Colin Nutley, 80: "Det är en välsignelse att få ha så kloka kvinnor i mitt liv"

Efter reklamen: Nittio och nykär: En dokumentär om kärlek

Han kommer släntrande ett par minuter efter utsatt tid, tillräckligt många för att påminna mig om ett annat bokat möte, i en annan tid.

Den gången hade Colin kastat sig på ett plan samma morgon för att ta sig hem till ett sjukt barn i London, och jag väntade förgäves. Den här gången har han bestämt mötesplats innan vi ens bestämt dag, och ringt dagen innan för att dubbelkolla.

Då, för 30 år sedan, när Änglagård just haft premiär och alla firade en publiksuccé, var en rörig och svår tid i Colins liv, men vi kommer till det.

Nu är livet desto mer harmoniskt.

Colin tas emot som en kär gammal vän på det lilla designerhotellet Lydmar längst ut på Blasieholmen – han är stamgäst, det är tydligt. Stockholm är hans stad nu och Sverige hans land.

– Jag älskar Sverige, säger han. Det är hemma nu. Sverige är mitt liv, mina barn har vuxit upp här och jobbar här och Helena är etablerad. Jag älskar det så mycket att jag stannat här i 30 år.

Har aldrig druckit öl

Han har hittat sina smultronställen och vet vart han ska gå för att få en anständig fish and chips, riktiga engelska korvar eller hitta det engelska godis som han längtar efter. Men längtan efter det engelska stannar där, säger han medan han beställer en dubbel espresso.

– Jag dricker kaffe hela dagen, massor av kaffe. Men jag har aldrig druckit öl i hela mitt liv. Och nej, jag vill inte ha ägg och bacon till frukost.

Fördomar om engelsmannen kommer på skam. Jo, han håller på Arsenal också, och bryr sig inte om svensk fotboll.

Han kallar sig en icke-svensk svensk numera, men hans förmåga att se på Sverige och svenskarna med en sorts utifrån-blick består. Det är den blicken, som en turist med ett osvikligt sinne för detaljer parat med stort mått fantasi, som har skapat succéer som Änglagård, Black Jack, Heartbreak Hotel, Under solen och en hel rad filmer till.

"Sverige ens en armé?"

Idén till allra första svenska långfilmen föddes när han passerade en militäranläggning på väg till sin dåvarande fru Gunillas, föräldrars gård i Västergötland.

– Varje gång jag åkte förbi stod lastbilarna på samma plats, ingenting verkade röra på sig. Jag funderade; har Sverige en armé? Vad gör de? Slåss de i krig? Varför verkar ingenting röra på sig?

Ungefär samtidigt fick han höra talas om att Sverige hade världens näst största svarta ekonomi.

Resultatet blev Nionde kompaniet, en humoristisk historia om värnpliktiga som skapar ett eget kompani av fifflare – ”maffiametoder i folkhemsformat” som en kritiker skrev.

Det är så Colin skapar sina succéfilmer – en del verklighet, en del fantasi och så en stor dos frihet för skådespelarna att skapa sina egna repliker.

Det sista bottnar väl i sanningens namn också i att Colin inte pratar svenska. Han är rätt trött på frågan, trött på att ursäkta sig inför svenskarna.

– Jag kan förstå och läsa svenska, men säger bara enstaka ord, säger han. ”Äckligt” är ett – det är ett så bra ord. Det är bara när Helena är arg på mig som hon pratar svenska med mig.

Bakgrunden är enkel. När han först kom hit ville alla han träffade passa på att träna sin engelska, och senare insåg han att han inte kunde jobba och skapa film om han själv skulle prata ett språk som han inte till fullo behärskade.

– Men jag hoppas att jag blir godkänd ändå, säger han med ett leende och lägger handen över bröstet:

– Jag har visat min kärlek för Sverige och svenskarna i mina filmer.

Pappa är måttstocken

Och där har vi nog svaret på varför hans filmer setts och älskats av så många. Alla är som en kärleksfull spegel vänd mot oss svenskar och vår svenskheten. Inte för att driva med, eller skratta åt oss, utan för att skratta och gråta med oss.

– Jag vill att publiken ska skratta och gråta, säger Colin. Men det är skillnad mellan att skratta åt någon och skratta med någon. Och att gråta för att man blir berörd.

Kritikerna har inte alltid varit nådiga, men priser och utmärkelser är inte det som driver honom, och filmkritik har han inte läst på 15 år. Colins egen måttstock är istället vad pappa skulle ha tyckt.

– Pappa älskade att vara med mig på filmset och alla i filmteamet kände min pappa. Han pratade alltid om filmerna och vad han gillade.

Men en film nämnde Colins pappa aldrig, en sanningsenlig och delvis våldsam film om systrarna Brontës dramatiska liv, med scener ämnade att skava.

– Det var en intellektuell film, en ”fin film”, säger Colin och ritar citattecken i luften, en sådan som kritikerna gillar.

Vill göra filmer som inger hopp

Efter pappans begravning berättade Colins bror att pappan inte hade gillat filmen, det var därför han aldrig nämnt den.

– Jag fattade ett beslut efter det. Jag vill inte göra filmer som människor mår dåligt av att se. De flesta filmer jag gjort sedan jag kom till Sverige handlar om människor, om livet. Människor dör i mina filmer, och du gråter för att du blir berörd. Jag älskar när någon gråter i storyn i mina filmer – men de handlar om hopp. Jag vill göra hoppfulla filmer som rör sig mellan skratt och gråt.

Faktum är att han ofta smyger på biografer för att se och höra publikens reaktioner på hans filmer.

