Författaren Simona Ahrnstedt om kroppsaktivism och normer

Platsen för intervjun är vald med lika delar omsorg och förväntan; Afternoon Tea på anrika varuhuset NK i Stockholm. Simona har länge velat komma hit, men av olika anledningar har det inte blivit av. Förrän nu.

— Jag älskar sådan här lyx, det är något jag alltid försöker få tid till i vardagen. Små läckra bakverk, snittar, prinsesstårta, champagne… för att inte tala om smörgåstårta! Många tycker att det är lite omodernt och trist, men för mig är det ett fint minne från barndomen och min första tid i Sverige. Jag tyckte smörgåstårta var höjden av lyx, säger Simona, som med sin föräldrar flydde till Sverige från dåvarande Tjeckoslovakien i slutet av 60-talet.

Sa upp sig från jobbet för att skriva

Då, under barndomen och ungdomsåren, hade hon inte en tanke på att hon en dag skulle bli en framgångsrik och bästsäljande författare och att hon skulle skriva om kvinnor som tar plats på egna villkor. Hon utbildade sig till psykolog, gifte sig och fick två barn. Men hon hade alltid närt en dröm om att få mer tid till sitt skrivande – det som ditintills mest varit en kul hobby – och 2013 tog hon steget. Hon sa upp sig från jobbet och satte sig vid datorn. Några år tidigare skilde hon sig, så det blev många stora livsförändringar på kort tid.

— Det var tufft till en början och jag sålde mitt älskade hus för att ha råd att satsa på min dröm. Det fick bära eller brista och det tog några magra år innan det äntligen lossnade. En enda-serien sålde bra i USA och Tyskland och plötsligt kunde jag leva på mitt skrivande. Jag kunde köpa en större lägenhet och ja, sedan dess har jag kommit ut med en bok per år, säger Simona med ett leende och hugger in på den välmatade ”platån” med munsbitar.

De undre faten med bröd och sandwiches, de övre med chokladpraliner och delikata bakverk där miniatyrprinsesstårtor utgör själva kronan på verket.

Simona konstaterar, medan hon granskar en högblank pralin, att hon har utvecklats mycket som författare sedan starten. Då skrev hon romance utan att reflektera djupare kring moderna kvinnors normstyrda villkor. Hon var lycklig och stolt över att kunna leva på något hon tyckte var så roligt och att – med författarskapet som inträdesbiljett – få göra research och komma in i miljöer hon annars inte skulle haft tillträde till. Som finansvärlden, kvällstidningsbranschen och modevärlden.

— Jag har också skrivit om Läkare utan gränser och därmed fått möjlighet att ställa en massa frågor om verksamheten, superintressant! Jag har hängt med ekobönder för att lära mig mer om hur man lever ekologiskt och i samklang med naturen… Jag har hela tiden gått på lust och skrivit om sådant som intresserar mig. Det är ett privilegium att få kika in i andras världar på det sätt jag gör som författare.

Men med tiden har hon börjat reflektera mer kring sina hjältinnors inre processer och drivkrafter – och varför vi kvinnor så ofta styrs av normer kring hur vi förväntas vara, se ut och bete oss.

Kvinnor mäts utifrån utseende

— Jag har insett att jag kan använda mitt skrivande till att nå ut med budskapet att du duger precis som du är. Jag blir upprörd när jag tänker på alla normer som styr oss kvinnor och hur vi mäts utifrån utseende. Man ska vara smal men inte för vältränad, man ska ta plats, men inte för mycket plats. Och när kvinnor söker jobb förminskar de ofta sina förmågor och erfarenheter, medan män gärna överskattar sina. Det är hårt jobb att vara kvinna.

Simona berättar att hon ibland får ohövliga frågor om sitt författarskap; något manliga författare sällan får. Dessutom av personer som inte ens läst hennes böcker. Medan vi pratar brer hon clotted cream på ett frasigt bröd med vallmofrön.

Författaren Emma Hamberg är van att ensam bära huvudansvaret efter makens sjukdom, men förra hösten svek krafterna henne.

nöjeEmma Hamberg: Det är inte farligt att misslyckas

—Men jag gör numera bara sådant som är lustfyllt och som ger mig energi. Jag skriver bästsäljande böcker om kärlek, relationer och starka kvinnor och jag blir läst av många. Det har gjort att jag vill använda mig av den här plattformen och förmedla en positiv bild av kvinnor. Kvinnor som är aktiva, självständiga och tar självklar plats utan att vara behagsjuka, säger Simona med eftertryck.

Hon är feminist och romankaraktärerna i hennes senare produktion är icke-normativa; överviktiga, lesbiska, muslimer... Men utan att göra en poäng av det. Hon vill skildra ett modernt samhälle där inte alla kvinnor är modellsmala och vita. Hon vill komma bort från stereotyperna inom den genre hon skriver.

— Jag vill förmedla att skönhet ligger i betraktarens ögon. Hos den man älskar är allt vackert. Det yttre spelar ingen roll. Huvudsaken är vem man är, inte hur man ser ut.

