Tvillingarna höll sin läggning hemlig – även för varandra

Efter reklamen: Se också: Träffa skolhunden Eska - den fyrbenta läraren

Hemligheten var så stor att den måste tigas ihjäl. Så Maria Larsson pratade inte med någon om sina känslor, eller om vetskapen om att hon var annorlunda, att hon var homosexuell.

Framför allt pratade hon inte med sin tio minuter yngre tvillingsyster Eva – för hon var lika annorlunda hon.

– Det var så skamfyllt, så jag ville inte belasta min syster med det, säger Maria.

Det är råkall vintermorgon när vi ses i Stockholm, Evas hemstad sedan 35 år. Maria, som bor i Göteborg, är här för att prata om sin roman Nu blundar de som tror sig se, som i både prosa och dikt berättar historien om resan för att komma ut som homosexuell – en resa som krävde att tvillingsystrarna flyttade från småstaden, men också ifrån varandra, och bosatte sig på var sin sida av Sverige.

Maria och Eva Larsson var nära som barn och är nära nu. Fram tills de var 25 år gamla hade de varit ifrån varandra i fem dagar som mest. De jobbade som ett team genom hela skoltiden – en antecknade och den andra lyssnade intensivt, för tillsammans var de oslagbara. Nu, som vuxna, fyller de sömlöst i varandras meningar.

Men hemligheten som de under uppväxten båda visste att de bar på pratade de aldrig om. Inte med någon utomstående, men inte heller med varandra.

Sökte svar om homosexualitet på biblioteket

För den som hör deras historia låter det märkligt tragiskt att de såg varandras utanförskap, var lika även i det, men ändå inte kunde stötta varandra medan de växte upp.

– För oss är det självklart att vi inte pratade med varandra, säger Maria och Eva nickar.

– Ingen av oss ville identifiera sig med ”det svarta” som var homosexualiteten, det var så fel, så fult.

Därför sökte de svar var och en på sitt håll.

Maria hörde ordet homosexuell för första gången när hon var tio år gammal, och förstod plötsligt att det fanns ett ord för sådana som hon. Hon sökte och hittade fler svar på biblioteket där hon slog upp ordet i böcker om medicin och biologi. Där stod hon, hennes känslor, under rubriken ”Avvikelser i den sexuella driften”, tillsammans med ord som tidelag, perversitet och pedofili.

Biologiboken upplyste också om att homosexuella ofta hade svårt att hitta en partner och riskerade att bli ensamma och isolerade.

Tvillingsystern Eva letade också svar på biblioteket, och berättar att hon varken vågade läsa på plats på biblioteket eller låna ut boken, av rädsla för att någon skulle se. Så hon snodde den i stället, läste på stan och kastade boken i en papperskorg.

Maria hade ett behov av att prata med en vuxen om sina känslor, men eftersom systrarna alltid hängde ihop som ler och långhalm fanns aldrig utrymmet. Hon berättar om hur hon sökte upp skolsköterskan en gång – men aldrig tog sig innanför dörren till mottagningen. Hon försökte prata med sin tysklärare en dag när Eva var sjuk, men modet svek henne i sista stund.

Gav sig själv ett val: Flytta eller dö

Efter studenten hittar Maria ett telefonnummer till RFSL som hon antecknar och bär med sig som ett ”hopp om nåd” i fickan. Men när hon åker till Stockholm och letar sig fram till gay-klubben Timmy på Söder så blir hon sittande utanför och vågar aldrig öppna dörren och gå in.

Mellan de här försöken att dela hemligheten med någon flyter åren på, många år, en hel uppväxt. Maria gav sig själv en tidsfrist, hon kallar det ett avtal med sig själv.

– När jag är 25 så ska jag antingen flytta, eller också ska jag ta livet av mig. Det var de två valen jag hade, för det gick ju inte att leva så här. Men fram till 25 kan jag ju försöka bli frisk.

Hon får en ny vän genom en anonym annons i lokaltidningen, som bara kan läsas som ett rop på hjälp: ”Jag tänker ta livet av mig”. Den nya vännen, som är med i frikyrkan, är den första som får veta Marias stora svarta, skamfyllda hemlighet. Marias enda erfarenhet av frikyrkor var de som kommit till skolan och talat om att Jesus kunde hela människor – och hon vill bli hel. Men hemifrån har hon inte fått med sig någon större dos av religion.

