Ann Petrén förlorade sin far tidigt: Jag var så ensam i min sorg
Det kommer inte på fråga att Ann Petrén skulle ta en taxi till vår mötesplats på söder i Stockholm. Helst cyklar hon, men i dag blev det en promenad.
Att vara ute är det absolut bästa hon vet.
– Jag älskar att vara i naturen och helst vill jag göra något fysiskt aktivt, som att åka skridskor eller skidor, säger Ann och drar av sig sin pilotmössa av brunt läder.
Sedan ett par år tillbaka bor hon och maken, musikern Bengt Berger, i en lägenhet i stan, men tidigare ägde de i ett hus i Enskede.
– Vi kom till ett skede där vi kände att antingen behövde vi göra en renovering av huset eller flytta. Bengt var kanske den av oss som mest ville flytta in till stan, men nu ser jag alla fördelarna och vi trivs väldigt bra här.
Namn: Ann Petrén.
Ålder: Fyller 70 år i maj.
Familj: Maken Bengt Berger, jazzmusiker, dottern Ebba, 35, fyra bonusbarn och nio bonus-barnbarn.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell med: Serien Allt och Eva på Viaplay med premiär den 21 april.
Det finns dessutom ett sommarhus uppe i Hedemora som också skulle behöva renoveras och det projektet räcker mer än väl just nu. Egentligen skulle Ann gå i pension förra året och få en massa tid över till sådant som renovering, handarbete och att läsa böcker. Men det där med pensionen har hon fått ompröva. Rollerbjudanden fortsätter komma och vissa kan hon inte säga nej till. Hon som varit tillsvidareanställd under så lång tid har tur, eftersom hon får ut en helt okej pension som hon kan leva på.
Aktuell i serien Allt och Eva
– I dag är det många som inte har samma tur och skådespelaryrket är inget högavlönat jobb precis. Det finns en frihet i att numera ha möjligheten att göra precis det man vill, säger Ann som just nu är aktuell med Allt och Eva, en serie som handlar om Eva (Tuva Novotny) som åker till Köpenhamn för att leta upp sin spermadonator.
Ann tycker att en av storheterna i den nya serien är att den belyser alla åldrar, även Evas mamma (Sissela Kyle).
– Det är ju vi som är i min ålder som verkligen konsumerar kultur, därför kan jag ibland känna mig uppgiven över att vi är så underrepresenterade i film och på teater. Men i den här serien tror jag många kan identifiera sig med den väldigt överbeskyddande mamman, säger hon och tar en klunk av sitt medhavda kaffe.
Hon önskar att film och tv ska bredda rekryteringen av skådespelare, vare sig det handlar om ålder eller etnicitet.
– Det finns en enorm skådespelarkår därute som väntar på jobb, men som blir utan för att det kommer upp nya som råkar ha fler likes på sociala medier.
Det finns en frihet i att göra precis det man vill
Ann betonar att hon inte alls är bitter och att hon personligen känner sig privilegierad, men hon tycker att det känns synd att stora talanger går arbetslösa.
Teatern lockade Ann Petrén tidigt
Ann växte upp i en högborgerlig miljö, i ett hus som låg mitt emot teatern i Västerås. Från sitt fönster kunde hon se rakt in i teaterns sminkloge.
– Jag lockades av världen därinne, såg folk komma och gå från teatern och såg själv på teater från tidig ålder.
Hon tror inte att det var själva skådespeleriet hon tilltalades av, snarare sammanhanget.
– Det var den där tillhörigheten som blev mitt driv. Familjekänslan.
Någon teaterapa var hon dock inte som barn, men inte heller den som satt tyst.
– Jag trodde att man behövde vara lite ”wild and crazy” för att syssla med teater, men det har jag aldrig varit, tycker snarare att jag varit ganska allvarlig.
Ann har svårt att tänka tillbaka på hur hon varit som person som yngre, och på frågan om alla roller hon spelat genom åren har gjort det svårare för henne att identifiera sig själv, svarar hon att hon skiljer väldigt hårt på vad hon gestaltar och inte gestaltar.
– Vad jag än gör och vem jag än spelar så är gestaltningen inte vad jag är, säger hon.
Vi försöker räkna ut hur många roller det kan röra sig om sedan hon slog igenom på 1980-talet och kommer fram till att det måste handla om ett hundratal, allt ifrån serier och filmer som Masjävlar och Om jag vänder mig om till teateruppsättningar som Susanne Ostens Det allra viktigaste och Lars Noréns Temps mort.
– Det är svårt att säga vad jag är mest stolt över. Jag har gjort så många olika genrer som betytt olika mycket under olika perioder av mitt liv. Märkligt nog har jag, som är uppvuxen i en högborgerlig miljö, sällan spelat den typen av överklassroller. Kanske har det att göra med mitt utseende?
