34-åriga Sara lever med MS: ”Läkaren trodde att det var stress”
Men när Sara blev kroniskt sjuk ställdes alla framtidsplaner på ända.
Den 25 maj 2018. ”Jag måste kunna leva med det. Det ska jag. Det vill jag. Det här är inte slutet på livet.”
Så gick tankarna hos Sara Trøst under de första minuterna efter att hon diagnostiserats med multipel skleros, MS. Hon hade haft flera kortvariga sjukdomsperioder och var nu inlagd på sjukhuset för en MR-skanning.
– Jag hade tagit med min mamma eftersom min pojkvän Mike var på jobbet. Vi hade fått veta att vi skulle få resultaten den 30 maj, men neurologen som undersökte mig berättade genast för oss att han var säker på att jag hade MS.
– Det brast för mamma, hon blev så ledsen och ställde massvis av frågor. Jag var i chock och kunde bara tänka på alla framtidsplaner som Mike och jag hade gjort, säger Sara.
Flyttade hem till Danmark
Det har gått drygt fem år sedan Sara fick veta att hon har denna allvarliga kroniska sjukdom. Som tur var blev det inte alls slutet på någonting.
Hon var 27 år när hon blev sjuk. Innan dess hade hon bott några år i England tillsammans med sin brittiske pojkvän Mike, men Sara saknade sin familj, så de flyttade tillbaka till Danmark i januari 2018.
– Jag har en kandidatexamen i engelska och internationella relationer från Aalborg Universitet och University of Plymouth i södra England. I England arbetade jag som resekonsult och barista, och jag visste att det kanske inte skulle vara så lätt att hitta jobb när jag kom tillbaka till Danmark.
Lyckligtvis visade det sig inte vara så svårt för Sara.
– När vi kom till Danmark flyttade vi först in hos min mamma, och sedan letade vi efter jobb och en egen bostad. Jag hade tur och erbjöds ett jobb på Jensens Bøfhus, där jag skulle börja den första maj. Mike fick jobb i Aalborg, och då kunde vi börja leta efter ett hus som vi hade råd att betala för. Jag var glad, för nu kunde jag slappna av och bara njuta av att vara hemma igen. Men tyvärr blev det inte så, säger Sara.
Förlorade synen på ena ögat
Under påskhelgen började hennes ben plötsligt vika sig när familjen var ute och gick.
– Jag sa till dem att det nog skulle gå över, och det gjorde det ju också. Men ett par veckor senare var jag på en väns bröllop, och då började mina armar och ben plötsligt kännas konstiga, som om jag var inlindad och inte kunde känna någonting.
”Det finns ingen anledning att oroa sig”, tänkte Sara efteråt. Det gick ju över.
Ändå gick hon kort efter till läkaren som ansåg att det berodde på stress.
Jag var hela tiden övertygad om att det skulle gå över
– Stress? Det kan det i alla fall inte vara, tänkte jag. I stället gick jag till en akupunktör, vilket hjälpte litegrann.
Under en semester i Spanien en vecka i mitten av maj förlorade Sara synen på ena ögat.
– När vi kom tillbaka skickade läkaren mig vidare för en MR-skanning på sjukhuset i Viborg, för nu behövdes det en noggrannare undersökning, berättar hon.
Den där dagen i maj 2018 när Sara fick veta att hon hade MS blev slutet på det liv de hade föreställt sig. I stället blev det början på en riktigt svår sjukdomsperiod. Sara hann bara jobba på Jensens Bøfhus i en månad innan hon blev sjukskriven, och under det kommande halvåret fick hon många attacker som följd av sjukdomen. Hon var yr, vissa dagar kunde hon inte gå i trappor eller gå rakt, andra dagar skakade hon i hela kroppen.
– Jag mådde verkligen dåligt, men jag var hela tiden övertygad om att det skulle gå över. Mike och hela min familj stöttade mig, men samtidigt förberedde vi oss också på att jag nu hade MS, och vi var tvungna att ta en dag i taget och se vad framtiden kunde föra med sig, berättar hon och fortsätter:
– Mike och jag hade så många planer. Vi ville ha barn, köpa en liten gård, odla äpplen – men det var framför allt barn vi ville ha. Nu var ingenting självklart längre.
Blev snabbt gravid
Det första halvåret var svårt. Sara reagerade inte bra på den första typen av medicin hon fick, men lyckligtvis kom det en helt ny medicin som hon började ta i november 2018.
Samtidigt började hon träna så mycket hon klarade av. Hon åt hälsosamt och gick ner 20 kilo i vikt. Sara gjorde det som neurologer och läkare rekommenderade, och hon mådde bättre och bättre.
Hon hade sitt sista anfall i januari 2019, och när månaderna gick utan nya anfall började Sara och Mike försiktigt fundera på om de skulle försöka skaffa barn.
– I januari 2020 hade jag tagit medicinen i ett helt år, och under den tiden hade jag inte haft några utbrott av sjukdomen. Därför pratade vi med neurologerna om att det kanske var läge för mig och Mike att försöka skaffa barn. Jag blev undersökt, och läkarna och neurologerna ansåg att jag var i toppform. Jag var 31 år, i bra form och fysiskt stark.
Samtidigt sa läkarna också att om Sara ville bli gravid skulle hon sluta ta medicinen under ett år, eftersom medicin och graviditet är en dålig kombination, berättar Sara.
– Det krävde noggranna överväganden, men vi bestämde oss för att det skulle gå. Jag slutade med medicinen i november 2020, och i november 2021 började vi försöka bli gravida. Det gick snabbt, redan samma månad blev jag gravid.
Engagerad i förening
Graviditeten gick bra, men det var först efter goda resultat på KUB-testet (test som visar kromosomavvikelser på fostret, reds anm.) som Sara verkligen kände sig helt lugn och trygg.
Harrison föddes den 9 augusti förra året och är en glad och helt frisk pojke, och vardagen har återvänt hemma hos Sara och familjen. Lilla Harrison äter och sover som han ska, och Sara är föräldraledig.
Jag kommer aldrig att kunna göra samma saker som innan
Familjen i ett litet hus i Roslev, och Sara har ett jobb att återvända till efter sin föräldraledighet. Hon har fått en flexibel anställning på Frivilligcenter Skive på tio timmar i veckan, samtidigt som hon är ordförande för MS-föreningen i samma stad.
– Det var inte en del av mina planer att få en kronisk sjukdom. Jag är tillbaka på min medicin igen och jag upplever fortfarande stor trötthet, så jag kommer aldrig att kunna göra samma saker som innan jag fick MS. Mike och jag valde att skaffa ett barn. Det var vårt personliga val i samråd med min neurolog och sjuksköterska, och jag skulle aldrig säga till andra kvinnor med MS att de bara ska göra det. Alla människor är olika och sjukdomen påverkar olika. Jag har haft tur eftersom jag har kunnat få just den medicinen som var bra för mig, och jag har också haft tur eftersom jag har en bra man och en bra familj som hjälper och stöttar mig. Jag har mycket att vara tacksam för, säger Sara.
Svensk bearb: Amanda Lundin