Farah Abadi: Världens orättvisa gnager i mig dagligen

Efter reklamen: Se också: 5 saker du kanske inte visste om Carina Bergfeldt

Redan som liten älskade Farah Abadi att stå i centrum. Precis som 4-åriga dottern Juni ville hon uppträda för andra, hade ett ”hitte­på-språk” och var klassens clown.

– Jag känner igen mig i min dotter så otroligt mycket. Det är som att se sig själv, säger Farah.

Länge drömde hon om att bli lärare. Hon tyckte det var ett rimligt yrke att ha. Läraryrket handlar ju också om att stå framför publik, och Farah menar att det ju inte är så långt från det hon gör i dag.

– Vad jag hela tiden visste var att jag aldrig skulle bli en kontorsmänniska. Det är jag alldeles för social för!

Hennes karriär går som på räls, och framöver är hon aktuell med två tv-program på SVT. På riktigt?! är ett lekprogram som är lustfyllt, tokigt och galet.

Tre personer påstår sig ha olika talanger och färdigheter, och vem som är på riktigt och vem som är fejk har man ingen aning om.

– Mycket är nytt i denna säsong, till exempel har vi nu två lag med två kändisar i varje. Jag tycker jag är en mycket bra människokännare, men programmet har gjort mig väldigt medveten om mina fördomar och jag skäms lite för mig själv.

SVT-serie med Carina Bergfeldt

I Drömlandet reser Farah och Carina Bergfeldt runt i Australien i tre veckor för att ta reda på varför det har blivit ett drömland för många.

– Det är mer av ett samhällsprogram som handlar om människor. Den seriösa sidan av mig känner ju redan mina radio­lyssnare till, men kanske blir det nytt för dem som bara sett mig i lekprogram eller Melodi­festivalen.

Farah menar att Australien är ungefär som hon trodde, ”ett chill land med avokadomackor och surfare”, men hon har också fått lära sig mycket nytt om landet.

Hon kände inte Carina sedan tidigare, och medger att nervositeten var stor inför att tillbringa varje dag i tre veckor tillsammans.

– Men vi hade verkligen himla skoj ihop, och jag upplever att vi klickade med varandra. Carina är en fantastisk människa och dessutom världens bästa reseledare. Hon hade koll på allt och skickade länkar på allt!

I andra sammanhang brukar Farah vara den som är reseledaren i sällskapet och just därför upplevde hon att det var en stor lyx att få luta sig tillbaka och ”bara hänga med”.

På frågan varför hon själv tror att hennes karriär bara gått spikrakt uppåt hoppas hon det handlar om att hennes publik tycker hon är skoj, rolig och underhållande.

– Det låter klyschigt att säga att jag bara varit mig själv, men jag är ju liksom bara jag. Jag kan inte vara någon annan!

Palestinsk släkt i flyktingläger

Farah växte upp med både det svenska och det palestinska. Hennes mormor är en av dem som fick fly från Nakba då 700 000 palestinier fördrevs från sina hem.

Familjen kom till Sverige och Västervik i mitten av 80-talet när Farah fortfarande låg i sin mammas mage. Farah föddes som flykting och så småningom kom ytterligare tre flickor – Farahs småsystrar.

– Jag bär med mig hela min bakgrund, den är en del av mig. Jag har ju släkt kvar som bor i flyktingläger i Libanon och det är säkert 20 år sedan jag hälsade på dem.

– Mina barn föddes däremot i frihet. Jag lever alltid med lite dåligt samvete. Min kusin bor i flyktingläger med ett barn. Hon skulle jättegärna vilja ha fler barn, men har inte råd. De har det väldigt fattigt, men det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Livet är ett lotteri och jag har dragit guldlotten. Det gör mig ödmjuk ...

Farah beskriver sin egen uppväxt som toppen, trots avsaknaden av pengar.

