Victoria: Jag var hemlös och prostituerad – sluta döm mig
– Jag är tacksam över att jag lever. Jag har det bra nu.
Ni vet hur man kan gå trottoaren fram och se en människa som halvsover i en port. Eller skamset titta åt sidan när någon säljer en tidning för bostadslösa. Hur det kan hugga till i hjärtat, men man skyndar vidare.
En av de kvinnor som många har gått förbi är Victoria Berggren, 56. Hon har levt ett hårt liv, men är nu drogfri och drömmer om en så normal vardag som möjligt.
– Jag önskar bara att folk kunde sluta döma sina medmänniskor. Du kan aldrig veta vad andra har i bagaget, säger hon.
Hon vet vad hon talar om, och berättar nu om sitt liv i ljudboken Är det nu jag dör? – mitt liv som prostituerad heroinist som hon skrivit tillsammans med journalisten och författaren Leone Milton.
Det är lätt att prata med Victoria. Hon är öppen och rak, inget ämne är för svårt. Hon ser tillbaka på sitt trassliga liv med ganska krass blick. Hon ångrar mycket, men kan också förstå att hon hamnade snett.
– Om någon frågar en i nian vad man ska bli är det ingen som säger ”Jag vill bli prostituerad och missbrukare”. Jag ville också något annat, men det är så här det blev för mig, säger hon.
Pappan begick sexuella övergrepp
Hon är säker på att början till hennes dåliga livsval började redan i barndomen. Familjen bodde utanför Stockholm. Pappan var en högt uppsatt tjänsteman som ofta var på resa i jobbet. Men bakom fasaden var han också en alkoholiserad och hotfull man som var våldsam mot mamman och de tre döttrarna.
Det som skadade Victoria mest är att pappan förgrep sig sexuellt på henne. Några år senare dömdes han också till fängelse för incest.
– Jag fick aldrig vara liten, hela barndomen stals ifrån mig. När han spöade min mamma var det jag som gick emellan. Jag är övertygad om att det var pappa som gjorde att det gick så illa för mig.
När Victoria gick i sjätte klass skildes hennes föräldrar. Redan som liten kunde hon förstå att mamman inte tog med sina flickor och bröt upp långt tidigare.
– Hon vågade inte, pappa styrde hela familjen. Han var ju höginkomsttagare dessutom, civil- och byggnadsingenjör. Och min mamma, hon jobbade som sjukvårdsbiträde med dementa hela livet.
Började med missbruk och prostitution
I tonåren började det gå utför på allvar. Victoria fick smak för droger och hamnade snabbt i ett missbruk. Först amfetamin, och sedan heroin.
– Jag gick med en ständig oro och ångest inom mig. Men heroinet tog bort allting. Jag minns att jag tänkte: ”Åh herregud, varför har jag inte gjort det här förut?” För då kunde jag andas ut och må bra.
Victoria Berggren
Ålder: 56 år.
Familj: Fästman.
Bor: Stockholm.
Aktuell: Med ljudboken Är det nu jag dör? ihop med Leone Milton (Storytel).
Att få tag i knark kostade pengar. Mycket pengar. Det var behovet av snabba kontanter som gjorde att Victoria prostituerade sig. Hon var bara 17 första gången, och gick sedan på Malmskillnadsgatan av och till under fjorton års tid.
Hon stod ut med alla dessa torskar – män från alla samhällsklasser och yrken – genom att alltid vara påverkad, och genom att stänga av känslorna.
– Jag har alltid haft förmågan att gå in i min egen värld, gå in i bubblan brukar jag kalla det. I terapi har jag fattat att det har att göra med det som pappa gjorde mot mig när jag var liten.
Hon tittar rakt på mig med de där blå, nästan lysande ögonen, och säger:
– För det kan jag säga dig, att den ”glada horan” hon finns inte. Jag lovar dig att runt 97 procent av de kvinnor som prostituerar sig har varit utsatta för övergrepp. Även om många inte är ärliga och berättar det.
Hon minns en gång då hon höll på att råka riktigt illa ut. En av sexköparna vägrade betala och körde iväg till en plats där ingen såg dem. Där blev han hotfull.
– Han sa ”Du ska inte ha några jävla pengar”. Jag fattade att det bara var att göra som han sa, jag klädde av mig och la mig i bilen. Det räddade nog livet på mig den gången, han hade mord i blicken.
