Stig Lindberg – en älskad superdesigner
Stig Lindberg är och var vår mest folkkära formgivare, en nu legendarisk designer som rörde sig över hela skalan från finlemmat stengods till tv-apparater, handfat, serviser, dekorer, textilier, barnböcker, emaljkonst och glas.
Se också: 6 saker du inte visste om Antikrundan
Vissa ser honom som konstkeramiker, andra som porslinsdesigner eller textilformgivare. Somliga tycker mest om hans barnböcker eller jagar hans obskyra glasdesign.
Epiteten har varit många: tusenkonstnär, bråkstake och gullpojke, banbrytande, modern renässansmänniska, keramikern som gör vad som faller honom in.
Jag och många svenskar med mig har växt upp och levt med hans produkter. Stig Lindberg var överallt: Krakel Spektakel, spelkort, kaffekoppar och skålar och inte tänkte man så mycket på det. Han bara var där, överallt. Det satte sina spår. ”Design Stig Lindberg, Sweden”, som det står under barndomens Birka-koppar, sitter i ryggraden som gamla skolkorridorer, försvunna lok och tv:s barnprogram.
Lindberg populärare än någonsin
Det är lätt att gå vilse i den rika produktionen. Lindberg rörde sig oavbrutet genom formlandskapet, från 1940–1980-tal. Han skapade klassiker, floppar och obskyra ting, men känslan av rastlöshet är svår att skaka av sig. Stig Lindberg tycktes i stånd till allt och prövade också allt, men mitt i rikedomen av prylar och tidstypiska uttryck kan man plötsligt undra: Vem var han? Vad ville han säga egentligen, medan han charmade oss?
”Han kanske hade lite för lätt för sig”, stod det i katalogen till Nationalmuseums minnesutställning efter Lindbergs död. Skickligheten kunde ta emot för betraktaren.
De senaste femton årens Lindberg-feber har sett hans dekorer och textilmönster vakna till liv igen, keramiken har sålts till höga priser och berättelserna från lärjungar och fiender har haglat i den nu rika floran av litteratur och bloggar. När Stig Lindberg dog 1982 hade bara en enda bok om honom skrivits, den snygga, intressanta, men nästan pinsamt hyllande En bok om Stig Lindberg. Den kom 1961 – tjugo år före hans död, när han stod på toppen av sin dåtida berömmelse.
Han var en designstjärna som gjorde sig bra i tidningar och tv
Sedan millennieskiftet har det kommit flera böcker, kataloger, press och tv-program. En ny nätdriven generation upptäckte hans verk. Hans fajanser blev synliga igen och priserna steg, nya varor kom ut i antikhandeln. Med intresset kom också behovet att rensa i Lindberg-garderoben. Vissa hade den goda smaken att säga ingenting, andra vräkte ur sig gammalt groll. Upp flöt vittnesmål om Lindbergs dubbla natur som charmör och djävul.
”Han var charmerande mot dem han hade användning för”, konstaterade Sven Wejsfelt, Lindbergs drejare och alltiallo, som efter 18 års tätt samarbete bröt med Lindberg i samband med en intern konflikt.
Det går många sådana historier om honom, som det säkert gör om alla ledare på stora designföretag. Stig Lindberg var konstnärlig ledare för Gustavsberg i två perioder och hans uppgift var att få fram säljbara produkter, att lyfta goda idéer ur den kreativa gryta som Gustavsbergs Studio var. Säkert trampades på en hel del tår, en del idéer ”snoddes”. Folk blev förbannade och ledsna. Bengt Berglund är nog ändå den ende Gustavsbergskonstnär som handgripligen har kastat ut Stig Lindberg ur ateljén, när han krävde att en Berglund-idé skulle bli en Lindberg-idé.
Anställdes av Gustavsbergs porslinsfabrik
Stig Lindbergs värld formulerades på 1940-talet. Då var han också som mest originell. Den 20-årige konstfackeleven anställdes av Gustavsbergs konstnärlige ledare Wilhelm Kåge sommaren 1937. Där drog han igång med blomsterdekorer och enkelt bruksgods. Han sändes på vidareutbildning på Académie Colarossi i Paris, där Lindberg snappade upp dåtidens hetaste konsttrend: surrealismen.
Efter hemkomsten blev han den svenska keramikens surrealist. Hans 1940-tal blev en enda lång, fantastisk uppgörelse med funktionalismens regelverk. Lindberg är en fri konstnär med porslinsfabrikens material, teknik och kunskap som redskap. Han testar gränser, rör om i den annars ganska serena stengodskulten, friskar upp, skojar, tolkar myter och sagor. Lindbergs handmålade fajanser blommade ut och blev en av Gustavsbergs försäljningssuccéer under ett drygt decennium.