– Vi bodde i ett miljonprogramsområde, skolan låg nära och jag hade kompisar att leka med. Vi hade inte möjlighet att göra sådant som kostade pengar men jag tyckte inte vi var fattiga. Det var egentligen inte förrän långt senare som jag förstod att vi i jämförelse med resten av befolkningen var fattiga.

– Nu har jag råd att göra sådant som kostar. Jag känner mig väldigt rik och behöver inte vara orolig över att inte kunna köpa mat och vinteroveraller till barnen.

– Jag är inte intresserad av dyra handväskor och lyxiga resor, men när vi är ute har jag råd att köpa glass och studsbollar till barnen, sådant som mina föräldrar inte hade råd att ge mig.

Samtidigt menar Farah att det är en balansgång, för hon vill ju inte att barnen ska bli bortskämda.

– Alla i min närhet har råd med lekland, går på tivoli och kan testa på alla möjliga aktiviteter. Vi umgås med folk som är lite lika och tjänar ungefär lika mycket. Alla bor i villa, åker på semester och har sommarhus.

– Ibland kan jag fundera; ska barnen växa upp och tro att verkligheten ser ut så här, för det gör den ju inte? Jag tycker det är viktigt att mina barn får en känsla för att det finns olika sorters människor.

nöjeDermot Clemenger om svåra barndomen: ”Min pappa var narcissist”

– Samtidigt vill jag ju att de ska ha det gott, och jag kan inte ha det dåligt ställt för att mina barn ska veta hur verkligheten ser ut. Usch, det där är en superjobbig ekvation.

Har du funderat på att hälsa på din släkt med barnen, inte minst för att visa världens olikheter?

– Det känns faktiskt lite privilegierat att åka dit och liksom ta med barnen och kolla på dem i lägret som ett slags safari. Jag känner samtidigt att jag kan inte gå runt och ha det sämre här för att de ska ha det bättre där. Men världens orättvisa, att jag får leva så här gott, det gnager i mig dagligen.

Hur påverkade kriget dina föräldrar, märktes det av hemma?

– Krig gör något med människor som aldrig någonsin kan läkas. Mina föräldrar växte upp mitt i kriget, men det är först i vuxen ålder som jag har insett att de faktiskt var krigsskadade. De har sett syskon dö och hem sprängas bort. Hur lever man ett liv efter det?

– Det känns sorgligt att jag inte fick lära känna mina föräldrar som de människor de hade kunnat vara. Vilka slags personer hade de varit om de inte vuxit upp i krig? De har levt med ångest över att vara de som lämnat när andra blev kvar.

Pappan övergav familjen

Farah har en stor drös människor som hon älskar och blir älskad av
i sin närhet. Men hennes mamma är den som betytt mest och gjort Farah till den hon är.

– Mamma har varit toppen mot mig, hon är snäll mot alla människor, go’ och bara så himla fin. Jag älskar henne så mycket!

Farahs pappa, som inte längre lever, var mer en lekpappa. Han kunde ta med henne till badhuset, men han hade inte koll på vilken klass hon gick i eller vilken klädstorlek hon hade. När Farah var vuxen lämnade pappan familjen, och Farah kände sig djupt besviken på honom.

– Det påverkade inte mig så mycket, men att han övergav mamma och mina småsystrar gjorde mig ledsen. Jag tyckte det var fruktansvärt gjort och att han var dum i huvudet.

Vid ett tillfälle konfronterade Farah sin pappa, men han tyckte inte att han hade gjort några fel alls.

– Varför ska jag vara snäll mot honom, det var ju han som lämnade? Jag tyckte han skulle be om ursäkt till oss alla, men han kunde verkligen inte begripa det. Och fattade han inte det upplevde jag att vår relation kunde vara ...

Det gick nästan 12 år utan att Farah och hennes pappa hade någon kontakt, och sedan en dag var han plötsligt borta.

