Succéförfattaren Chris Whitaker: ”Om jag haft en pistol hade jag använt den”
Men i dag är författaren Chris Whitaker lyckligare än han trott var möjligt.
Hans första bok på svenska, Slutet blir vår början, blev en stor succé. Den senaste, Mörkrets alla färger, har fått lysande recensioner och ska också bli tv-serie.
– Jag skriver om unga som har det svårt och försöker hitta sin väg att gå vidare i vuxenlivet. Det hänger samman med min egen trassliga barndom, säger Chris Whitaker när vi träffas på bokmässan i Göteborg.
Hans romaner lanseras ofta som spänningsromaner, men egentligen vill inte författaren själv kalla dem det. För visst finns det spänningstrådar, men i högre grad är historierna fyllda av speciella karaktärer, småstadsliv, besatthet, kärlek och svek.
Och inte minst: Både starkt ljus och svartaste mörker.
– Precis så är det. Det är de mörka delarna i livet som gör de ljusa ännu ljusare.
Chris Whitaker vet vad han talar om. Han har varit så deprimerad att han ville ta sitt liv, och i dag är han lyckligare än han trodde var möjligt.
– Jag hade det svårt när jag var barn. Något som präglat mig är en händelse när jag var tio år: En man som mamma hade en relation med bröt armen på mig. Jag berättade det inte för någon, utan påstod att det var en fotbollsskada. Första gången jag sa något var för fyra år sedan, då berättade jag för pappa.
Det var länge sedan mamman var tillsammans med den våldsamme mannen, och först helt nyligen fick hon veta vad som hänt.
– Hon blev arg och hon skämdes, men blev också besviken på mig för att jag aldrig sa något. Det var ett svårt samtal. Jag var inte ute efter att skylla på någon, utan ville bara prata om det. Vår relation utvecklas fortfarande. Hon är en väldigt bra mamma.
Chris Whitaker
Ålder: 42 år.
Familj: Sambo, två söner och en dotter.
Gör: Författare. Har tilldelats flera priser, bland annat det prestigefyllda priset Gold Dagger för bästa spänningsroman i Storbritannien och Årets bästa översatta deckare av Svenska deckarakademin.
Bor: London.
Aktuell: Med romanen Mörkrets alla färger (Natur & Kultur).
Ett par gånger under intervjun använder Chris ordet ”Patch-like”, ett ord som bygger på en av huvudkaraktärerna i Mörkrets alla färger. Patch är en enögd pojke som blir kidnappad, men lyckas rymma. I resten av sitt liv drivs han sedan av att hitta och rädda Grace, flickan som han mött i en mörk källare där de båda var fångar.
– Jag och Patch är lika på många sätt, som att han också vände sig till konsten – för hans del målningen – efter ett trauma. Och vi har båda ett drag av vårdslöshet.
Chris Whitaker skriver om starka kvinnor
Chris Whitaker skriver också gärna om starka flickor och kvinnor, och det har en enkel förklaring:
– Jag känner bara starka kvinnor, säger han och ler.
I Mörkrets alla färger är småstadslivet långt ifrån så idylliskt som det ser ut på ytan. Tvärtom. Här finns mörka hemligheter och trasiga familjer. Chris egna föräldrar skildes när han var fem år. Han och brodern fortsatte att bo med sin mamma, så som det oftast blev under 1980- och 90-talen.
– Vi hade ont om pengar så mamma var tvungen att jobba mycket, jag fick egen nyckel när jag var väldigt liten. Jag hatade att gå hem ensam, speciellt på vintern när det var mörkt. Så jag brukade gå till biblioteket i stället och sitta där och läsa tills jag visste att mamma hon hem.
Familjen bodde i en ganska ruffig del av London, och i tonåren hamnade Chris ofta i trubbel.
– Det var drickande när man var för ung, droger, sådana saker. Det fanns langare på gatan och polisen var ofta där på någon utryckning. Det var jämt slagsmål, jag hade ständigt en blåtira eller blåmärken. Du vet, om du har ett gäng killar och en råkar i slagsmål, då dras resten också in.
När Chris var 19 råkade han ut för nästa händelse som drabbade honom hårt. Han var ute ensam och delade ut tidningar när han blev rånad och knivhuggen. – Jag vägrade lämna ifrån mig mobilen, utan kämpade emot. Det var händelsen som tioåring som kom tillbaka – jag blev hellre knivhuggen än att vara ett offer igen.