I boken beskriver hon sig som en hopplös romantiker, en kvinna som alltid haft hoppet om att bli älskad och trygg, men att hon gång på gång valt fel män. Farliga män. Svartsjuka narkomaner som varit charmiga i början men som senare blivit aggressiva och våldsamma. En av dem smittade henne med hiv, en annan satte en pistol mot hennes tinning.
– Jag har ju valt män efter min pappa ... Och han hade goda sidor också, när han var nykter kunde han vara en jättebra pappa som tog ut oss på roliga saker.
Blev av med sin dotter
Victoria blev själv förälder som 21-åring, ihop med killen hon levde med då. Det var en händelse som först innebar otrolig lycka, men blev sedan gjorde att Victoria tappade lusten att leva.
När hon blev gravid slutade hon tvärt med droger, till och med cigaretter. Men hon tog ett återfall, och när hon fött dottern placerades hon på ett mödrahem. Där fick Victoria och en annan nybliven mamma tag på metadon, ett medel som används för att bli av med heroinberoende.
– Jag tänkte att det var medicin, och trodde aldrig att de skulle ta min dotter för att jag använde det. Men det gjorde de.
Dottern hade då hunnit bli nio månader. När vi pratar om flickan darrar Victorias röst till.
– Efter det struntade jag i om jag levde eller dog. Det var så hemskt. Jag har fortfarande inte bearbetat det riktigt, trots att jag gick i terapi i ett år. Smärtan finns kvar. Att bli av med sitt barn måste vara det värsta som kan hända en mamma.
Mellan förhållanden och olika behandlingar och boenden har Victoria varit hemlös. En av dem som förbipasserande ser på och undrar hur hon hamnade där.
Är det värre att vara hemlös som kvinna än som man, tror du?
– Alltså, det är tusen gånger hårdare! Vi är utsatta på ett helt annat vis, kvinnor blir väldigt illa behandlade. Och det är fruktansvärt hur andra ser på en. Om jag inte hade drogat hade jag inte stått ut med andra människors blickar.
Hon tycker att samhället har blivit mycket hårdare sedan hon var ung. På många vis.
– Det är en enorm skillnad. Det fanns inga gäng, inga vapen, och även vi narkomaner hjälpte varandra, det fanns en sorts gemenskap ändå. Poliserna och alla var snällare. Hela samhället var tryggare på något sätt.
Satt på kvinnofängelset Hinseberg
Att Victoria ändå överlevt och klarat sig så pass bra tror hon beror på tur, men också att hon kunnat jobba i perioder, bland annat med dementa. Hon har också varit drogfri emellanåt, när hon blivit tvångsvårdad för missbruket och när hon under två år satt på kvinnofängelset Hinseberg för att ha sålt narkotika.
– I efterhand ser jag ju att det har hjälpt mig att vara utan droger ibland, konstaterar hon.
Allt började med min våldsamme pappa
Att hon till slut kunde sluta med heroinet berodde på en enstaka situation när allt helt enkelt blev för mycket. Tillsammans med flera andra missbrukare satt hon och väntade på sin tur att få köpa heroin.
– Vi var hemma hos en kran, en langare alltså, och han sa hela tiden till oss att vänta. När jag väntat i åtta timmar var det så förnedrande. Jag sa till mig själv: ”Vickan, det här är inte du. Nu reser du på dig och går härifrån”. Så jag tog min väska, ställde mig upp och sa ”Tack och hej för mig, ha ett bra liv.” Sedan gick jag därifrån och skrev in mig på avgiftning.
Den gången fungerade det. I dag lever Victoria ett stillsamt liv. Hon är drogfri och förlovad med en ungdomskärlek som hon träffade genom Facebook. Hon bor på ett boende för kvinnor och hoppas på att tilldelas en lägenhet.
Men dottern lever ett helt annat liv, och de två har ingen kontakt.
– Jag är glad att hon haft jättefina fosterföräldrar. Jag är stolt över henne, hon har aldrig hållit på med droger eller så. Och hon har i alla fall kontakt med min mamma, alltså hennes mormor, det känns bra. Mamma är över 80, hon har stöttat mig hela livet och är min bästa vän.
Du verkar se något positivt i det mesta, trots att du varit med om så mycket svårt – hur kommer det sig?
– Ja du… jag tror att jag är en rätt god person, och så har jag haft en väldig tur ibland. Jag är stark psykiskt. Förutom när det gäller männen som har kontrollerat mig så har jag haft skinn på näsan. Jag är otroligt lycklig över att jag är i så pass bra skick, trots allt.
Framtiden då? Victoria hoppas få sjukpension eftersom hon lider av högt blodtryck och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och leva ett lugnt och alldeles vanligt liv.