickor och ibland fick han hänga med mig på jobbet. Han var också med på efterfesterna hemma på Lill Jans-plan. Det blev inte många godnattsagor på sängkanten då jag stod på scenen.
Retroaktivt har Grynet tänkt att hon skulle gjort si eller så i stället. Hon och sonen har vid flera tillfällen pratat om den skuld hon känt gentemot honom, om att hon överskattade sin egen förmåga och hur hon brottades med att vara självständig, yrkeskvinna, mamma och ekonomiskt oberoende på samma gång.
– Det var så mycket jag ville, men det räckte inte hela vägen. Det har hur som helst visat sig blir en väldigt bra person av Theodor, säger Grynet.
Jag kommer inte att få pris som bästa mamman
Theodor har gått i samma fotspår som sin mor och jobbar i dag i Norge som framgångsrik skådespelare, sångare och regissör.
– Jag är så stolt över min son och glad att han får göra det som han är bra på och tycker om att syssla med. Vi ses inte så ofta, men hörs desto mer på telefon. När vi träffas går vi ofta på teater ihop eller så gör vi små resor tillsammans.
Gifte sig med Noppe och blev grevinna
Efter 15 år med Alfred följde 12 års äktenskap med greve Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt. Året var 1983 då hon tog farväl av sin scenkarriär och blev grevinna på Geddeholm.
– Jag kom in i en värld som till en början kändes helt främmande för mig. Det är en en period i mitt liv som jag är glad över att inte vara kvar i, men också en tid jag inte vill vara utan.
Att vara grevinna är ett epitet som Grynet aldrig kände sig särskilt förtjust i.
– Som min svärfar sa, det är inget att varken skryta med eller skämmas för. För mig betydde det inget, min identitet har alltid legat i att vara skådespelerska och underhållare, menar Grynet.
Hon berättar att hon var väldigt kär i Noppe. Främst fastnade hon för hans galenskaper och humor.
– Det var slott, herresäten, jakt och kristallkronor. Vår relation pågick dessutom under det galna 80-talet och det var mycket av allt, stora axelvaddar och stora egon. Varje människas ego växte under den här tiden. Förutom lyx och flärd fanns det också en stor och härlig familj med massor av värme, berättar Grynet.
År 2017 hittades Noppe livlös i vattnet utanför Hundudden på Djurgården. Grynet och han hade då varit skilda i flera år och hade endast sporadisk kontakt, men det var så klart en stor sorg.
– Jag hade missat eller kanske valt att inte se mörkret i hans liv. Jag förstod inte att han var så olycklig, säger Grynet som tänker att man inte pratade om psykisk ohälsa på samma sätt då som man gör i dag.
Hon känner sig tacksam för de minnen hon fick från deras gemensamma liv.
Grynet vill utmana sig själv
Efter snart 70 år i nöjesbranschen säger Grynet att det än i dag handlar om att utmana sig själv i allt hon tar sig för, något som blivit ett slags ledstjärna både yrkesmässigt och privat.
– Det gäller det mesta i livet, jag vill undersöka hur långt jag kan gå och vill ständigt spränga nya gränser. Jag inspireras av att gå vidare, blir det allt för många upprepningar så tröttnar jag.
Och även om hon aldrig sökt adrenalinkickar kan hon se hur lätt det är att bli beroende av de där kickarna man får av att stå på scen. Kanske var det en längtan efter adrenalinpåslag när hon också började hoppa fallskärm, något som under en period kom att bli ett av hennes intressen.
Hon beskriver sig som rätt modig, men visst kan även hon känna sig osäker.
– Vore jag inte rädd vore jag ju inte heller modig. Som tonåring var jag väldigt blyg och ängslig, men sådant kan man inte hålla på med hela livet, säger hon – men menar att på scen har det alltid varit något annat.
Så fort Grynet ställer sig på scen släper all ängslan, då går hon liksom in i en annan skepnad. Men redan som liten fick hon höra att hon inte skulle göra sig märkvärdig.
