Sophia driver ett bed & breakfast i Frankrike: ”Jag har hittat hem”

Sophia Eriksson, 57, lossar på några klädnypor och samlar ihop ett av de solvarma lakanen. Längs den långsmala balkongens räcke sitter tre linor uppspända, belamrade med nytvättat sänglinne. Sophia kör flera maskiner om dagen och allt får lufttorka i den provencalska vinden.

– Gästerna har inte kommenterat det, men jag undrar om det känns på doften, säger hon och viker ihop tyget.

Efter reklamen: Se också: Sandra bor i sin bil – var som helst i världen

Vi befinner oss i Sophias privata, ateljéliknande lägenhet, högst upp i hennes bed & breakfast La Clé de la Porte. Trevåningshuset ligger i staden Antibes på den franska rivieran.

Från balkongen skymtar masterna till några påkostade segelbåtar i hamnen, Port Vauban, medelhavets största privata yacht-hamn. Resten av utsikten präglas av blå himmel med fluffmoln, siluetten av en bergskam och de terrakottafärgade hustaken i gamla Antibes.

Stadskärnan har anor från antiken och myllret av gränder, kullerstenstorg och gallerier är en turistmagnet. La Clé de la Portes framsida vetter mot en gågata. Baksidan mot det vykortslika, undangömda torget Place du Revely – enligt Sophia ett av de mest fotade i staden.

Anders och Louise lämnade ekorrhjulet:

relationerAnders och Louise tog en enkelbiljett ut i världen: "Lockas mer av det oförutsägbara"

– Det lärde jag mig tidigt som företagare, värdet i att investera sin verksamhet på en strategiskt bra plats. Bra läge är A och O om man vill att det ska funka.

Vårt upptagningsområde är enormt och gästerna som kommer hit behöver ingen bil – allt finns i närheten.

Från en gård i Östersund till Antibes

Resan hit började med att hennes exman på 90-talet besökte Antibes. Han blev lyrisk över den pittoreska staden, en halvtimmes bilfärd från Nice, och några år senare följde Sophia med ner.

Hon föll även hon. På den tiden bodde de i Dille utanför Östersund i Jämtland. De hade en gård, tre söner och drev restaurang.

Först långt senare, i början på 2010-talet när barnen hade blivit stora, kläckte Sophia idén. Skulle de inte öppna ett bed & breakfast i Provence? De började scanna fastighetsmarknaden och när de fick höra att ett hus med anor från 1400-talet, beläget mitt i den turisttäta gamla stadskärnan, var till salu kände de båda att det var rätt.

Sjukdomen gav Camilla en nystart i livet

relationerCamilla Wahlman fick bröstcancer – blev en nystart

Hösten 2013 fick de tillträde och satte direkt i gång med den minst sagt omfattande upprustningen.

– Det var en total ruin. Taket läckte. Ingenting hade vidgjorts sedan 60-talet, säger Sophia när hon visar oss runt.

Deras begränsade budget innebar att de gjorde i princip allt själva. Hennes exman kaklade badrum, drog vatten, byggde och målade. Sophia ansvarade i sin tur för att möblera de nio rummen och lansera verksamheten.

Ett halvår efter tillträdet, i april 2014, tog de emot sina första gäster. Då hade de fem rum klara – inredda i gammeldags stil med rustika trämöbler på det sexkantiga, tegelröda golvkakel som är typiskt för Sydfrankrike.

I rummen finns även spår kvar från den förra ägarens mamma: handväskor, tavlor och antika nattlinnen. Samtliga möbler har Sophia hittat på andrahandsmarknaden – i synnerhet på Leboncoin, den franska motsvarigheten till Blocket.

– Alla skrymmande saker som linneskåp och sängar fick vi skruva isär för att få in genom dörren och uppför trapporna.

Fyrabarnsfamiljen flyttade utomlands Först nu fattar jag hur sjuk jag var

relationerFyrabarnsfamiljen flyttade till Thailand: ”Livet har blivit enklare för oss”

Utbildad kock

Ett hållbarhetstänk präglar verksamheten. Det är ett resultat av en kombination av saker: att spara pengar, respektera husets historia och slå ett slag för miljön, berättar Sophia.

Utöver den antika inredningen och lufttorkning av sänglinne är kallvattenledningarna dragna under takpannorna för att vattnet ska få en högre lägstatemperatur. Gästrummen är utrustade med fläktar i stället för luftkonditionering och baren i det lilla köket på gatuplan är byggd av ett gammalt golv och sänggavlar.