Det märks att kroppsaktivism är en fråga som engagerar. Romankaraktären Lexia i Allt eller inget är normalviktig, men onormal i en värld som bara ger tummen upp till smala kvinnokroppar. Hon uppfattar sig själv som ”stor” och kurvig.

— Men jag ser att trenden går mot att kvinnor med olika kroppsformer får ta plats i det offentliga rummet. Det är bra. Vi är alla olika och alla kan inte, eller vill inte, vara norm-smala.

Simona tycker det är bedrövligt att kvinnor regelmässigt får kommentarer om utseende, kläder och vikt – ”vad snygg du är i håret, vad smal du har blivit” – i stället för om vad de gör, kan eller åstadkommer.

— Visst är det kul att piffa till sig. Men det tar tid och det måste väl finnas annat än utseendet att lägga sin tid och energi på. Det behöver man reflektera över tycker jag. Men med åren måste jag säga att jag har blivit mindre brydd om vad andra tycker och tänker. Jag gör det jag själv vill och mår bra av.

Upprättelse efter skilsmässan

Hon lyfter fram en annan normativ ”kvinnofälla”; att det oftast är hon som råddar med familjepusslet och ser till att det sociala maskineriet hålls väloljat. Håller kontakt med släkt och vänner – inklusive hans nätverk – och ser till att allt flyter på sömlöst. Det bränner förstås både tid och energi.

— Det blev väldigt tydligt efter min skilsmässa, som blev en slags upprättelse. När jag inte längre var på plats och tog ansvar för stort och smått synliggjordes allt obetalt arbete jag gjort.

— Nu när jag är ensamförälder inser jag hur mycket friare jag är. Att slippa kompromissa om allt är jätteskönt. Jag klarar mig utmärkt själv, lever livet och har ingen längtan efter att vara i tvåsamhet. Genom den personliga resa jag har gjort sedan jag tog beslutet att försöka bli författare och efter skilsmässan är jag förhoppningsvis också en förebild för mina söner, säger Simona och gör en kort paus i eftertänksamhet innan hon fortsätter:

— Jag skulle kunna vara skild och vild, men… Jag känner att jag behöver tid för mig själv. Det har tagit lång tid för mig att läka, det var inte jag som ville skiljas. Men jag vill understryka att barnens pappa och jag har en bra relation numera.

Den osynliga projektledarrollen gör oss utbrända.

samhälleSå bränner kvinnor ut sig på sysslor i hemmet – som män inte märker

Medan hon funderar på vilken bakelse hon ska börja med – vi har nu nått det översta fatet, det med miniatyrprinsesstårtan, moussebakelsen och den lilla dammsugaren – passar Simona på att slå hål på den seglivade myten om kvinnlig rivalitet.

— Det finns en bild av att kvinnor har baktankar, att man vill förstöra för varandra i stället för att lyfta. Men min erfarenhet är raka motsatsen. Den styrka som finns i kvinnlig vänskap är otrolig och jag har fått mycket stöd och hjälp av andra kvinnor under livet. Jag tror att kvinnor i hög grad hanterar sina liv med hjälp av väninnor. För mig har de betytt massor, säger Simona med ett leende.

Hon ser framtiden an med tillförsikt. Någon gång skulle hon vilja skriva filmmanus. Nästa år kommer en ny bok och hon ska snart flytta till en större lägenhet med sina tonårssöner.

— Det ska bli spännande. Ett nytt kapitel i mitt liv, säger hon och låter den lilla prinsesstårtan med en konstfullt gjord pytteros i marsipan väga en stund i handen innan hon andaktsfullt tar en tugga. Ljuvlig är omdömet.

Sex snabba frågor till Simona Ahrnstedt

På vilka sätt tänker du på miljön?

– Jag tänker på miljön nästan hela tiden. Jag handlar ekologiskt och försöker prioritera svenska produkter. Återanvänder hellre än köpa nytt, sopsorterar noga. Dessutom har jag slutat flyga nästan helt. Och jag stöttar flera flyktingorganisationer, eftersom de som drabbas hårdast av klimatförändringar är redan utsatta människor.

Viktfixering och förhållandet till kroppen är inget som kan lösas med pengar.

nöjeCamilla Läckberg: ”Folk blir glada när jag ser hemsk ut”

Vad har du för förebilder?

– Modiga kvinnor som står för bra saker inspirerar mig. Michelle Obama. Greta Thunberg. Ellen de Generes.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne?

– Haha. Jag tror att alla mina bästa minnen handlar om mat. Rostat bröd på en stenhäll på första sommarlovsdagen. När jag fick köpa en storstrut. Prinsessbakelse med mamma på kafé.

Om du fick byta skepnad under en dag – vem skulle du vilja vara då?

– Någon som kan sjunga, tror jag. Helen Sjöholm, Jill Johnson, Sanna Nielsen. Jag är tyvärr tondöv.

Vad passar bäst in på dig; ordning eller kaos?

– Ordning. Älskar att städa och ha det fint.

Vilken är den vackraste platsen på jorden enligt dig?

– Jag älskar Sverige så fruktansvärt mycket. Städerna. Landsbygden. Slotten. Norrbotten. Vattnet. Allt.