– Mamma knäppte händerna och bad en bordsbön, det hade hon med sig hemifrån, man gjorde så förr. Men det var på den nivån, säger Maria.

– Pappa tyckte nog bara att religiösa människor var lite jobbiga.

Maria vågar inte prata med så många i kyrkan men de hon vågar prata med visar inte öppenhet och förståelse, utan fördömanden och uppmaningar om att inte bejaka sin homosexualitet. Förbedjare ska rena henne och frågar hur ofta hon onanerar.

relationerMarianne: Jag döljer en mörk hemlighet för min man

”Jag tyckte själv att homosexualitet var fel och skamligt”

Trots det släpper hon in de religiösa krafterna i sitt liv och i sitt hem.

– Jag tyckte ju själv att homosexualitet var fel och kändes skamligt. Jag ville bli frisk och gick dit för att få det fixat. Lite enkelt, sådär. Men det var ju inte så enkelt.

Den 9 maj 1988 fyller Maria och Eva 25 år. Bara några veckor senare flyttar Maria till Göteborg. Hon gör det av ett enda skäl – för att komma bort och komma ut, som hon lovat sig själv i sitt avtal.

Vad Maria inte vet är att Eva har gjort samma avtal med sig själv. Även hon har dragit en linje vid 25.

– Jag insåg att folk omkring oss skulle börja gifta sig och bilda familj – och en dag kommer jag att stå där, helt ensam, säger Eva.

Eftersom Maria har flyttat till Göteborg som är deras närmaste storstad så måste Eva flytta till Stockholm.

De flyttar båda ensamma, utan att ha vänner, jobb eller något annat att hänga upp livet på – och med ett enda syfte, det att komma ut.

Senare har de förstått att de var långt ifrån ensamma.

– Det var väldigt många som flyttade till stora städer då. De kom ju från småstäderna, och började om ett helt nytt liv – och de kom alltid ensamma, för de kunde ju inte komma med sina kompisar om de var hemliga med sin läggning.

Med dagens Pride-festivaler och syn på sexualitet i allmänhet och homosexuella i synnerhet är det lätt att tänka att Marias och Evas historier är unika, men tiden de växte upp i var en annan.

Fram till 1979 klassificerades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Det året var Maria och Eva 16 år och gick i nian. I Lidköping där de växte upp, var det ingen som demonstrerade för att homosexuella skulle friskförklaras. På den svenska landsorten stod man inte ostraffat ut och var annorlunda – man flyttade till storstan i stället.

livsödenAnna Lidén hamnade i prostitution: ”Jag var ett lätt offer”

I Stockholm och Göteborg, dit Maria och Eva tillsammans med så många andra flyttade var friheten på ett plan större, men där fanns också nynazister och skinnskallar som satte en ära i att ”knacka bögar” och bespotta flator. Och samtidigt seglade hiv och aids upp som ett hotande moln i horisonten.

Förutom allt det praktiska som en flytt kräver, som att skaffa jobb och lägenhet, hade de också sig själva att ta tag i, själva anledningen till att de flyttat.

Bryter helig regel – vännen bekräftar att hon är gay

Maria har bosatt sig i Gårdsten och genom Ekumeniska föreningen för kristna homosexuella som hon hittat i telefonkatalogen, hittar hon sin första lesbiska vän. När Marias nya väninna reser till Stockholm för den homosexuella frigörelseveckan tror hon att det är Maria hon möter på avslutande parkfesten (föregångare till Pride-festivalen, reds amn) i Kungsträdgården. Det är det inte – det är Eva.

Att inte outa den som inte kommit ut själv är en oskriven regel, men den här kvällen i augusti 1989 bryter Marias väninna den regeln och bekräftar för Eva det hon egentligen redan vet.

– Jag kunde inte fråga rakt ut om Maria är homosexuell, så jag frågar; ”skulle Maria ha kunnat vara här?” berättar Eva.

Samma dag ringer hon sin syster i Göteborg och berättar att hon har träffat hennes vän på festen. Maria fattar direkt vem Eva syftar på – hon har vid den tiden bara en enda vän i Göteborg, dessutom är namnet ovanligt. Men hon förnekar bestämt – vänskapen, sin homosexualitet, allt.

Eva står på sig:

– Jag börjar med mig själv i stället, och säger: ”Jag är homosexuell och jag vet att du också är det”.