– När jag fick veta att pappa inte längre levde kände jag inte så mycket. Jag trodde jag skulle ångra att jag inte hade haft kontakt med honom, men jag kände på riktigt ingenting och blev själv förvånad över min reaktion. Vi systrar hade redan hanterat sorgen, nu blev han bara död för alla andra.

Farah har själv funderat mycket över hur man ska vara som en bra förälder, vad som är viktigast.

– Jag har kommit fram till att jag vill uppfostra barn som blir bra vuxna, de ska kunna ha ett socialt liv, bibehålla en relation och vara snälla. Det är de bitarna jag fokuserar på.

– Det spelar inte så stor roll om de tar en banan före middagen eller hoppar över duschen en dag, viktigast är att de blir snälla och välfungerande vuxna.

Ständigt dåligt samvete

Största utmaningen i mammarollen stavas enligt Farah TID. Hon har alltid dåligt samvete, att hon inte ger sina barn tillräckligt med tid och uppmärksamhet.

– Men egentligen kommer väl de riktiga problemen när de är äldre. Hur gör man för att de ska ha säkert sex, inte knarka och att de känner att de kan lita på en?

I nio år har Farah och sambon Johan, som är polis, varit ett par. De träffades en kväll på krogen och därefter gick allt ganska snabbt. De blev ett par och ungefär ett år senare var Farah gravid.

– Jag fastnade för hans humor. Jag tyckte han var härlig, spännande och snäll, säger Farah.

Hon är ett stort fan av tv-programmet Gift vid första ögonkastet och i ett av avsnitten betonade en av psykologerna vikten av att snälltolka varandra.

– Det där fastnade hos mig. Jag tror att det är en av nycklarna till en kärleksfull relation. Dessutom tror jag att kärlek till stor del handlar om att bestämma sig. Känslor kan gå upp och ner och visst, det är fint att tänka med hjärtat, men gå gärna en runda genom hjärnan också.

– Visst är det jättefint att vara kär, men jag tycker man ska utveckla andra relationer lika mycket, säger Farah och menar att hennes känslor för sina kompisar och resten av familjen är minst lika viktiga som känslorna för hennes man.

nöjeMikael Tornving: Jag älskar att vara en pinsam pappa

Sedan Farah var i 9-årsåldern har hon hängt ihop med samma sju kompisar, och de hörs fortfarande varje dag.

– Jag älskar dem så himla mycket. De är alla mina toppenmänniskor. Vi gick i samma klass på låg- och mellanstadiet, och har hängt ihop sedan dess. Varje år träffas vi under mellandagarna och då tillbringar vi 24 timmar tillsammans, bor på hotell, pratar och äter gott.

Svårt för ensamhet

Uppvuxen med systrar och en massa väninnor har Farah svårt för ensamheten. Hon vill aldrig vara ensam, och tiden efter att hon fött sitt första barn upplevde hon som den värsta i sitt liv:

– Jag tyckte det var otroligt tufft att plötsligt bli ensam med ett barn. Ingen hade förberett mig på den där ensamheten och jag tror verkligen inte vi är gjorda för att skaffa barn och sedan sitta med dem ensamma hemma. Barnen är något vi ska hjälpas åt att ta hand om.

Farah ser sig själv som en otroligt social varelse och vill helst aldrig vara själv hemma. Det är först nu på senare år som hon faktiskt kan uppskatta att ligga själv hemma i soffan och plöja serier.

– Nu på sommaren är det ju underbart att bara ligga ute och sola och bada. Då är det okej att vara ensam hemma, säger Farah och berättar att planen framöver är att bygga en pool i trädgården.

Annars har hon inga framtidsdrömmar alls och det finns inget hon önskar sig.

– Jag har fått det bästa av allt. Jag behöver inget och kan inget mer begära. Och just nu njuter jag extra mycket. Herregud vad jag älskar sommaren!

– Jag hatar slask och mörker, i Skåne har vi grått fem månader om året och varje år när solen och värmen kommer inser jag vilken sommarmänniska jag är!