Amelia Adamo: Vårt största tabu är inte sex utan döden
Det är något av ett konststycke att hitta en intervjutid med Amelia Adamo. Först är hon på Bokmässan i Göteborg, sedan på en läsarresa i Italien. När jag efter flera veckors mejlande med Amelias kontaktperson får en tid med henne slutar det med att intervjun måste flyttas eftersom den krockar med ett annat åtagande.
Samma vecka läser jag att Amelia blivit invald i nätapoteket Apoteas styrelse. Vid det laget börjar jag undra om jag missuppfattat det där med att hon har gått i pension.
För ett par år sedan slogs det upp stort i tidningarna att hon i samband med sin 70-årsdag skulle lämna anställningen som senior redaktör på sitt skötebarn M-magasin och samtidigt trappa ner avsevärt på arbetstakten. När vi en onsdagsmorgon sitter vid köksbordet i Amelias och sambon Lucios takvåning förklarar hon att den nya tillvaron inte riktigt blev som hon hade tänkt sig.
– Det har ringt så många och frågat om jag inte kan vara med på olika saker, och jag har blivit så smickrad över att de vill ha mig att jag i många fall har tackat ja. Med tanke på att jag faktiskt är pensionär tycker jag att jag har jobbat för mycket. Mitt nyårslöfte inför nästa år är att min pensionärstillvaro ska innehålla fler fikastunder. Successivt har jag blivit allt duktigare på att tacka nej till förfrågningar.
Ingen etikettmänniska
Ett erbjudande som Amelia dock inte kunde motstå var att göra radioprogrammet App och etikett i P1, där hon är bisittare till den 37 år yngre journalistkollegan Emanuel Karlsten. I programmet dryftar de kniviga etikettfrågor kopplade till vår nya digitaliserade verklighet, så som:
Är det okej att svara i telefonen när man sitter på middag med vänner? Hur lämpligt är det att en chef är vän med sina anställda på sociala medier? Och är det okänsligt att framföra sina kondoleanser på virtuell väg i stället för att ringa upp personen i fråga?
– När jag först blev tillfrågad tänkte jag: Nämen, hur man uppför sig på nätet vet väl inte jag. Men sedan började jag tänka på att jag faktiskt besitter en viss erfarenhet i ämnet även om jag inte är någon etikettmänniska. Det är väldigt roligt att som 71-åring bli erbjuden att göra ett sådant program och dessutom få jobba med någon som tillhör en annan generation. Emanuels inställning till vissa saker är helt främmande för mig, men jag har lärt mig att förstå hur han tänker.
Fortfarande övergår det dock Amelias förstånd varför många ur den yngre generationen har så svårt att lyfta telefonen när de vill något, däribland hennes ena son.
– Han lägger ut saker på nätet som jag tycker att han borde ringa mig om istället. När jag påtalar det för honom säger han bara: men du får väl för fanken vara lite mer aktiv på sociala medier, berättar hon roat.
Livet mer värdefullt
Annars är Amelia i allra högsta grad en 71-åring som hänger med. I den nyutkomna boken Vandra och njut berättar hon om hur hon hittat ett eget komfortabelt sätt att vandra på, långt ifrån tält, liggunderlag och vakuumförpackningar. Hon konstaterar att hon är förbluffad över hur roligt det är att bli äldre.
– När jag var yngre var min förhoppning att det skulle vara uthärdligt snarare än roligt att bli gammal, men när jag fyllde 70 insåg jag att det var mycket bättre än jag hade räknat med. Jag tror det har att göra med att livet blir mer värdefullt. Man värdesätter mindre saker, det är inte längre de stora grejerna som gäller.
Bekämpar åldersfascismen
Sedan hon 2006 grundade M-magasin har Amelia gjort det till sin mission att bekämpa den svenska åldersfascismen.
– Jag har velat ändra attityden gentemot äldre genom att visa att vi är dugliga, sprängfyllda med erfarenhet och inte kan ersättas med 35-åringar på arbetsmarknaden. För att göra min poäng tydlig har jag satsat på att vara extra hurtig och försöka åskådliggöra allt vi är kapabla till.
Ett möte med professor Mats Thorslund, som forskar om den äldre befolkningens levnadsvillkor, gav Amelia en tankeställare. Hon insåg plötsligt att hon kanske haft en lite för ensidig och lättsinnig inställning till det här med att bli äldre.
– Mats Thorslund gav mig en aspekt på åldrandet som jag inte riktigt ville se. Han påminde mig om att hur många fler goda år vi än har fått så kommer vi inte undan det allra sista skedet av våra liv som många gånger är en utdragen väntan på döden. Jag insåg att det inte längre är 60-plussarnas sexliv som är vårt största tabu, det är döden.
Mötet utmynnade i krönikan Vi borde prata mer om de sista hemska åren. Egentligen var det här ingen helt ny insikt för Amelia. Hennes mamma Elda satt de sista åren av sitt liv på ett äldreboende och klagade över att hon levde på övertid.
– Hon kunde vakna på morgonen och säga: ”Fy fan att jag vaknar, kunde jag inte bara få fortsätta att sova.”
För snart tre år sedan blev Elda vid 92 års ålder till sist bönhörd.
– Döden kom som en befrielse för både mamma och mig. Varför skulle hon fortsätta att leva ett liv som hon inte ville leva? Det tog lång tid innan jag fick tillbaka minnena av den glada fantastiska mamma hon var de första 85 åren av sitt liv.