Till sist erkänner Maria att hon ”kanske är lite homosexuell”.

– Jag använder termer som erkänner och bekänner, för det var så man sa då, säger Maria.

Hon ”erkände”. Hon reflekterar över ordet – som att erkänna ett brott.

Samtalet slutar med att Eva bjuder in Maria till en fest. Den sexuella frigörelseveckan pågår fortfarande och Eva och hennes vänner ska träffas på klubben LN på Östermalm i Stockholm. Maria tar mod till sig och åker till sin syster samma dag.

– Det var ju jättepinsamt och jobbigt när vi sågs då, säger Eva. Men sen hade jag ju mina vänner där som tog hand om dig.

När de väl hade kommit ut inför varandra var det svåraste avklarat och de var klara att gå vidare.

Om ni inte hade haft varandra tror ni att ni hade kommit ut tidigare då?

– Ja det tror jag faktiskt, säger Maria. Jag tror att vi hämmade varandra därför att vi var så rädda. Utan varandra hade vi kanske snabbare tagit tag i det. Jag hade ju en sådan längtan efter att prata med en vuxen. Det hade jag nog haft chansen att göra tidigare då. Att jag inte gjorde det hade ju att göra med att vi alltid lekte ihop, alltid var tillsammans – och jag kunde inte säga det när Eva var med. Det gick inte.

Eva är inte helt enig:

– Jag tror inte att jag hade kommit ut tidigare. Jag kände i början när vi gick i skolan att det är väl inga problem med det här. Man har ju sina klasskompisar. Det var först när vi gick ut gymnasiet jag började inse att alla andra kommer att gifta sig och få barn och bilda familj. Och en dag kommer jag stå helt ensam. Det var snarare det som var anledningen till att jag satte 25 som en gräns.

Har ni har ni rett ut det faktum att ni inte pratade med varandra?

– Nej, för det var så självklart att vi inte pratade. Varför ska vi prata om att vi inte pratade? Det fanns inget att reda ut, för vi visste ju redan allt. Vi visste redan varför vi inte hade pratat.

– Däremot så har vi förstått att alla andra reagerar på det. Men vi hade ingenting att reda ut. Allt som fanns i mig fanns i Eva.

– För mig var det inga hemligheter vad Eva gick igenom och vad Eva kände. Jag visste att det jag kände och gick igenom och det som fanns i mig också fanns i henne. Men vi tog lite olika vägar. Men känslan och vilka vi var innerst inne, att vi var och är homosexuella, den var ju identiskt.

Först flera år senare reste de tillsammans tillbaka till föräldrahemmet för att berätta för sin mamma. Då hade Eva träffat sin partner, som också heter Maria:

– Jag var helt övertygad om hon skulle ta det positivt, men jag anade att hon skulle tycka att det var en jobbig vetskap, säger Maria. Hon hade ingen aning, och det kan man ju tycka är jättemärkligt, för varken Eva eller jag hade ju någon tillstymmelse till intresse för killar.

melodifestivalenFrån mygglarver till ABBA-kläder – Owe Sandströms väg till Eurovision

Mamman som var född 1924, frågade sina döttrar vad hon gjort för fel.

– Hon var ju formad av sin tid, när det var fel att vara homosexuell. Men vi försökte förklara att man föds så här, man är bara så här. Hon tyckte ju aldrig att det var fel på oss, utan älskade oss oavsett.

Mamman hann förutom Evas partner Maria också lära känna Marias nya granne, Mikko, som virvlat in som en resolut virvelvind och tagit en plats i hennes liv. Mikko är bög och har inte en tanke på att skämmas för det. Båda Evas och Marias föräldrar kom att älska honom.

Din bok heter Nu blundar de som tror sig se – vilka är ”de som tror sig se”?

– Det är alla de som har kommit i min och i många andra homosexuellas väg och som på ett förstår-sig-på-aktigt sätt vill tala om hur en annan människa ska leva sitt liv. Det finns en blindhet inför att vi är olika och en bristande respekt inför det, säger Maria och förklarar:

– Det är det jag beskriver med mina upplevelser i kyrkan – med tillägget att de faktiskt gjorde så gott de kunde. De ville väl. De hade inget ont uppsåt. Men det blev så väldigt fel.

– Och det behöver inte bara gälla kyrkan, det finns andra människor också som blundar inför verkligheten. För att de har en egen sanning, som de försöker pådyvla folk.