– Ibland ett par, tre gånger i veckan, bekänner han. Jag går bara in och sätter mig längst bak, inte för att se hela filmen, men vissa delar. Jag vill veta hur filmen funkar för publiken. Gillar de den? Gråter de? Är de berörda? Det är ju mitt jobb! Jag måste ju veta.

Efter debuten med de fifflande lumparkillarna i Nionde kompaniet gav han sig på den svenska dansbandskulturen i Black Jack – en film som bokstavligen förändrade livet för Colin och ställde till den där röran som han var mitt i vid vårt första möte.

Helena Bergström har berättat hur hon kastade sig över Colin i en hiss, under inspelningen av Black Jack, och kysste honom.

– Jo, säger han. Det var så det gick till. Även om hon kanske inte direkt behövde ”attackera”.

Smärta och oro

Men kärleken var inte enkel. Colin var redan gift. Han bodde med sin svenska fru Gunilla och sonen Daniel i Wimbledon i sydvästra London och slets mellan å ena sidan förälskelsen till Helena och å den andra kärleken till sonen Daniel och familjeförpliktelserna.

– Jag har aldrig pratat om detta, säger han, men när Helena och jag hade träffats på inspelningen av Black Jack ville jag inte att det på något sätt skulle komma ut, till någon i filmteamet eller någon annan. Det måste vara en hemlighet, privat.

– Jag var gift och hade en son, så det var ett stort beslut. Med det följde en enorm smärta och oro över vad som skulle hända.

I Sverige rådde Änglagårdsfeber efter Colins och Helenas andra film tillsammans, men i Colins inre var det tumult.

– Jag reste mellan Sverige och England hela tiden och när jag var i London gick jag på bio och såg Kvinnorna på taket som Helena hade spelat in, för det var det närmaste henne jag kunde vara.

Filmen visades på ”inte så fina biografer, sådana som gamla män gick till” berättar Colin med ett snett leende. Det säger mer om den tidens England än om filmen, som och visserligen innehöll en del nakna scener, men också tävlade i Cannes och hade 15-årsgräns i Sverige.

– Plötsligt insåg jag; tänk om jag går längs Hornsgatan en dag och möter Helena med en annan kille? Vad skulle jag göra?

– Det var en tuff tid. Jag mådde skit, säger han.

Sprid mig över trädgården

Nu har Colin och Helena varit gifta i 32 år. Och Helena har spelat huvudrollen i samtliga Colins filmer sedan Black Jack.

– Jag får ofta frågan om jag skulle göra en film utan Helena, säger Colin, och svarar i nästa andetag:

– Absolut inte! Jag menar, hon har varit med varenda film jag gjort sedan vi träffades. Hon är en fantastisk skådespelare. Jag älskar att ha henne i mina filmer. Jag älskar att jobba med henne. Hon är min lyckobringare, om du så vill. Om hon skulle säga att hon inte vill vara med i nästa film – då blir det helt enkelt ingen nästa film.

Colin och Helena har sitt hem intill Mälaren på Ekerö utanför Stockholm. Där har barnen Molly och Tim vuxit upp. Det är hemma nu. Inte Gosport på Englands sydkust där Colin inte satt sin fot sedan hans mamma gick bort.

– Förr sa jag alltid att jag älskar Sverige, men jag vill inte bli begravd här – det är för mörkt och kallt att, du vet, ligga i marken här. Men så nådde jag en punkt, när någon frågade var jag vill bli begravd, och jag svarade ”här”! Självklart vill jag bli begravd här. Bara sprid mig över vår trädgård, där vi bor, vi älskar den platsen.

Familjen Nutley-Bergström består också av två hundar, en labradoodle och en fransk bulldog – och när Tim kommer hem med sin labrador och Molly med sin tax är de lika många fyrbenta som tvåbenta.

På andra stranden bor numera Gunilla, och strax intill sonen Daniel och hans fru.

– Jag har haft sådan tur att Gunilla och Helena har klarat av allt på ett mycket mera vuxet sätt än jag någonsin kunde, som man. Jag var en enda röra – men de har alltid varit fantastiska.

– Gunilla går på premiärerna på varenda film och när Helena är på teatern så går hon dit. Det är en välsignelse att få ha så kloka kvinnor i mitt liv.

För några år fick han själv agera rådgivare till en filmkollega som befann sig i en liknande situation som han en gång gjorde.

– Han kom in i klipprummet, frågade om han fick stänga dörren och bad mig om hjälp, berättar Colin.

Mannen hade träffat en betydligt yngre kvinna, men han var också gift och hade två döttrar.

– Jag var väl just rätt person att fråga, säger Colin med ett skratt.

– Men jag ställde några frågor: Vad händer om hon vill ha barn, är du redo för det? Nummer två: När du blir gammal och inte kan gå längre, kommer hon att skjutsa dig i rullstol då? För jag visste att Helena både skulle vilja ha barn – och att hon skulle skjutsa mig i rullstol om jag behöver det. Till sist frågade jag: Vems ansikte vill du se när du är döende?

Döden blir en del av resan

Några veckor senare hade kollegan lämnat den unga tjejen och är fortfarande med sin fru nu.

– Jag menar, du kommer till en punkt i livet när du inser vad du inte kan leva utan. Och du kan faktiskt inte leva utan kärlek.

Colin har fyllt 80, men har inga planer på att sluta jobba, inte nästa år och inte året efter det heller.

– Man pensionerar sig inte som filmmakare. Jag är en historieberättare, jag skriver och regisserar. Och jag gillar att berätta historier, jag gillar att prata och jag gillar människor. Det är vad filmer är gjorda av.

– Och märkligt nog, man tänker en del på döden när man är ung, men man tänker inte på döden när man blir gammal. Den blir en del av resan, kan man säga. Självklart vet man att när man är 80 att man antagligen kommer att dö innan man är 90. Men det tar inte upp en massa plats i mina tankar.