Men att bli skadad både fysiskt och psykiskt hade ett högt pris.
– Jag hamnade på en väldigt dålig plats mentalt och blev självmordsbenägen. Om jag haft en pistol hade jag använt den. Jag drabbades av sömnproblem som jag fortfarande har kvar, jag tog droger och drack, och krockade med bilen väldigt illa när jag var full. Samtidigt hade jag svårt att be om hjälp. Det har jag fortfarande förresten, även om jag övar på det.
Började skriva om trauman i livet
Räddningen blev biblioteket och – lite oväntat – att skriva.
– Jag sökte mig till biblioteket igen, precis som jag gjort när jag var liten och mamma inte var hemma. Det var en trygg plats. Jag började skriva om det jag råkat ut för, men ändrade på detaljer så att jag fick en sorts kontroll över skeendet. Jag är övertygad om att skrivandet räddade mitt liv.
Skrivandet har räddat mitt liv
Som ung hoppade Chris runt på lite olika jobb – på sitt älskade bibliotek, på barer med mera – och kastade sig sedan in i en karriär som aktiemäklare i London City.
Det gick fint, tills han började tänja på reglerna för att kunna tjäna ännu mer pengar. Efter en tid, när han var runt 24, hade han i stället förlorat hela en miljon pund. Hans chefer upptäckte det. Till slut kom de överens om att han skulle betala tillbaka hälften.
– Jag mådde så dåligt och kände att jag var alldeles för ung för att ha en så stor skuld. Då var det skrivandet som räddade mig igen. Jag vet inte var jag hade varit annars.
Chris arbetade hårt för att betala sin skuld, och började samtidigt satsa på skrivandet på allvar. Han gifte sig och skaffade barn. Livet rullade på och han började känna sig tillfreds.
Så en morgon ringde polisen. Han var återigen misstänkt för ekonomiska oegentligheter, nu gällde det hans privata satsningar på aktiemarknaden.
– Min första känsla var att jag förstört precis allt – att jag alltid kommer att råka ut för problem och röra till allting. Vi hade en nyfödd hemma, jag skulle lansera min bok, vi hade precis köpt ett hus som behövde renoveras och så hände detta … Chris skakar på huvudet åt kaoset som blev.
Men förundersökningen las ner, och sedan dess gör Chris allt för att behålla livet stabilt.
– Den händelsen var verkligen ett ”wake up-call”. Jag hatar känslan av att ha gjort något som får mina barn att skämmas, att svika dem. För första gången är mitt liv stadigt nu.
Men det verkar som om du behöver spänning?
– Ja, så har det varit. Men i dag får jag spänning genom att skriva böcker. Det räcker. Allt jag vill nu är att jobba väldigt hårt med att, förhoppningsvis, göra mina barn stolta över mig.
För ett par år sedan bestämde sig Chris för att bli författare på heltid.
– Det var lite läskigt. Jag växte upp med dålig ekonomi och det här ett osäkert jobb. Men jag tänker hela tiden att pengar kommer att ge mina barn trygghet, och just nu tjänar jag bra på böckerna.
Saknar barnen mycket på resor
Äktenskapet höll inte, och Chris är skild, precis som sina föräldrar. Han tystnar en stund när ämnet kommer upp.
– Det är tungt. Och det är jobbigt att sakna barnen så mycket under de perioder när jag är ute och reser för att lansera böckerna. Ibland känner jag skuld över att jag arbetat så mycket, som när jag både var aktiemäklare och skrev – satte jag mig själv först?
Han fortsätter:
– Jag har funderat mycket på om jag valt fel, men jag jobbar ju för barnen, för att de ska ha råd att studera till exempel. Å andra sidan kan jag vara med dem mycket de perioder som jag är hemma och skriver.
Skrivandet, ja. Trots framgångarna har Chris svårt att bli riktigt nöjd. Han kan peta och skriva om nästan hur mycket som helst.
– Det känns alltid som om jag strävar efter något jag inte kan nå. Jag letar efter det perfekta sättet att få orden att uttrycka exakt det jag vill och det tar lång tid. Men ibland lyckas jag.