Man kan inte vila på gamla lagrar
Men vad tror du själv är din styrka, det som gjort att du hållit så länge?
– Jag är situationstränad, vilket betyder att jag försöker titta på en helhet i en scen. Även om det är just jag som har en replik så är det kanske något annat som händer längre bort på scenen som är viktigare. Jag tänker ofta på helheten och vad man kan bidra med som skådespelare i alla situationer, vare sig man är den som pratar eller inte.
Du har tagit emot både guldbaggar, Svenska Akademiens teaterpris och andra stipendier och priser, hur känns det?
– Bekräftelse är fin att få men man kan inte vila på gamla lagrar. Det är inget jag kan förhålla mig till när jag går in i ett nytt projekt.
Fadern dog tidigt
När Ann kom till världen var hennes tre äldre syskon 18, 16 och 10 år gamla. Som sladdis växte hon mer eller mindre upp som ensambarn. Inget av hennes syskon leveri dag och det skiljer endast något år mellan Ann och hennes brors barn. Hon upplevde därför att hon hamnade ”lite fel”, liksom mellan två generationer.
– Mamma var 42 år när hon fick mig, på den tiden tyckte man att det var jättegammalt och jag minns att jag skämdes. Och på teatern, när min äldsta syster kom och tittade, fick hon ofta frågan om jag var hennes barn.
Hon föddes in i en familj med tjänstevilla, privatchaufför, hembiträde och representationsmiddagar. Hennes pappa var hög chef på Metallverken i Västerås och under en period var han riksdagsledamot för Folkpartiet. När han i slutetav 1950-talet kom hem från en tjänsteresa i Pakistan hade han med sig ett virus som orsakade hjärninflammation. Ann var endast sex år när hennes pappa dog och hon drabbades av ett slags förbjuden sorg. Hon fick ta ett stort ansvar för sin mammas sorg och eftersom hennes pappa var en känd riksdagspolitiker var det viktigt att hålla uppe en fasad.
– Det var först när min dotter var i sexårsåldern som jag insåg att hon hade så mycket erfarenheter och liv med sin pappa. Inte skulle hon kunna glömma allt det där? Jag insåg hur tufft det måste ha varit för mig att vara så ensam i min sorg och samtidigt bära mammas.
Förlusten av pappan är såklart en grundsorg Ann har burit på hela livet och hon upplever att man inte höll pappa levande. Hennes mamma pratade inte om honom och hon minns inte heller att hon frågade så mycket.
– Men jag har senare läst om honom i tidningsurklipp och även hört andra som berättat hur aktiv och framgångsrik han var, säger Ann som i dag kan känna sig stolt över sin pappas politiska engagemang.
Han gick bort när han befann sig på toppen av sin karriär.
Anns mamma var också engagerad, inte alls i politik, men i välgörenhetsfrågor.
– Jag har ett tydligt minne av att jag många gånger satt och räknade mynt från olika insamlingsbössor.
Hon kan förstås inte säkert veta, men Ann tror att hon nog inte hade blivit skådespelare om hennes pappa hade levt.
– Mina äldre syskon sysslade inte alls med den typen av yrken, men både jag och syrran som är närmast mig i ålder har kreativa arbeten. Hade pappa levt hade han nog försökt driva både henne och mig till att syssla med något annat. Skådespelande var mer av en hobby för honom.
Ann var ett tag inne på både läraryrket och möbeltapetserare, men lusten till teatern var starkare.
– Jag tror ibland att jag valde skådespelarvärlden som en revolt mot högborgerligheten.
Kärleken till maken Bengt Berger
Ann och hennes Bengt har varit ett par i över 30 år. Det var jobbet som förde dem samman; han gjorde musik till den teateruppsättning hon var med i.
– Jag hade visserligen spanat in honom redan, men nu fastnade jag verkligen. Det var något med hans passion till musiken, han kändes så otroligt dedikerad. Sedan var han dessutom väldigt charmig och nyfiken på livet.
Just det där med att vara så dedikerad det man är intresserad av tycker Ann kan vara attraktivt och hon ser upp till att hennes man aldrig gett vika, utan gjort det han tror på.
– Han sa tidigt, trots att han hade ett annat välbetalt jobb, att han bara vill jobba med sådant han tycker är roligt. Så han sa upp sig och har varit helt konsekvent i sitt tänk, han har livnärt sig på musik hela sitt liv. Sedan kan den där ockupationen av musik också ha varit ett störningsmoment i relationen, att det liksom hela tiden gått i första hand, säger Ann.
Medan Bengt verkar vara lugnet själv, någon som aldrig oroar sig, beskriver Ann hur hon blir alltmer orolig ju äldre hon blir. Hon säger att det är ett slags fysisk rädsla.
