Ullas man gick hastigt bort – nu uppfyller hon sin dröm: ”Han skulle tycka om det jag gör”
– Jag älskar att stå på scen, säger hon.
Det är aldrig för sent att satsa på en passion och byta bana – det är Ulla Fluur ett levande exempel på.
– Jag går mot 70 och det finns ingen anledning att vänta med någonting. Det är bara att tag i det man vill, det blir man ännu mer medveten om när man haft döden nära inpå, säger Ulla, som numera kan titulera sig jazzsångerska.
Förra året hade hon spelningar ungefär en gång i månaden och hon har spelat in tre skivor.
– Det har funnits i mig att någon gång, när jag får tid, vill jag sjunga. Men att det skulle kunna bli så här hade jag aldrig väntat mig. Det är fantastiskt.
Vi träffas hemma hos Ulla Fluur i hennes vackra och personligt inredda hem i Stockholm, lägenheten där hon och hennes man bodde tillsammans. Hon bjuder på olika sorters småkakor, eftersom hon börjat tycka att det är roligt att baka.
Hon har bytt spår i yrkeslivet tidigare – hon är utbildad förskollärare men började i filmbranschen som 36-åring. Först var det mest ”koka kaffe”, men hon fick allt mer ansvar genom att arbeta med olika produktioner på SVT Drama.
– Jag har alltid varit lite fladdrig. Jag testade reklambranschen ett tag också, men det var inget för mig.
Till slut var hon produktionsledare, och jobbade med budget och organisation av stora satsningar som Bron, Svensson, Svensson och Kalifat.
Sång och musik har till viss del alltid funnits med i bakgrunden i Ullas liv. Hennes föräldrar var musikaliska, mamman spelade piano och pappan dragspel. Hon själv provade att sjunga i kör i 20-årsåldern. Det hände att hon sjöng på något bröllop eller dop, men mer blev det inte.
– Jag spelade lite gitarr i tonåren, men det fanns inte en tanke på att hålla på med musik på allvar.
Ulla träffade sitt livs kärlek
När hon var 36 år mötte hon sitt livs kärlek, Christer Jansson, på en nyårsfest. Hon ler åt minnet.
– Det sa liksom bara … pang. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det fanns ingen tvekan om att det var vi, och vi flyttade ihop redan efter någon månad.
Christer var studiomusiker och en av Sveriges mest anlitade rock- och poptrummisar. Han spelade ihop med stora namn som Roxette, Lisa Nilsson och Monica Zetterlund. Musiken blev en viktig ingrediens i parets hem, men när de möttes hade Ulla just börjat jobba med film och hade ingen tanke på en sångkarriär.
– Jag satt vid pianot ibland och sjöng på någon tillställning kanske en gång om året, det var allt. Christer uppmuntrade mig alltid när det gällde sången. Han köpte en gitarr åt mig också, och skulle tycka om det jag gör nu.
Under intervjun tittar Christer på oss från ett foto på en hedersplats i köket. De två levde ett lyckligt liv ihop. De fick inga barn, men hade kärleken till varandra och det räckte gott.
2015 slogs Ullas tillvaro i spillror. Christer gick bort i cancer efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Han hann inte ens fylla 52 år, Ulla var 56. Tiden efter makens sjukdom blev svår.
– Det var fruktansvärt. Det var som att min hjärna inte fungerade, jag kunde inte förstå att han aldrig kom hem från sjukhuset. Det gick så fort på slutet. Som tur var hade jag en väldigt bra husläkare som såg till att jag inte drog igång med jobbet för snabbt.
En drastisk sak hände med Ulla – det var som att sorgen hade fastnat på hennes röst:
– Jag kunde inte sjunga över huvud taget, inte ta en ton på nästan två år. Så fort jag försökte så började jag gråta, jag blev så känslosam. Det var för plågsamt på något sätt.
Ulla Fluur
Ålder: 66 år.
Familj: Änka, med en ”extended family”.
Gör: Jazzsångerska, pensionär.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Aktuell: Med skivan Katten också! Musiker är Leo Lindberg, Martin Höper och Henrik Jäderberg.
Månaderna gick. Ulla började arbeta först halvtid, sedan heltid, bland annat med en film av Stefan Jarl och den svenska dramaserien Jordskott.
– Jag jobbade med jättebra folk, men när jag kom hem till lägenheten var det så tomt. Jag mådde inte bra helt enkelt. Då bestämde jag att göra något för mig själv, att ta en timeout.
Tog en paus från jobbet på SVT
Sagt och gjort. Ulla brukade gå och fika på ett kafé i sina bostadskvarter, och en dag pratade hon med ägaren.
