Emma Hamberg: Det är inte farligt att misslyckas
I samma sekund som man sätter foten över tröskeln hos Emma Hamberg förstår man att man har kommit hem till en makalöst kreativ person. Hennes lägenhet fullkomligt sprakar av färger och mönster på ett härligt sätt.
Emma själv är lika färgstark och gemytlig som möblemanget. Att hon blev konstnärligt lagd är kanske inte så förvånande med tanke på att mamma varit bildlärare och pappa formgivare.
– Jag har aldrig hört dem säga: ”Nej men Emma, inte kladda ner.” Det har alltid varit okej att rafsa fram penslar och pennor. På samma sätt försöker jag uppmuntra mina tre döttrar. Skillnaden är att jag hårdare med att de ska städa upp efter sig än vad mina föräldrar var, skrattar Emma.
Emma är sina föräldrars enda barn, vilket har präglat henne på olika sätt.
– Att jag har fått mina föräldrars odelade uppmärksamhet och inte behövt konkurrera har gjort mig generös. Jag har inga problem att ge andra människor plats.
– Nackdelen är att jag blivit dålig på att hantera konflikter i mitt privata liv. Jag har haft svårt att sätta gränser och säga ifrån, men jag börjar lära mig. På gott och ont är jag också fortfarande extremt bunden till mina föräldrar.
Emma Hamberg började skriva böcker i ren ilska över snedvridna kvinnoideal
Det är dock länge sedan Emma behövde förlita sig på sina föräldrar ekonomiskt. Ända sedan hon som 14-åring vann en serietecknartävling i Dagens Nyheter har hon försörjt sig själv. Under åren har hon haft många journalistuppdrag inom radio, TV och tidningsvärlden, och författat 15 böcker inom olika genrer.
Trots den imponerande meritlistan hävdar Emma bestämt att hon har massor av yrkesmässiga misslyckanden i bagaget. Det största var kanske hennes korta sejour som chefredaktör för tjejtidningen Veckorevyn i början av 2000-talet.
– Jag höll på att köra tidningen totalt i botten. Nu efteråt kan jag se precis vad jag gjorde för fel. Jag försökte göra om Veckorevyn till någonting präktigt, med följden att den inte tilltalade någon. Jag borde ha startat en egen tidning i stället. När jag i sista stund sa upp mig var jag bara ungefär tre timmar från att få sparken.
I sin ilska över branschens snedvridna kvinnoideal började Emma i stället skriva ungdomsböcker, vilket visade sig vara ett lyckodrag. Vikten av att våga misslyckas är något som hon numera föreläser om.
– Jag har mina misslyckanden att tacka för allt – misslyckanden är gödsel som får annat att gro. De blommor vi planterade växer inte, men i stället kommer nya blommor vi aldrig hade hittat annars. Jag försöker alltid finna användning för mina nederlag, konstaterar hon eftertänksamt.
Emma Hamberg lever som särbo med Agi som har aggressiv epilepsi
Tack vare sin mångsidighet har Emma varit familjeförsörjare allt sedan hon och maken Agi träffades för 20 år sedan. Sedan Agi, som tidigare var musiker, 2005 blev allvarligt sjuk har hon även haft det praktiska huvudansvaret för deras tre döttrar.
– Agi drabbades av ett influensavirus som oturligt nog skadade hans högra hjärnhalva. Sedan dess har han haft aggressiv epilepsi. De ständiga kramperna gör att minnet allt mer sviker honom. Han kan inte klara sig på egen hand utan måste ha hjälp av personliga assistenter.
För att överleva vardagen har familjen delat upp sig. Emma bor med flickorna i en takvåning vid Mariatorget, medan Agi huserar i en annan, mindre lägenhet några kvarter bort.
– Även när vi bodde i hus hade Agi en lägenhet som han kunde dra sig undan i. Vi har insett att det mest praktiska är att vi inte lever ihop. Det är jobbigt för Agi att bo med en massa friska människor, liksom det är jobbigt för oss andra att ta hänsyn till en människa som är sjuk. Agi är så krampkänslig att det ibland kan räcka med att man sätter ner en kopp te för hårt för att han ska få ett epileptiskt anfall.
– Men när Agi mår bra träffas vi och har det jättemysigt. Vi är båda överens om att hur det än är så är vi en familj. Ingen rår ju för att någon drabbas av sjukdom. Jag och Agi är lika på det sättet att vi inte sitter och ömkar oss själva. I stället ser vi framåt.