Bilden av den deprimerade mamman som hon var på slutet låg i vägen.
– Det var inte förrän jag nyligen gjorde en minnesbok över mamma som de ljusa minnena av henne återvände.
För aktiv dödshjälp
Varje vecka besöker Amelia nu sin 93-åriga moster Liliana som bor på samma hem där hennes mamma slutade sina dagar. Även om Liliana till skillnad från sin syster inte är deprimerad uttrycker även hon att hon känner sig färdig med sitt liv. När än döden kommer är hon redo att möta den. För egen del skulle Amelia själv vilja avgöra när det är dags att lämna jordelivet.
– Jag tror att jag skulle känna mig trygg i vetskapen om att den dagen jag inte vill leva längre kan jag göra någonting åt det. Det hemska är inte smärtorna, dem är läkarna jätteduktiga på att lindra. Det hemska är det utdragna psykiska lidandet som många tvingas gå igenom. Att vara begränsad och osjälvständig och veta att det aldrig kommer att bli bättre.
Amelia är för aktiv dödshjälp under ordnade former.
– Alla äldre läkare som jag känner har en hög med tabletter i beredskap, men de flesta av oss är i predikamentet att vi inte kan skaffa oss tabletter själva utan att någon annan måste skriva ut dem åt oss. Jag tror att många gamla och sjuka skulle tycka det vore skönt att veta att medicinburken finns till hands, även om man sedan kanske aldrig tar tabletterna.
Att oroa sig för framtiden har aldrig legat för Amelia, men visst reflekterar hon över att livets slutpunkt kommer allt närmare.
– Flera gånger har jag tänkt: Om jag fick en dödsdom i dag, hur skulle jag då förhålla mig till den? Det som skulle smärta mig mest vore att inte få se mina barnbarn växa upp. Jag vill så gärna se hur det går för dem och få vara med när de tar studenten. Dessutom behöver de sin farmor, konstaterar hon och försöker hejda tårarna som tränger fram vid tanken på att behöva skiljas från barnbarnen.
Ville inte göra om samma misstag
I dag kommer familjen odiskutabelt i första rummet för Amelia. Så har det inte alltid varit. Det uppslukande arbetet i högt uppsatta positioner på olika tidningar medförde vissa felprioriteringar, det kan hon se så här i efterhand.
– Jag har varit duktig på jobbet, en hyfsad mamma och en halvdålig fru. Jag tror att jag förblindades lite av att jag tjänade mycket pengar. Någonstans trodde jag att jag kunde kompensera barnen för min bristande närvaro genom påkostade resor på skolloven och andra materialistiska saker, medger hon självrannsakande.
Sönerna Filip och Alexander var bara åtta och fem år när deras pappa, tidningsmannen Lars CG Ericsson, dog i malignt melanom. Tre månader senare blev Amelia sambo med kollegan Thorbjörn Larsson, Aftonbladets dåvarande chefredaktör.
– Det var olyckligt för oss alla att Thorbjörn och jag hade så bråttom att flytta ihop, framför allt för våra barn. Vi var båda rationella kvällstidningsmänniskor, vana vid snabba deadlines och beslut. Den där bråttomheten smittade av sig på privatlivet, vilket var mindre bra.
– När jag för nio år sedan träffade min nuvarande sambo Lucio var jag mån om att inte göra om samma misstag. Lucios yngsta barn, Rebecca, var bara 14 år då. Av hänsyn till henne kunde jag inte bara dundra in. Det tog fyra år innan jag och Lucio flyttade ihop.
Nya sambon Lucio
Amelia berättar att Lucio har jobbat som frisör på samma salong i över 50 år, är ointresserad av litteratur och aldrig har haft några stora visioner eller drömmar. Med andra ord kunde han inte vara mer olik hennes två tidigare män, båda intellektuella och inflytelserika inom medievärlden.
– Att bli tillsammans med Lucio var en omställning för mig. Jag som alltid älskat eliten har fått kämpa för att ta till mig att det hjärnan producerar inte står över det som handen producerar. Det är första gången i mitt liv som jag lever med en praktiker. Lucio tar hand om alla hemsysslor. Däremot är han till skillnad från mig inte aktivt kunskapssökande. Det tog många år innan jag kunde acceptera att leva med en icke nyfiken människa.
Amelia understryker att hon och Lucio ändå har mycket gemensamt.
– Vi förenas i ett starkt kärleksbehov, familjens och matens avgörande betydelse och humorn. Vårt gemensamma italienska ursprung har blivit en bro mellan oss. Vi har så många andra beröringspunkter att vi inte behöver diskutera Ulf Lundells senaste bok för att känna samhörighet. Det är oerhört befriande.
Det här är Amelia Adamo
Yrke: Pensionär, krönikör, föreläsare och ledamot i två styrelser.
Ålder: 71 år.
Familj: Sambon Lucio Benvenuto, 71, sönerna, Filip, 41, och Alexander, 39, från äktenskapet med Lars CG Ericsson, barnbarnen Sixten, Enzo, India, Ella och Signe, svärdöttrarna Lina och Jennie, Lucios barn Sandra, Max och Rebecca, samt katten Caruso.
Bor: I lägenhet i Hornstull, lantställe på Dalarö.
Aktuell: Med radioprogrammet App och etikett i P1, samt boken Vandra och njut tillsammans med Lotta Byqvist (Lava förlag).
Av Linda Andersson