– Jag frågade ”Kan inte jag få jobba här i höst?”. Så det gjorde jag.
Eftersom hon alltid frilansat och haft projektanställningar tog hon helt enkelt en paus från sitt ”riktiga” arbete och hoppade in på kafét under ett halvår. Då fanns plötsligt den extra tiden, och Ulla fick lust att sjunga igen.
– Jag började mest för att öva upp muskulaturen. När jag väl börjat sjunga så hjälpte det mig i sorgen, det var nästan som terapi. Vi var så tajta, jag och Christer, jag var tvungen att hitta något som jag ville göra.
Det ena gav det andra. Ulla fick smak för sången och började träna för en sångerska som också är en duktig pianist. Sommaren efter Christers död gick hon en jazzkurs i Sigtuna. Som avslutning fick deltagarna sjunga inför en liten publik tillsammans med proffsmusiker.
Nu hade sången kommit in i Ullas liv på allvar. Hon gick tillbaka till jobbet men fortsatte med sången på fritiden. Att det skulle bli just jazz var ett enkelt val.
– Egentligen är jag allätare, jag älskar country och gillar pop, rock och americana. Men när det gäller att sjunga så tycker jag om jazz mest, att man får förhålla sig så fritt till fraseringen. Och jag älskar svänget.
Hon minns väl när hon för första gången skulle sjunga inför publik på sommarkursen i jazzsång.
– Det var otroligt nervöst. Jag var faktiskt tvungen att sitta ner på scen, säger hon och skrattar till.
– Jag har varit tvungen att öva på att gå upp på scen trots hjärtklappning. Men jag har som två sidor – det kanske vi alla har, förresten? En som säger att ”det här klarar du inte”. Och en sida som är väldigt modig, som tycker att ”det är bara att göra det”. Jag har alltid varit rädd för en del saker, men ändå haft något i mig som fått mig att våga.
Scenskräcken fortsatte när Ulla började sjunga på jam på olika ställen i Stockholm. Jam innebär att den som har lust får gå upp på scenen och sjunga med det band som finns där.
När Ulla gått jazzkursen i Sigtuna i två somrar kom pandemin. Hon hade kommit igång med sången och livet hade ljusnat sedan makens bortgång.
– Plötsligt fanns det inga tillfällen att sjunga ute längre. Men jag hade drömt om att spela in en skiva, och drömt om att få spela med riktigt bra jazzmusiker. Jag hade ju kunnat fråga Christers musikerkompisar, men ville inte att någon skulle ställa upp av barmhärtighet, ”stackars Ulla” liksom …
Har gjort tre skivor med jazz
Ulla fick tips på olika musiker, satte sig med en lista och ringde runt tills hon fick napp. Året var 2020 och som 62-åring gick Ulla in i studion och spelade in sin första skiva. Hon tolkade egna favoriter på jazzvis, som U2 och Sinead O´Connor.
Jag har en sida som är väldigt modig
Hon bekostade skivan själv, precis som hon gjort med två album till efter det.
– Det är det värt. Det är socialt också, jag har fått massa härliga nya vänner genom musiken.
Efter inspelningen drömde Ulla om att komma ut och spela ”på riktigt”. Hon ringde till Glenn Miller Café i Stockholm och fick ja. Sedan dess har hon spelningar ute regelbundet, med olika musiker hon lärt känna. Nervositeten finns kvar, men hon har lärt sig att hantera den.
– Det är väldigt kul att stå på scen, jag är så oerhört glad över det här. Och nu har jag lärt mig hur jag fungerar: Samma dag som spelningen, eller dagen innan, blir jag trött, får så otroligt låg energi och fattar inte hur jag ska orka sjunga. Men när jag väl kommit till spelstället och träffat musikerna så släpper det.
Finns det någon fördel med att vara äldre som sångerska?
– Ekonomin! Jag behöver inte vara orolig för den eftersom jag har pension.
Det var hösten 2023 som hon slutade jobba, och nu är det sången som gäller. Hon tar lektioner och övar nästan varje dag.
– Nu har jag svårt att tänka mig vad jag ska göra om jag inte sjunger. Det här är mitt nya liv, mitt jobb, det är ett fysiskt behov.
När insåg du att du sjunger bra?
– Nämen, det här med bedömning, det är en helt annan sak. För mig handlar det om lusten. Att få sjunga tillsammans med riktigt bra musiker. Jag är väldigt självkritisk. Det är så kul att det går att utvecklas även i den här åldern – jag vill hela tiden bli bättre.