Kökets svängdörrar leder till uteserveringen med sin vinrankstäckta pergola. Där under sitter middagsgäster fem kvällar i veckan.

På den handskrivna menyn kan man bland annat hitta franska klassiker som ost- och charkbrickor. Men den innehåller även inslag som avslöjar att det inte står en fransyska i köket, som smörgåstårta och fröknäcke.

Sophia är utbildad kock och sommelier och lagar all mat själv, ibland med ett par extra hjälpande händer. Hon har en nollvision när det gäller matsvinn.

– Jag är en noggrann kock och vi lagar all mat samma dag. Om det ändå blir sådant som ägg, bröd och chark över så serverar vi det på frukosten.

relationerLotta seglade över Atlanten: “Lusten var starkare än rädslan”

Hemskt med ovissheten

När hon och hennes exman separerade 2019 valde Sophia att stanna kvar och fortsätta driva och utveckla hotell- och restaurangverksamheten.

Det var precis före pandemin vilken för Frankrike innebar en lång period av utegångsförbud och nedstängningar.

– Min lärdom är att det som inte dödar det härdar. Det gäller både skilsmässan och pandemin. Det var fruktansvärt att sitta här ensam och inte veta när vi skulle kunna öppna.

Men efter pandemin var det som om jag blev ett med Frankrike. Jag var en av få utlänningar som stannade kvar och plötsligt såg folk i kvarteret mig med andra ögon, säger hon och tillägger:

– Nu har jag äntligen blivit accepterad. Det märks, för grannarna kommer och äter på min restaurang.

Vi har slagit oss ner vid ett av de runda borden under pergolan och Sophia serverar kaffe i antika små porslinskoppar.

samhälleLena bytte yrke från biolog till smyckekonstnär: ”Hittat hem”

I Gamla Antibes, några stenkast från La Clé de la Porte, är det utomhusloppis varje torsdag och lördag. Sophia tar nästan alltid en tur för att se om hon hittar vinglas eller något annat användbart.

– Allt hos mig är loppisfynd, alla glas, alla tallrikar, alla bestick. Jag gillar antikviteter och i Frankrike är det tillgängligt på ett annat sätt än i Sverige. Det är bara att frossa i grejer. För mig gör det inget att alla personer i sällskapet inte äter på likadana tallrikar.

Har fått sitt temperament från pappan

Borden dukas med tygservetter som liksom sänglinnet får lufttorka efter tvätt. Den biten sköter Sophia själv men till städning och servering har hon personal. Och som på alla restauranger händer det att glas går i kras. Sophias kära loppis-glas.

– Serveringspersonalen vet att jag blir skitsur när de tar sönder mina glas. Men det rinner av mig sedan, säger hon och skrattar.

resorAnna, 60, om att resa ensam: ”Hela världen ligger för dina fötter”

Sophia upplever att hennes temperament står mer i linje med det sydländska kynnet än det jämtländska.

– Min pappa var från Algeriet och det är som om mitt ursprung kommer fram i mig när jag är här. Här får man vara förbannad. Och jätteglad. Det passar mig. Här får man sticka ut. Jag kan vara Sophia på ett sätt som jag inte kände att jag kunde vara i Östersund.

Det ringer på hennes telefon bredvid den urdruckna kaffekoppen. Hon svarar på franska. Det är en kund som har frågor om sin bokning.

– I början fattade jag ingenting, säger hon när hon har lagt på.

– Sedan gick jag en intensivkurs i en och en halv månad och därefter har jag bara pratat på. Jag har lätt för språk och var jättemotiverad att lära mig. Det har för mig varit en del av hela projektet att öppna ett bed & breakfast här nere.

resorAndrea, 29, reser ensam med sin husbil – jag har varit i 17 länder

Sophia har hittat hem

I november varje år stänger hon hotellverksamheten och öppnar igen fyra månader senare. Under vintern reser hon runt i landet och besöker vingårdar där hon bunkrar flaskor till restaurangen.

Däremellan tar hon sig tid för familj och vänner, sitter hemma och virkar och underhåller huset. Några turer till Jämtland blir det i regel också. Men att en dag flytta tillbaka ser hon inte framför sig.

– Det är som att jag har hittat hem. Jag är så privilegierad här och har ett fantastiskt bra liv. Visst är det slitit under högsäsongen, men varje dag tar jag en timme för att gå ner till stenstranden och bada. Sedan lägger jag mig på en handduk och lyssnar på havet.