– Jag visste att jag var söt och spelade piano bra, men jag skulle inte inbilla mig att jag var något. Jag var bara en enkel bondtjej med fötterna på jorden i ett par leriga stövlar. Det är en regel jag burit med mig genom hela livet. Att vara bonde kan ses av omgivningen som både något positivt och negativt, men för mig har det alltid varit något positivt. Jag är stolt över mitt genuina rotsystem.
Grynet och Douglas von Sydow trivs som särbo
I sin våning på Östermalm har Grynet bott i över 50 år. Där har hon upplevt ”två äktenskap, två skilsmässor, barn och barnflickor och ett antal älskare”. Sedan över 20 år tillbaka är hon särbo med Douglas von Sydow. De träffades på en middag och Grynet beskriver hur deras kärlek liksom smög sin in.
– Han gjorde sig oumbärlig i mitt liv och plötsligt kan jag inte tänka mig ett liv utan honom. Han är någon att samtala med vid köksbordet, någon som masserar mina fötter och tar hand om mig när jag behöver omsorg.
Grynet tycker att hon och Douglas i sitt särboskap har hittat en form som passar för den ålder de befinner sig i. Kanske är det en av anledningarna till att relationen hållit så länge, menar Grynet. Hon förklarar att i hennes ålder handlar det ju inte längre om familjebildande och den typen av samvaro.
– Vi trivs med att ha det så här och det är så vackert så.
Ibland har Grynet frågat sig om inte hennes privata liv har varit en enda lång, omedveten research av förberedelser för de roller och personligheter hon gestaltat i sitt yrke.
– Som att livet framför kameran eller publiken varit närmare verkligheten än mitt verkliga liv! Eller har mitt yrkesliv varit den nödvändiga stimulans som hjälpt mig klara av mitt privatliv?
Trots sin ålder planerar inte Grynet att gå i pension.
– Du vet, en skådespelare går aldrig i pension, de blir bara arbetslösa. Även om man jobbar eller inte så är man alltid en skådespelare.
I höst börjar hon repetera inför Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman. Grynet spelar en av världsdramatikens stora kvinnoroller på Riksteatern tillsammans med bland andra Krister Henriksson.
– Jag är tacksam så länge jag kan plugga in och minnas alla de olika repliker som den här typen av uppsättningar innehåller. Utmaningen i min ålder är att inte sätta sig ner och börja åldras snabbare än vad man behöver. Jag inser att döden är oundviklig, men skulle vara väldigt ledsen om den drabbade mig nu innan jag är klar med den här teateruppsättningen. Min dröm just nu är att få hålla mig frisk, men jag inser att man i min ålder inte kan planera jobb så långt framåt längre.
Blir skörare med åldern
Grynet säger att hon har svårt att mentalt inse att hon är i den ålder som hon faktiskt är.
– Jag tycker att jag har precis alla åldrar inom mig, utom just den jag befinner mig i. Jag är egentligen inte rädd för att bli äldre, däremot är jag rädd för att bli svårt sjuk. Man blir ju bara skörare. Men jag hatar att prata sjukdomar. Till mina väninnor brukar jag säga att vi ger de första fem minuterna med prat om krämpor, men sedan får det räcka.
Dagen innan vårt möte har Grynet spelat in ljudversionen av sin självbiografiska bok Alla kallar mig Grynet.
– Nu är jag tillräckligt gammal för att ha något att berätta och tillräckligt ung för att komma ihåg saker jag varit med om.
I biografin har hon försökt summera sitt liv från 40-talet fram till i dag, och även om det bitvis känts motigt och svårt har hon försökt vara så ärlig och sann hon kan. Vad hon bland annat kommit fram till under skrivprocessen är att hennes absolut bästa tid är just nu.
– Jag njuter verkligen av livet och är så mycket mer rädd om nuet nu än vad jag någonsin har varit. Jag ser att livet är ändligt och det blir bara mer och mer värdefullt ju äldre jag blir.