På 1950-talet blev Lindberg i huvudsakligen industriformgivare. Han hade 1949 tagit över som konstnärlig ledare efter Wilhelm Kåge och blev nu fabrikens stjärna. För Gustavsberg var Lindberg en enmans reklamapparat som bäddade in den ofta problemtyngda fabriken i goodwill och sympatier. Han var en designstjärna som gjorde sig bra i tidningar och tv. Hans konstgods från den här tiden är också drivet och elegant sökande, inte i första hand med ett unikt uttryck, utan inredningskonst anpassad till folkhemmets nya bostadsideal, den strömlinjeformade smaken, hastigheten, teknik och perfektion.
Arbetade som lärare på Konstfack
Man glömmer lätt Stig Lindbergs betydelse som inspiratör och dörröppnare för yngre generationer. I mitten av 1950-talet lät han testa fyra konstskoleelever varav Lisa Larson blev en egen stjärna på Gustavsberg. 1957 blev han huvudlärare i keramik och glas på Konstfack och såg till att fiska upp de mest begåvande eleverna: Bengt Berglund, Bertil Vallien, Ulrica Hydman-Vallien, Margareta Hennix, Paul Hoff och andra som guidades ut i konstindustrin. Under 1960-talet slets Lindberg mellan jobbet som lärare och stora offentliga arbeten. Nu tillkom också hans dekorklassiker, främst Berså, ett mönster ursprungligen ritat av medhjälparen Krister Karlmark.
I början av 1970-talet slutade Lindberg på Konstfack och blev åter konstnärlig ledare på Gustavsberg. Han fick ansvar för en tekniskt storskalig produktion som anpassades till en internationell marknad. Lindbergs eget formspråk blev mer ”europeiskt”, nertonat, för att passa en större marknad och kunna sälja under lång tid. Denna tekniskt drivna inriktning fick ett fint uttryck i Lindbergs servis Birka, den sista av hans klassiker.
När gnistan försvann från kooperationens jättefabrik ville Lindberg bort därifrån
Stig Lindberg ritade flera nya servismodeller under 1970-talet, men de känns anonyma. Några blev också kostsamma floppar. Man kan undra vad han tänkte om sin roll vid den här tiden, när det han slog igenom med – det surrealistiskt lekfulla och personliga – hade slipats ner. Kanske var han less på alltihop? Inte så konstigt efter 40 år av nästan oavbrutet arbete där tiden nästan aldrig tycktes räcka till.
”Det här är ingen kreativ plats längre”, sade han i början av 1980-talet till Margareta Hennix, före detta elev och formgivare på Gustavsberg. När gnistan försvann från kooperationens jättefabrik, då ville Lindberg bort därifrån.
”Helst vill jag ta ledigt och bara skulptera”, sade han vid en jubileumsutställning i Gustavsberg 1978. Under sina sista år drömde han också om att öppna en krukmakarverkstad. Ville han där söka sin inre sanning i den keramiska djupkänsla som han upplevt som ung?
Lindbergs sista år präglades av hans frånvaro från Gustavsberg. Han arbetade sporadiskt, men levde annars i Italien där han fick uppleva en kort lycka tillsammans med skådespelerskan Ingrid Thulin. Där avled han också i hjärtinfarkt 1982, 65 år gammal. Flaggorna lär ha halats på halv stång i Gustavsberg och det skrevs runor i dagspressen. På Nationalmuseum anordnades en minnesutställning där främst hans 1940-tal hyllades. Sedan tystnad, medan Bersåporslinet blektes i svenska diskmaskiner.
Klassas som retro
Nu, när hela Lindberg-historien är skriven många gånger om, använder byggbolag i Gustavsberg Berså-dekoren på reklamskyltar om nya bostäder på ”klassisk designmark”, medan fabrikshusen och områdets känsla raseras. På den lilla porslinsfabrik som finns kvar tillverkas Lindbergs mest kända dekorer sedan tiotalet år.
Hans mönster syns överallt, hans konstgods och serviser säljs i antikhandelns fina salonger och myllrar på nätet. Han klassas numera som ”retro”, men är ändå ett färgstarkt och centralt inslag i det samtida svenska designlandskapet. Vilka av dagens designstjärnor kommer att leva kvar så länge?
Av Petter Eklund
Foto Erik Karlsson, Arne Schweitz/TT, Respektive auktionshus