Att växa upp med en sjuk förälder har haft stark inverkan på de tre döttrarna, 16-åriga tvillingarna Ditte och Nåmi och 12-åriga Saga.
– De har en väldig insikt om att det är jag som har ansvar för allting, vilket gör att de är oerhört rädda om mig. De skulle aldrig få för sig att strunta i att hjälpa till hemma, de vet att jag annars får göra det ensam.
Kamp mot försäkringskassan
Emma har funderingar på att någon gång skriva en bok om hur det är att vara anhörig till någon som är svårt sjuk. De senaste tio åren har gett henne stor erfarenhet i ämnet.
– Som anhörig släpar man ofta omkring på en massa skuldkänslor. Hur mycket man än gör tycker man alltid att man kan göra mer. Det man måste förstå är att det är livsviktigt att värna om sig själv, och att våga be om hjälp.
För att lätta på Emmas ansvarsbörda sålde familjen förra hösten huset i Sollentuna och flyttade in till stan.
– Att ta hand om flytten var mycket mer krävande än vad jag hade trott. Samtidigt var jag tvungen att driva en kamp mot Försäkringskassan, då Agi blev av med alla sina assistenter när vi bytte kommun. Jag fick skicka in romantjocka skrivelser innan det till slut löste sig.
När Emma slutkörd satte sig ner för att skriva sin senaste bok svek fantasin henne för första gången någonsin.
– Det var bara tvärstopp. Jag bestämde mig för att ta av mina besparingar och vara ledig ett tag. Mitt förlag var förstående och sköt på utgivningen av boken i ett halvår. När jag hade fått vila mig i ett par månader kom fantasin tillbaka. Det var en otrolig lättnad!
Av skrivkrampen märks ingenting i den tredje delen av boksviten om Rosengädda, som utspelar sig i trakterna av Kinnekulle i Västergötland. Emma är uppväxt i närbelägna Vänersborg. Familjen har dock alltid haft ett släkttorp i närheten av Kinnekulle, där Emmas föräldrar nu bor permanent.
Att romanhandlingen skulle förläggas hit var självklart för Emma.
– Det är en sagolikt vacker plats. Det mest magiska är att det går en järnväg rakt igenom hela Kinnekulle. Vid varje hållplats ligger det ett bedårande stationshus, och ner mot havet tronar stora gods. Att låta mina romaner utspela sig på Kinnekulle är för mig ett sätt att få vara där, även då jag inte är där.
Det här är Emma Hamberg
Yrke: Författare av romaner och kokböcker, samt inhoppande reporter i radio och TV
Ålder: 44 år
Familj: Maken Agi Lindroth, 44, döttrarna Ditte och Nåmi, 16, och Saga, 12, katten Bertil, samt en stor flock av vänner
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm och sommarställe i Stockholms skärgård
Aktuell: Med boken Vårjakt i Rosengädda (Piratförlaget), som är den tredje delen i serien om Rosengädda, samt kokboken Husmorsorna presenterar: Festmat (Semic). Under våren och hösten kommer Emma dessutom att göra reportage för Go’kväll i SVT.
5 snabba frågor till Emma Hamberg:
Vilket är ditt bästa karaktärsdrag?
– Min nyfikenhet och positiva livsinställning.
Vilket är ditt sämsta karaktärsdrag?
– Min otålighet. Jag är en snabb varelse som ogillar när saker går långsamt. Sedan kan jag också vara lite väl angelägen om att bli omtyckt.
Vilket är ditt levnadsmotto?
– Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Har du någon last?
– Ja, jag har väldigt lätt att smita iväg från arbetet och gå på bio i stället. Jag försöker alltid intala mig att jag gör det i jobbsyfte.
Vad gör dig arg?
– Snålhet, vare sig det handlar om att man är snål med sitt land, sitt hem, eller något annat som man ser som sitt. När människor som har mycket att dela med sig av väljer att i stället snåla blir jag förbannad.
Vilken är din favoritingrediens i matlagning?
– Jag vurmar för den underskattade grönsaken vitkål. Den är billig som fasen och man kan göra mycket gott av den. Jag älskar kålsoppa, kåldolmar och kålsallad. Dessutom brukar jag både woka och långbaka vitkål.
Text: Linda Andersson