– Ett exempel är att jag aldrig skulle sätta mig och åka i en bil som ser gammal eller sliten ut. Jag skulle också drabbas av ångest bara av att behöva vara tvungen att ta bilen och köra genom stan utan att långt innan suttit och gått igenom kartan på GPS och säkert vetat att jag kommer att hitta en parkeringsplats.
Hon söker helt enkelt mer garantier i sitt liv i dag. På scenen känner hon inte alls av denna oro, utan endast när det kommer till det allmänna dagliga livet.
– Sjukdomar och liknande är jag däremot inte så orolig över, det är ju sådant som faktiskt inte går att påverka.
När det kommer till den delen av livet känner sig Ann förskonad. Visst, hon har opererat båda sina höfter efter många år av värk, men annars tycker hon att hon har levt ett relativt smärtfritt liv.
– Jag har gått igenom förlusterna av båda mina föräldrar och alla mina syskon, men det är ju också sådant som är omöjligt att påverka. Det som är skrämmande, men som vi faktiskt kan påverka, är till exempel miljöfrågan. På riktigt, jag trodde faktiskt inte att jag skulle uppleva tiden som nu råder under mina levnadsår.
Krigen som pågår skrämmer mig
Världen är upp och ner och Ann upplevde att något hände i och med mordet på Palme. Därefter var det lugnt ett tag.
– Till nu… krigen som pågår skrämmer mig enormt. Nu är det en satsning att våga sätta sig framför tv:n och se på nyheterna. Det ökade hotet känns och även om jag inte preppat en massa så har vi i alla fall skaffat en vevradio och fyllt en vattendunk… kanske borde man också ha ett stormkök, tänker Ann högt.
Hon säger också att hon skulle vilja engagera sig mer politiskt. Kanske är det nu som det där samhällsengagemanget hon alltid burit på ska omsättas i handling på riktigt (som ung protesterade hon mot Vietnamkriget och engagerade sig i FNL-rörelsen). För Ann har en viss del av sin pappas politiska medvetenhet, även om hennes partisympatier möjligen skulle ha fått honom att rynka en aning på näsan.
Fick kämpa för tid med dottern
När Ann tänker tillbaka på hur hon varit som mamma, inser hon att det var mycket i den rollen som handlade om logistik. Hon minns att hon fick kämpa för ledighet, att hennes perioder med föreställningar skulle matcha dottern Ebbas olika lov.
– Med en mamma som jobbar inom teater och med en pappa som är kapellmästare på Dramaten har Ebba växt upp i den här miljön och den känns därför helt naturlig för henne. Sedan vet jag att det är många skådespelarbarn som upplevt att det varit jobbigt att deras föräldrar stått uppe på en scen och att de liksom blivit allmängods. Detta tror jag att även min dotter kunde tycka vara jobbigt.
Ann och Ebba ses så ofta tid finns, de åker till exempel långfärdsskridskor tillsammans, och precis som mamma sysslar Ebba med teater och kultur.
– Hon håller på med en annan typ av scenkonst än jag. Lite som att vi hamnat i samma värld, men i olika familjer.
Det bästa med att vara Ann tror hon är hennes nyfikenhet. Inför varje roll måste hon läsa in sig på nya områden och intresset är alltid lika stort.
– Det är alltid ”all in” under en period och sedan kastats jag ini något nytt ämne, så det har blivit en hel del fragmentarisk kunskap. En annan egenskap är att jag sällan är nöjd, jag är en sådan där skådespelare som tänker ”detta kommer aldrig gå”, men den där pessimistiska sidan av mig har faktiskt varit mitt driv. Det som tagit mig framåt och gjort mig bättre.
Ann försökte som sagt att undvika jobbet ett tag, men upplevde att hon saknade att vara i en process. Det handlade mer om att vara i ett flow än en saknad av jobbet i sig. Men tanken är att jobba mindre och ha mer tid för den sociala biten.
– Jag vill hålla mina relationer vid liv, något som blivit extra viktigt i min ålder då man allt oftare springer på begravningar. De som alltid funnits försvinner, personer som liksom varit eviga för en.
Hon skulle också vilja ha mer tid för nöjesläsning. Under alla yrkesår har den mesta läsningen handlat om research inför olika roller, nu tycker hon det vore härligt att bara läsa för sin egen skull.
– En plan jag har är att börja något slags engelskakurs så att jag kan läsa fler böcker på engelska. Men jag vill inte sluta jobba helt ännu, så länge jag känner passion och meningsfullhet i de roller jag erbjuds kan jag inte fasa ut jobbet i alltför snabb takt.
Nej, Ann kan inte sluta jobba ännu och det är vi många som är både tacksamma och glada över. Hon är en av våra mest lysande stjärnor på teaterscenen och vi hoppas att pensionen får vänta ett tag till.